arrow

Beethoven & Larsson Gothe

Beethovens Symfoni nr 4 tillkom under ett särdeles kreativt år i hans liv. Sannolikt hörs denna sprudlande kreativitet i musiken eftersom Hector Berlioz kallade symfonin värdig självaste ärkeängeln Mikael. Operan Ruslan och Ludmila av Michail Glinka görs sällan, men uvertyren är ett älskat konsertstycke som demonstrerar Glinkas skickliga behandling av rysk folkmusik i orkestersättning. Inspirationen lär sällan tryta hos mångsysslaren Mats Larsson Gothe. Ricerco 2 är hans andra samarbete med fagottisten Henrik Blixt.

”Den ryska musikens fader” har han kallats, Michail Glinka som egentligen saknade formell utbildning i komposition. Då ynglingen på 1820-talet hängde i Sankt Petersburgs salonger hade han rykte om sig att vara en kunskapslös dilettant med talang för att skriva sentimentala romanser. Men folklig musik hade han hört på föräldrarnas stora lantegendom, liksom utländska klassiker framförda av farbroderns egen orkester, bestående av livegna musiker. Alla tonsättare kan använda sig av folkmusik men Glinka ansågs vara den som visade hur, både i längre kompositioner och genom att koppla ihop västerländskt och ryskt. Uvertyren till operan Ruslan och Ludmila från 1842, efter en sagodikt av Pusjkin, är ett gott exempel på stilen som trollband alla Glinkas efterföljare.

Mats Larsson Gothe fick sitt genombrott med operan Poet & Prophetess, uruppförd på NorrlandsOperan där han sedan var hustonsättare under några år. Lite udda projekt som att skriva ny musik till stumfilmsklassikern Körkarlen har han också ägnat sig åt och 2017 belönades inspelningen av hans andra symfoni med en Grammis. Fagottkonserten Ricerco 2 från 2011 är tillägnad Radiosymfonikernas stämledare Henrik Blixt, som också uruppfört den. Den italienska titeln antyder att sökandet eller utforskandet går vidare; Ricerco 1 är ett solostycke för fagott som också skrevs för Henrik och som blev underlag till den här solokonserten. Växelspelet mellan fagott och orkester har tonsättaren beskrivit som ett förhållande likt Davids och Goliats.

Året 1806 präglades av skaparlust på högsta nivå för Ludwig van Beethoven: fjärde pianokonserten, de tre Rasumowsky-kvartetterna och violinkonserten. Och så Symfoni nr 4, som en paus i arbetet med kvartetterna. Under sensommaren vistades Beethoven på ett slott tillhörande hans välgörare furst Lichnowsky. Fem mil bort hade en annan passionerat musikälskande adelsman sitt barockslott, riksgreven von Oppersdorff. Beethoven besökte honom med symfonin i bagaget, den spelades av grevens egen orkester och väckte sådan förtjusning att Oppersdorff beställde och förskottsbetalade två symfonier till, de som kom att bli nummer fem och sex. Då symfonierna 1808 levererades till greven hade Beethoven bakom hans rygg sålt dem till sitt förlag. Han tvingades skamset be om ursäkt, men Oppersdorff valde att inte bråka om saken och lät Beethoven behålla pengarna. De gjorde viss nytta, de där ädlingarna.

Den brittiske dirigenten Ben Gernon är mycket välkommen tillbaka efter fjolårets gästspel som kretsade kring ny musik av unga tonsättare. Gernon hyllas för sin scenpersonlighet och förmåga att ta sig an både nya utmanande verk och den stora klassiska repertoaren.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Ben Gernon tog hösten 2017 plats som förste gästdirigent vid BBC Philharmonic Orchestra som en av orkesterns yngsta dirigenter någonsin. Han uppmärksammades först då han av en helt enig jury tilldelades Young Conductor’s Award vid Festspelen i Salzburg 2013. Vid sidan av BBC Philharmonic är Gernon flitig gästdirigent i Storbritannien och har gjort kritikerrosade framträdanden med orkestrar som Los Angeles Philharmonic, Wienersymfonikerna och Houston Symphony Orchestra. Gernon är även en entusiastisk och uppskattad operadirigent.

&

Henrik Blixt är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, tidigare solofagottist i Gävle Symfoniorkester. Han har spelat i fagottkvertetten Särimner som 1996 vann första pris vid den internationella fagottkvartettävlingen i Potsdam. Hösten 1998 vann han andra pris i den internationella träblåstävlingen i Bayreuth i konkurrens med 91 andra musiker. Efter studier vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för bland andra professor Knut Sönstevold tog han solistdiplom våren 1998 efter att ha framfört André Jolivets fagottkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester. Med Amadékvintetten har han spelat in bland annat musik av Mozart och Nielsen samt svenska tonsättare som Rolf Martinsson och Daniel Börtz. Två gånger har han fått verk skrivna till sig av Mats Larsson Gothe, solostycket Ricerco 1 och solokonserten Ricerco 2.

Musiken

Ungefärliga tider

Michail Glinka är något av ett fenomen i den ryska musikhistorien, med en svårslagen image-förvandling i musikkretsar: Från välbeställd tonåring utan kompositionsutbildning som gärna festade runt i Sankt Petersburg och strödde musikaliska bagateller omkring sig, till att några decennier senare betraktas som den ryska musikens obestridlige fader. Självaste Tjajkovskij menade att i orkesterfantasin Kamarinskaja ryms hela den ryska symfoniska skolan, på samma sätt som hela eken finns i ekollonet”. En nyckel till Glinkas förändrade status var att han utvecklade ett starkt förhållande till rysk folkmusik, vilket tillät honom att skapa en unik sammansmältning av ryskt och västerländskt. Glinka anses vara den som i sin tur visade sina ryska kollegor hur detta bäst skulle göras.

Uvertyren till Ruslan och Ludmila har blivit en älskad konsertöppnare i hela världen, ett musikstycke som kan demonstrera om en orkester är riktigt på bettet eller inte. Operan skrevs 1842 och bygger på en episk sagodikt av Aleksandr Pusjkin om hur den hjältemodige unge riddaren Ruslan i det medeltida Kievriket vinner den vackra Ludmila, storfurstens dotter. Detta genom att övervinna sagans onda genius, trollkarlen Tjernomor, som rövat bort henne. Ludmila blir visserligen bortrövad en gång till, men allt slutar lyckligt. Glinka höll modigt fast vid sina operaplaner, trots en pågående konflikt med tsar Nikolaj I. Censuren visade sig heller inte ointresserad av verket; det ursprungliga slutet, där Ruslan mördas men återupplivas, och en del av inledningen fick strykas.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

År 2002 uruppförde Henrik Blixt, stämledare i Sveriges Radios symfoniorkester, Mats Larsson Gothes virtuosa och humoristiska Ricerco 1 för solofagott. Italienskans ’ricerco’ betyder undersökning eller utforskning. Tio år senare var det dags att forska vidare med fagottkonserten Ricerco 2 som liksom föregångaren skrivits direkt för och i samarbete med Henrik Blixt.

Inför uruppförandet beskrev tonsättaren själv det som en sällsam och inte helt enkel uppgift att använda Ricerco 1 som underlag för solokonserten. Larsson Gothe beslutade på ett tidigt stadium att det nya verket skulle bygga på växelspelet mellan fagott och orkester. Att de sällan spelar ihop löser dessutom balansproblemen som uppstår i och med att fagotten inte är så ljudstark. Orkesterns mellanspel blir ofta till utspel mot fagotten, och ett förhållande likt Davids och Goliats uppstår.

Under arbetet med konserten började Larsson Gothe se fagotten som en individ som hetsas till närmast omöjliga konster för att vara den stora massan, det vill säga orkestern, till lags. Fagotten är som en insekt som jagas runt. Larsson Gothe understryker dock att han inte vill tvinga på lyssnaren en sådan tragisk bild och att ingen ensam korrekt tolkning existerar, men konstaterar att han som konstnär identifierar sig med fagotten. Dess roll i verket skulle kunna ses som en sinnebild av konstnärens villkor med ett hårt och krävande arbete, ofta utfört under tidspress.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Beethovens fjärde symfoni brukar betraktas som ett intermezzo, en transportsträcka mellan den storslagna Eroican och legendariska Ödessymfonin. Men Beethovens Symfoni nr 4 i B-dur kan just därför vara en spännande upplevelse, eftersom han här visar att han förutom det bombastiska uttrycket även behärskade konsten ”less is more”. Här har Beethoven lagt demonerna på hyllan och ägnar sig åt att med säker hand utveckla en lyckligt fjäderlätt tonkonst. Det är en ljus och munter Beethoven som bjuder oss på en mästerlig symfoni, dessutom den kortaste av alla hans nio symfonier.

Den fjärde symfonin skrevs 1806 på beställning av greve Franz von Oppersdorff som hade blivit mycket förtjust i Beethovens andra symfoni och erbjöd en stor summa pengar för att tillägnas en nyskriven sådan. Vid samma tid komponerade Beethoven även sina mest berömda pianosonater och de tre stråkkvartetterna och arbetade dessutom på operan Leonora som senare döptes om till Fidelio. Uruppförandet skedde i mars 1807 vid en privat konsert hos en annan av Beethovens mecenater, prins Joseph Franz von Lobkowitz. Oppersdorff förargades dock av att symfonin inte presenterades som hans beställningsverk och sade upp all vidare bekantskap med Beethoven.

Symfoni nr 4 börjar med en långsam inledning till en annars snabb första sats, i sig inget ovanligt; Haydn gjorde samma sak. Men det är karakteristiskt för denna lekfulla och busiga symfoni. Beethoven leker med tonart och rytm så att lyssnaren ibland kan känna sig helt vilse, men så landar han ändå där det antytts från början och ordningen är tillfälligt återställd. När pukorna slutar mullra och cellisterna spelar mörkt och dovt tycks tiden stå stilla. Lugnet varar dock inte länge: I den andra satsens flödande melodi bryter en rytm in som påminner om ett hjärtslag. Tredje satsens scherzo är lätt som en menuett men här är det snarare en bullrig och glad folkdans som doftar öl, svett och hö. Det hela utmynnar i en lekfull final där Beethoven passar på att skicka ännu en hälsning till Haydn när han likt sin anfader citerar sig själv i halva tempot. Schumann kallade det här för Beethovens ”grekiska symfoni”. Kanske menade han att gudarna var på sitt bästa humör då de inspirerade honom denna gång.

Text: Mikaela Kindblom

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min