arrow

Berwald, Strauss & Schumann

Det blåser in friska vindar i Berwaldhallen med tre symfoniska dikter, alla med stark koppling till högblå himmel och vackert molnbeslöjade bergstoppar. Kronan på verket: Richard Strauss mäktiga En alpsymfoni.

Mahlers bortgång 1911 inspirerade Strauss att återuppta arbetet med En alpsymfoni, som han påbörjat redan tolv år tidigare. Trots namnet är det ensatsiga verket ingen symfoni utan skildrar en dags vandring i bergen, från soluppgång till nattens inbrott. Lord Byrons spökhistoria Manfred utspelar sig även den i bergen och har tolkats av såväl Tjajkovskij som här av Robert Schumann. Franz Berwalds Minnen från norska fjällen är ett av hans mest nationalromantiska stycken, längtansfullt och med tydlig folkviseinspiration.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Musiken

Ungefärliga tider

Den svenske tonsättaren Franz Berwald har egentligen inte blivit riktigt känd och uppskattad som tonsättare både i hemlandet och utomlands förrän på 1900-talet, många år efter sin död. Fastän han skrev en mängd olika slags musik, från stora operor som Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, ett tjugotal sånger till pianoackompanjemang och större orkesterskapelser som fyra symfonier och flera kortare verk för stor orkester. Som hans Minnen från norska fjällen från 1841, också kallad ett tonmåleri för orkester, som syftar på ett besök i Norge redan 1827 med gode vännen Jan van Boom. Han skrev dessutom fyra andra kortare orkesterverk 1841–42 där Älvalek och Bajadärfesten kallades tonmålningar, medan Allvarliga och muntra infall fick undertiteln fantasistycke och Wettlauf etyd.

Bajadärfesten, Älvalek och Minnen från norska fjällen framfördes första gången i Wien där Berwald bodde i ett par omgångar från 1841–1847. Wettlauf fick han aldrig höra under sitt liv. Ett mycket tidigare verk, Slaget vid Leipzig från 1828, var däremot riktigt populärt i Stockholm, särskilt när han själv inte var där.

Minnen från norska fjällen är en riktigt nordisk skapelse för att vara tonsatt av Berwald. Den spelades i mars första gången 1842 i Kejserliga Redoutensaal i Wien till förmån för S:t Elisabeths sjukhus. Två upprepade melodier andas nordiskt vemod, den första unisont i stråkarna redan i inledningstakterna, den andra strax därefter i mjukt punkterad tretakt. Enligt en intervju inför Wienkonserten skulle Berwald ha tecknat ner den andra melodin sedan han hört en postiljon sjunga den 1827 i de norska fjällen. I Minnen från norska fjällen får den en framskjuten plats genom att den också i förlängda notvärden ger några ögonblick av vila mitt i Allegrot. Slutligen förs den även fram, lätt varierad, av en basun, som därmed litet överraskande för stycket till dess slut.

Berwald kunde egentligen aldrig ägna sig enbart åt att tonsätta. Under en lång tid i Berlin, var han en skicklig ortoped och senare hemma i Sverige var han först disponent vid Sandö glasbruk vid Ångermanälven och därefter, 1858, var han en kortare period disponent vid Sandviks glasbruk i Bromma. 1864 blev han äntligen invald i Kungliga Musikaliska Akademien, och 1867 blev han blev han Akademiens konservatoriums förste kompositionsprofessor. Han avled dock redan i april 1868 i lunginflammation.

Text: Gunilla Petersén

Kort om tonsättaren: 

Franz Berwald
Född: 23 juli 1796 i Stockholm.
Död:  3 april 1868 i Stockholm.
Utbildning: Berwald undervisades av sin far och sedermera av operasångaren, skådespelaren och tonsättaren Edouard de Puy. Han blev försteviolinist i Hovkapellet vid sexton års ålder.
Verk i urval: Operorna Estrella di Soria och Drottningen av Golconda, operetter som bland​ ​andra Jag går i kloster och Modehandlerskan, kammarmusik, fyra symfonier och flera​ ​kortare verk för stor orkester.

Om Berwaldhallen: 1976 uppkallades Sveriges Radios nya konserthus efter Franz Berwald. Vid invigningen den 30 november 1979 fick hallen namnet Berwaldhallen och på invigningskonsertens program stod bland annat Berwalds Sinfonie singuliere framförd av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Herbert Blomstedt.

 

 

 

 

 

 

Ur Manfred av Robert Schumann

”Vet ni vilken min konstnärliga bön är varje morgon och kväll? Tysk opera! Där ligger utmaningen!”

Så skrev Robert Schumann 1 september 1842. Och det är i ljuset av denna strävan man bör betrakta Schumanns försök inom de storskaliga vokalformerna. Men det var inte bara han som ägnade sitt tonsättarliv åt att försöka få fason på någonting som bara en person så småningom skulle lyckas med: Richard Wagner.

Schumanns år i Leipzig under tidigt 1840-tal var både hans lyckligaste och mest produktiva. Där tillkom en tredjedel av hans verk. Ändå kände han sig osäker när han åren 1843 till 1851, i spannet mellan oratorierna Das Paradies und die Peri och Der Rose Pilgerfahrt, gav sig i kast med de delvis genreöverskridande musikaliska former som närmade sig musikdramatiken och operan, och som lika mycket var frukten av hans romantiska snille som av hans antitraditionalism.

Här befinner sig även musiken till den legendomspunne, brittiske poeten Lord Byrons (1788–1824) episka dikt Manfred (1817), som komponerades samma år som Scener ur Goethes Faust 1848, och vars uvertyr i likhet med den till operan Genoveva, till stor del skulle leva sitt eget liv. Musiken till Manfred framförs inte lika ofta som Schumanns andra stora vokalverk – eller Tjajkovskijs Manfred-symfoni, som är den mest kända musikaliska anknytningen till Byrons verk.

Manfred, som har underrubriken ”dramatisk dikt av Lord Byron för talare, soli, kör och orkester, är delvis en melodram, präglad av det tidiga 1800-talets intresse för övernaturliga väsen och gotisk skräck och med influenser bland annat från Goethes Faust. Byron hade också vid tidpunkten för tillkomsten av sitt verk nyligen träffat den tyske diktaren. Titelrollen Manfred innehas av en recitatör. Det är alltså inte frågan om ett musikdrama i konventionell bemärkelse med avseende på händelseförlopp eller sceniska effekter, även om Franz Liszt försökte sig på en inscenering av Manfred i Weimar 1852. Istället är det musikens förhållande till den förmedlade texten som står i fokus för detta ”läsdrama”, även om just detta framförande av Schumanns verk är ett utdrag där de vokala inslagen utelämnats.

Handlingen i korthet: Manfred sitter någonstans uppe i Alperna och begrundar sitt förflutna. Han har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, ett ospecificerat sådant, men det är inte möjligt att sona. Han frammanar universums andar för att försöka komma till ro, men de förmår inte ge honom det enda han ber om: glömska.

För en vän berättade Byron att det i första hand var det natursköna Berner Oberland i Schweiz som inspirerat honom till dikten.

Text: Henry Larsson

 

ROBERT SCHUMANN
Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.
Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.
Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.
Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

Eine Alpensinfonie, tillkommen 1914-15, är ett  av de sista utskotten på senromantikens symfoniska utveckling och en praktfull avslutning på Richard Strauss’ produktion av symfoniska dikter. Medan hans Lieder fördelar sig tämligen jämnt över hans liv hör operorna väsentligen till hans mannaår och ålderdom, de symfonis­ ka dikterna däremot främst till ungdoms­ tiden. Perioden 1886-1903 hade sett tillkomsten av en rad mer eller mindre tyd­ ligt deskriptiva sådana, alltifrån tjugoåringens tondrama Macbeth och friska landskapsmålning Aus Italien över lyckokasten Don Juan, Tod und Verklärung och Till Eulenspiegeltill omfångsrikare och mer psykologiserande stycken. Då den senaste tondikten, Symphonia domestica, presenterades 1903 närmade han sig de fyrtio. Vid Alpsymfonins fullbordan hade han fyllt femtio. Det mellanliggande decenniet hade främst ägnats åt operaskapande. Det var då mästerverken Salome, Elektra, Rosenkavaljeren och Ariadne på Naxos kom till. När han nu en sista gång återkom till den genre, vilken redan i 25-årsåldern hade gjort honom internationellt berömd, blev resultatet  åter ett  storverk, kvalitativt  såväl som till speltid och orkesterbesättning.

I partituret föreskrivs fyrdubbla träblåsare, åtta horn, fyra vardera av trumpeter och tromboner, fyra tenortubor och två bastubor, två harpor, celesta, orgel och pukor samt en rik uppsättning effektinstrument: stor och liten trumma, triangel, cymbaler, tamtam, klockspel, herdeklockor, vindmaskin och åskmaskin. Den stråkbe­ sättning han rekommenderade var ”minst” 18 första- och 16 andravioliner, 12 altfioler, 10 violonceller och 8 kontrabasar. Till denna ansenliga numerär kommer en separat fjärrorkester, bestående av ytterligare tolv horn, två trumpeter  och två basuner. Denna väldiga arsenal kan redan ur praktisk synpunkt verka överdriven.

Knappast någon symfoniorkester förfogar över så många musiker. I början av seklet var det dock ofta operakapellen som gav symfonikonserter. Dessa var (och är än idag) på många håll betydligt större än rena konsertorkestrar. Inte ens de förfogade väl över tjugo hornister, men övriga behov kunde ofta tillgodoses. Och i städer som Berlin, Dresden, München och Wien, för vilka Strauss i främsta rummet komponerade, var det inga svårigheter att få tag i 10-12 extra hornister.

Det här med fjärrorkestern kan vara värt några  extra reflexioner. Varje stämma utförs av flera musiker och Strauss dimensionerade numerären, 16 instrument, efter operahusens vanligen relativt torra akustik. I lokaler med mer efterklang och gynnsamma s a s geografiska förhållanden kan samma verkan uppnås med färre. Nuförtiden görs ofta en viss reduktion (så även idag). Till tröst för dem, som uppfattar det som förräderi mot upphovsmannens intentioner, kan nämnas att redan Strauss själv var flexibel och att kompromisser emellanåt gjordes bl a av dirigenten Clemens Krauss, hans nära vän och framstående interpret. En annan sak är att den mindre gruppen medverkar endast i ett kort avsnitt nära verkets början. I huvudorkestern tas där inte alla mässingsblåsare i anspråk, vilket gör det möjligt att låta ”lediga” musiker utgöra även en del av fjärrensemblen. Inte heller det kan sägas strida mot musikens anda.

Trots allt blev framföranden av verket under  dess  första halvsekel inte särskilt vanliga ens i många storstäder. Först under de senaste decennierna har det erövrat en plats som någorlunda regelbundet inslag i repertoaren,  säkert  tack vare det över hela världen ökade intresset för senromantiken. Hos oss har symfonin i modern tid spelats i Stockholm 1981 och 1983 (av Radio­ symfonikerna resp. Filharmonikerna), i Göteborg 1975 och 1980 (samt planeras våren 1994).

Om äldre tonmålare som Vivaldi, Haydn eller Beethoven hade velat skildra de centraleuropeiska bergsmassiven skulle de förvisso ha använt mer begränsade medel. Ett sådant konstaterande säger dock mer om olika tiders praxis än om skillnader i intentioner. Just efter sekelskiftet 1900 var jättebesättningar ingenting ovanligt. Vi kan tänka på Mahlers åttonde symfoni, Schönbergs ‘Gurre-Lieder’ och Stravinskys ‘Våroffer’, alla tillkomna under decenniet före första världskriget. Någon har kallat företeelsen ”ett uttryck för stegrad livskänsla hos en värld dömd att gå under”. Under och efter kriget blev det, av både praktiska och ekonomiska skäl, nödvändigt att begränsa anspråken. Strauss hade själv nyligen använt kammarorkester i operan om Ariadne och den anslutande scenmusiken till Molieres ‘Borgaren som adelsman’.

Att han för en skildring av något så storslaget som Alperna tog sin tids yttersta klangresurser i Richard Strauss anspråk är dock, sett i sitt historiska sammanhang, föga överraskande. Mer precis talade han om att förmedla ”intryck från en dags vandring i Alperna”. En sådan bjuder dock inte bara på storslagna panoramor och hisnande vyer  från toppen, sådant som gärna låter  sig målas i kraftfulla färger. Alpvandraren går också över blommande ängar, ser fåren beta på sluttningarna, njuter av bäckar  och vattenfall osv.

Huvudparten av verket består därför av musik, där bara en mindre del av instrumentariet utnyttjas. Precis som i Mahlers symfoni nr 8 finns många kammar­ musikaliskt utformade avsnitt, där stämväven är skir och genomskinlig.

Att ett samlat utnyttjande av en stor orkester bör ransoneras till ett fåtal höjdpunkter hade redan Berlioz påpekat. Det främsta ändamålet med en så här differentierad klangapparat är faktiskt inte masseffekter utan att möjliggöra de mest subtila färgblandningar, d.v.s. klangskiftningar. En mästare i instrumentationskonsten hade Strauss länge varit, men först här verkar han själv ha varit riktigt nöjd: ”Äntligen har jag lärt mig att orkestrera”.

Det är alltså fråga om utpräglad programmusik, och varje avsnitt har fått sin tydliga rubrik. Vi får uppleva betande får på bergssluttningen, bäckens brus, storm och åska… Avståndet från Beethovens ”Pastoralsymfoni” är kanske inte så stort ändå? Nej, släktskapen är större än man kunde tro, men det är klart att somliga inslag inte kunde skildras lika målande hundra år före Strauss (och heller knappast efter honom).

Låt oss alltså med hjälp av de olika överskrifterna följa Strauss musikaliska vandring. Den börjar med natt och soluppgång, man ger sig av, klättrar allt högre upp, når slutligen toppen, drar sig sedan neråt, råkar ut för oväder, återvänder till dalen i lagom tid för en ny natt. Eller också: låt bli att titta på mellanrubrikerna! För det fina är att vår upplevelse kan bli precis lika stark även om vi struntar i programmet och hör En alpsymfoni som den rena musik den också är.

Text: Sven Kruckenberg

RICHARD STRAUSS

Född: 11 juni 1864 i München, Kungariket Bayern, Tyskland.

Död: 8 september 1949, Garmisch-Partenkirchen, Tyskland,

Utbildning: Privatlektioner i musikteori och orkestrering för en assistent vid Münchens hovkapell, violinstudier vid stadens kungliga musikskola samt universitetsstudier i filosofi och konsthistoria.

Verk: De tio tondikterna är hans märkligaste orkesterverk, med mästerstycken som Don Juan, Till Eulenspiegels lustige Streiche eller Also sprach Zarathustra. Operor som banbrytande Salome och Elektra eller älskade Rosenkavaljeren, samt en enorm och rik sångskatt, inklusive Vier letzte Lieder.

Om dirigering: ”Du ska inte svettas när du dirigerar, endast publiken skall bli varm” och ”dirigera Salome och Elektra som om de vore komponerade av Mendelssohn: Älvors musik”. Vänsterhanden ansåg han inte ha med dirigering att göra, den borde stanna i byxfickan.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim

Före konserten 8 feb – Interplay kl 17:30.

Ingår i följande abonnemang: