arrow

Allan Pettersson & Robert Schumann

Kritikerrosade stjärnskottet Maximilian Hornung kommer till Berwaldhallen för första gången. Schumanns Cellokonsert a-moll står i fokus, samt Allan Pettersons populära Symfoni nr 7, allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

Vi livestreamar fredagens konsert på Play.beta

Robert Schumann fick aldrig höra sin Cellokonsert a-moll själv eftersom den uruppfördes först fyra år efter att han dog. I dag anses det dock av flera som en av de främsta romantiska cellokonserterna, tillsammans med Dvořáks och Elgars. Här framförs den av Maximilian Hornung som kombinerar ungdomlig entusiasm med en veterans självförtroende och musikalitet. Allan Petterson var däremot själv med under repetitionerna inför uruppförandet av sin Symfoni nr 7 som direkt blev en succé för 50 år sedan i år. Den dramatiska, ensatsiga symfonin har blivit ett av Petterssons mest efterfrågade verk.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Maximilian Hornung föddes i Augsburg 1986 och började ta cellolektioner redan som åttaåring. Vid 23 års ålder blev han förste cellist vid Bayerska Radions Orkester, en position han hade fram till 2013. Han debuterade vid Festspelen i Salzburg med Philharmonia Orchestra under Esa-Pekka Salonen 2014 och har även spelat med London Philharmonic Orchestra, Bayerska Radions Orkester, Tonhalle-Orchester Zürich, Tjeckiska Filharmonin, Wiener Symphoniker och Pittsburgh Symphony Orchestra under dirigenter som Daniel Harding, Bernard Haitink, Yannick Nézét-Séguin, Mariss Jansons, Manfred Honeck, Esa-Pekka Salonen och Semyon Bychkov med flera.

Hornung har vunnit flera priser, bland annat för sin inspelning av Dvořáks cellokonsert med Bamberger Symphoniker. Han har också spelat Brahms dubbelkonsert med violinisterna Anne-Sophie Mutter och Lisa Batiashvili och deltagit rikligt i kammarmusikverksamhet, inte minst på musikfestivaler runt om i världen. Hornung har också gjort en rad cd-inspelningar på Sony Classical, cpo och andra skivmärken med verk av bland andra Samuel Adler, Albéric Magnard, Haydn, Richard Strauss, Saint-Saëns, Victor Herbert och Yehudi Wyner.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumann komponerade sin cellokonsert strax efter tillträdet som musikdirektör i Düsseldorf 1850. Den då 40-årige tonsättaren och hans hustru Clara hade anlänt i den rhenländska staden den 1 september där de fick ett varmt mottagande av den avgående kollegan Ferdinand Hiller och stadens etablissemang. Men Robert mådde inte bra och vantrivdes i den tillfälliga bostaden innan han och Clara kunde flytta in i en trivsammare våning vid Rhenstranden. En resa till Köln den 29 september piggade också upp och makarna Schumann tog starka intryck av stadens väldiga dom. Besöken i Köln skulle inspirera Schumann till sitt nästa orkesterverk; den Rhenska symfonin i Ess-dur.

Men först var det dags för cellokonserten som tillkom i en rasande fart. Arbetet påbörjades den 10 oktober, skisserna avslutades sex dagar senare och partituret låg färdigt den 24 oktober. Schumann var inte alls obekant med instrumentet som han själv hade börjat spela på 1830-talet.

Konserten, först kallad ”konsertstycke” på grund av det relativt blygsamma formatet, är inte lika känd som den fem år tidigare avslutade pianokonserten i samma tonart – eller Rhenska symfonin. Men den räknas numera ändå till standardrepertoaren för cello och orkester, som ju är betydligt mindre än den för violin eller piano och orkester.

Man tror att konserten skrevs för förste cellisten i Düsseldorfs orkester, Christian Reimers, men trots att Schumann repeterade den med honom i mars 1851, uppfördes den aldrig. Det var först i Leipzig 1860, fyra år efter Schumanns död, som den berömde cellisten Ludwig Ebert spelade den. I början av 1900-talet blev verket känt då den berömde cellisten Pablo Casals införlivade det i sin repertoar.

Konserten trycktes 1854 med titeln Konsert för cello med orkesterackompanjemang, något som understryker orkesterns rätt blygsamma roll. Clara skrev i sin dagbok om makens konsert: ”Den romantiska stämningen, flykten, friskheten och värmen och likaså den högst intressanta sammanflätningen av violoncellen och orkestern äro verkligen alldeles hänryckande och vilket välljud och vilken djup känsla finns inte i alla de melodiska partierna!”

De tre satserna har en sammanlagd speltid om ca 25 minuter och går över i varandra utan uppehåll. De kan också betraktas som delar i ett ensatsigt verk.

De tre inledande blåsarackorden föregår solistens romantiskt yviga inledningsmelodi som dominerar den i sonatform hållna första satsen. Istället för en kadens och coda leder orkestern i ett mellanspel åhöraren in i den andra satsens lyriska stämning. Här sällar sig en obligat cello i orkestern till solistens drömska melodi som förstärkt av dubbelgrepp blir till en trestämmig sång över orkesterstråkarnas pizzicato. En dramatisk övergång leder till den upprörda finalen som i sin tur avslutas med en solokadens och en braskande stretta.

Text: Henry Larsson

 

 

I nära tjugo år fick Allan Pettersson vänta på genombrottet. Men när det väl kom blev det samtidigt en upprättelse efter de långa åren av ointresse. Men man kan fråga sig om Allan Pettersson verkligen fått den ställning i svensk musik som hans produktion förtjänar. Det är periodvis ganska tunnsått med framföranden av hans musik. Han har dock komponerat femton stora symfonier, som ifråga om format och uttryckskraft saknar motstycke i svensk musikhistoria.

Allan Pettersson växte upp i fattig arbetarmiljö på Söder, en miljö där den enda ljusglimten i tristessen och den hårda kampen för tillvaron var musiken. Det är minnena från den tiden som satt sin prägel på hans konstnärskap och som så småningom gjorde honom till en bitter enstöring, när den svåra ledgångsreumatism han drabbades av i början av 1960-talet förmörkade hans tillvaro. Hans bitterhet vändes mot samhället och en oförstående musikvärld. I ett brev beskriver han sin musik som “en protest mot predestinationen, grymheten mot mänskan, mänskan utan chans”. Det ligger nära till hands att se hans musik som ett uttryck för tonsättarens personliga kam p och lidande och All an Petterssons egna skriverier bidrog till alltför ensidiga tolkningar. Så småningom insåg Pettersson själv att utommusikaliska uttydningar av hans musik fick negativa effekter och han poängterar i en intervju: ”Allt vad jag vill säga finns i min musik, men den handlar inte om något.”

När Allan Pettersson fick sitt genombrott som tonsättare så skedde det i samband med uruppförandet av den sjunde symfonin i oktober 1968 när Antal Dorati dirigerade Stockholmsfilharmonikerna. Framförandet blev en överväldigande succé: publik och press var eniga om att symfonin var ett mästerverk. Fyra år senare gjordes en grammofoninspelning som starkt bidrog till att göra Allan Petterssons musik känd i USA. Nu är just den sjunde symfonin ett karakteristiskt verk för Petterssons symfoniska stil, åtminstone fram till de fyra, fem sista. Den är stöpt i ett enda block, en omkring 40 minuter lång kamp, där konflikterna hopas och urladdningarna tornar upp sig. Men det är också en kamp där ljuset till sist segrar och friden äntligen är vunnen.

Text Claes M Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: