arrow

Berwald & Atterberg

Den prisbelönade unge cellisten Jakob Koranyi tar sig an Kurt Atterbergs romantiska Cellokonsert  c-moll och Radiosymfonikerna ger uvertyren till Franz Berwalds opera Estrella de Soria.

Berwalds första opera om kärlek och svartsjuka i spanska Kastilien togs väl emot vid premiären 1862 och för tankarna till såväl Bizet som Tjajkovskij. Ett stycke svensk musikhistoria av Franz Berwald som dog för 150 år sedan i år. Cellisten Jakob Koranyi har lovordats för sin känslighet och elegans, egenskaper som kommer väl till pass i Atterbergs Cellokonsert c-moll. Förföriska klanger, stora melodier och intima ögonblick vävs ihop i ett praktfullt, njutbart repertoarverk. Dvořáks Symfoni nr 6, en njutbar blandning av tjeckisk och tysk romantik, avslutar konserten som leds av Jaime Martín, känd i Sverige som chefsdirigent för Gävle Symfoniorkester.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Gävle Symfoniorkesters spanske chefsdirigent Jaime Martín har en gedigen bakgrund som solo- och orkesterflöjtist, stämledare i orkestrar som London Philharmonic och Chamber Orchestra of Europe. Som dirigent har han lett exempelvis Orchestre Philharmonique de Radio France, Orchestre National de Capitol de Toulouse, English Chamber Orchestra, Academy of St Martin-in-the-Fields, London Mozart Players och flera spanska symfoniorkestrar.

Jakob Koranyi har etablerat sig som en av Europas mest intressanta unga solister berömd för sin mogna virtuositet, utsökta klang och passion för spännande konsertprogram. Under åren har han gång efter annan visat upp ett bländande cellospel, både som solist med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna, l’Orchestre de Paris och Weimar Staatskapelle smt genom framträdanden med artister som violasten Yuri Bashmet och cellisten Mischa Maisky. Jakob Koranyi har tilldelats en mängd priser, bland annat specialpriset för bästa tolkning av Sjostakovitjs första cellokonsert vid den aktningsvärda Rostropovitj-tävlingen i Paris. Jakob Koranyi gästade Berwaldhallen 2013 i samband med konserten Love Bach. Hans instrument är en Joseph Gratiani-cello byggd 1756 i Genua.

Musiken

Ungefärliga tider

Franz Berwald var inte ensam i sitt skrå om att känna en stark men inte alltid helt besvarad kärlek till scenkonsten. Fadern var violinist i Kungliga Hovkapellet, snart satt även sonen där bland förstaviolinisterna, då hans talang hade upptäckts av hovkapellmästaren Edouard Du Puy. 1829 for Franz till Berlin, inte minst besluten att pröva lyckan som operatonsättare. Han skrev dock inget då som nådde scenen varken där eller här hemma, men fragment ur en opera kallad Donna Isabella kan vara ursprunget till Estrella de Soria. I Berlin visade sig även en annan talang, att hitta alternativa sysselsättningar när det gick dåligt med musiken. Berwald startade ett framgångsrikt ”ortopediskt-gymnastiskt” institut för ”svensk” sjukgymnastik tillsammans med sin blivande fru Mathilde Scherer. Apparaterna hade han konstruerat själv. Våren 1841 flyttade paret till Wien, och nu fanns det en hyfsat färdig Estrella de Soria. Operan spelades igenom inför att antal wienska kulturpersonligheter i tonsättarens hem.

Så återvände han under några år till Stockholm och skrev sina mästerliga symfonier. Enligt Aftonbladet 1842 var Estrella de Soria då färdig för premiär i Wien, men någon sådan blev aldrig av. Berwald skrev nu ett par operetter, sångspel skulle vi kalla dem idag. De spelades utan framgång på Stockholmsoperan, Modehandlerskan bara en enda gång. Först 1861 var det dags, när nye operachefen Eugène von Stedingk planerade in Estrellas uruppförande till april 1862. Ludvig Norman dirigerade, August Söderman ledde körinstuderingen och Danmarks store balettmästare August Bournonville stod för iscensättningen. Huvudrollen sjöngs av Fredrika Andrée. Berwald var missnöjd med Bournonville, och August Blanche verkade i Aftonbladet ge honom rätt i att det blivit lite för mycket av allt: Idel marscher ut och in ett hoppande och struttande överallt. Men musiken mottogs mycket positivt av recensenterna. Ändå blev det bara fem föreställningar, Berwald tjänade 731 kronor och 73 öre på uppsättningen. Vid invigningen av det nuvarande operahuset 1898 kom Estrella till heders igen i en förkortad version. Operan har då och då dykt upp på repertoaren, och haft sina entusiastiska supporters bland prominenta musiker. Uvertyren blev ett av Berwalds mest spelade verk redan innan symfonierna nådde internationell framgång.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Franz Berwald
Född: 23 juli 1796 i Stockholm.
Död:  3 april 1868 i Stockholm.
Utbildning: Berwald undervisades av sin far och sedermera av operasångaren, skådespelaren och tonsättaren Edouard de Puy. Han blev försteviolinist i Hovkapellet vid sexton års ålder.
Verk i urval: Operorna Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, fyra symfonier och flera kortare verk för stor orkester.

Franz Berwald var som antytts mångsidig, få musiker har drivit verksamhet inom ortopedi, glasbruk eller tegelslageri. En annan mångsysslare var Kurt Atterberg, ledande bland svenska tonsättare i generationen direkt efter Alfvén, Peterson-Berger och Stenhammar. Länge framfördes hans musik utanför Sverige oftare än någon annans, inte minst i Tyskland där ledande dirigenter gärna tog sig an symfonierna och andra av hans verk. Världsberömd blev segern i skivbolaget Columbias kompositionstävling år 1928, som inför hundraårsminnet av Schuberts död först gällde att fullborda ”den ofullbordade”, men som efter hård kritik uppmanade till att skriva en ny symfoni ”i Schuberts anda”. Symfoni nr 6 belönades med första pris, kallades snart för Dollarsymfonin och skapade lika mycket avund som ära. Hans produktion var stor och bred, men tonsättandet var inte allt. Atterberg var dirigent, musikkritiker och skribent i framför allt Stockholms-Tidningen. Samt en mycket aktiv solist och kammarmusiker, med cellon som sitt högt älskade instrument. Han var en av Sveriges viktigaste musikadministratörer någonsin, ordförande i och medgrundare av både Föreningen Svenska Tonsättare och STIM. Internationella sällskapet för samtida musik (ISCM) hade han del i tillkomsten av, och han var verksam som sekreterare i Musikaliska Akademien. Så långt alltså musiken på längden och bredden. Men han hade också skaffat sig en civilingenjörsexamen som var klar 1910, två år senare blev han elektroingenjör på heltid vid Patent- och registreringsverket. Därifrån blev han med tiden närmast tvångspensionerad, men då var han också 81 år gammal.

Vanligtvis var Atterberg en snabbskrivare, men med favoritinstrumentet i huvudrollen tog det längre tid, Cellokonserten tillkom under åren 1917-22. Första framförandet gällde bara den långsamma satsen, tonsättaren var solist med orgelackompanjemang i Oscarskyrkan på annandagen 1922. Snart blev det mer glamoröst, då Atterberg den 6 januari 1923 dirigerade Berliner Philharmoniker i uruppförandet med Hans Bottermund som solist. Denne överraskade med en egenkomponerad kadens, enligt tonsättaren och ett antal kritiker åt skogen för lång. Jag tvingades lida under tystnad, för det fanns ingen tid att göra något åt det, berättade Atterberg senare. I Tyskland köpte han en ny cello, och med den var han solist vid den svenska premiären i Norrköping två månader senare. Det gick mycket bra och bara på ett enda ställe behövde jag fuska, men det hördes inte och ingen märkte något.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


Kurt Atterberg

Född: 12 december 1887 i Göteborg
Död: 15 februari 1974 i Stockholm
Verk: Nio symfonier, till exempel nr 6 Dollarsymfonin, tre baletter däribland De fåvitska jungfrurna, sex operor, bland annat Bäckahästen, konserter, kammarmusik.

Om kontakterna med Nazityskland: Atterberg samarbetade flitigt med den tyska musikvärlden både före och under nazitiden. Efter andra världskrigets slut beskylldes han för att ha varit nazistsympatisör, vilket utreddes av Kungliga Musikaliska akademin. De kunde varken bekräfta eller avfärda anklagelserna men hans samröre med tyskarna ledde ändå till att Atterberg blev utfryst av sina kollegor efter krigets slut.

Antonín Dvořák (1841–1904) var som mångsysslare inte märkvärdigare än så många andra musiker, men hans uppväxtmiljö och ursprungliga yrkesplaner skiljer sig från de flesta bland kollegerna. Efter två år som lärling erövrade han i november 1856 certifikatet som gjorde honom till fullvärdig slaktare, i enlighet med familjetraditionen. Som tur var fortsatte han ändå med sina violinstudier, och snart också med piano och orgel. Vid bröllop och andra högtidligheter spelade man upp till dans i faderns bykrog några mil från Prag, och den böhmiska folkmusiken är sällan långt borta hos Dvořák, även om han aldrig som många senare tonsättare ägnade sig åt egentliga studier på området eller insamling av traditionellt musikaliskt material. Hans folkmusik är så gott som alltid helt enkelt skriven av honom själv. Först 1963 fanns alla Dvořáks symfonier publicerade i autentiska utgåvor. Dessförinnan räknade man med endast fem symfonier. Nr 9, kallad Nya världen, betecknades till exempel som nummer 5 och Symfoni nr 6 som nr 1, eftersom den varit först med att hamna i tryck. Sexan skisserades på bara tre veckor hösten 1880, tre veckor till och så var den orkestrerad också. Symfonin tillägnades den berömda dirigenten Hans Richter, som några år tidigare hade uruppfört bland annat Brahms andra symfoni, Wagners Siegfried och Ragnarök och rent av dirigerat den första kompletta Nibelungens ring i Bayreuth. Han hade också gjort goda insatser för Dvořák, och då tonsättaren demonstrerade sin nya symfoni i sin helhet på piano omfamnade Richter honom efter varje sats. Dvořáks symfoniska mästerskap når nya höjder i detta underbara verk med sitt karakteristiskt stora, varma hjärta närvarande överallt. Den våldsamt livsbejakande scherzosatsen, till sin stil den böhmiska dansen furiant (ett ord som också är ett folkligt uttryck för en lite skrävlande och självsäker, lantlig yngling) fick repriseras vid uruppförandet innan publiken var nöjd. Undra på det, musik som är Dvořák i ett nötskal. Han hade nu på allvar börjat spelas utanför Böhmen, och efter inbjudan från anrika Philharmonic Society i London dirigerade han i mars 1884 sexan (plus Slavisk rapsodi nr 2 och uvertyren Husitská) i St. James Hall. Stor succé och beställning på nästa symfoni, men det är en annan historia.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Antonín Leopold Dvořák
Född: 8 september 1841 i Nelahozeves, Tjeckien
Död: 1 maj 1904 i Prag, Tjeckien
Verk: Nio symfonier, t ex nr 9 Från nya världen, tio operor t ex Rusalka, fem symfoniska dikter, t ex Heldenlied, fyra större körverk, sex konserter, kammarmusik.

Om folkmusik: Dvořák var starkt intresserad av mährisk och böhmisk folkmusik och inspirerades ofta av folkmusikaliska idiom i sina egna kompositioner. När han bodde i USA i slutet av 1800-talet ville han utforska traditionell amerikansk musik och uppmuntrade afroamerikanska och indianska influenser i strävan efter en nationell musikalisk identitet.

 

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: