Johannes Brahms kom från enkla förhållanden i Hamburg, men fick tidigt möjlighet att ta pianolektioner. Brahms far smidde planer på att utnyttja sonen som underbarn, vilket dock förhindrades av hans lärare. Den unge Brahms visade tidigt ett stort intresse för komposition och tonsatte gärna mindre stycken. Därför fick han redan som tolvåring undervisning i både formlära och komposition. Brahms fortsatte med sina musikstudier under olika lärare och för att kunna försörja både sig själv och sin familj under studietiden var Brahms tvungen att arbeta som restaurangpianist, arrangera underhållningsmusik och ge pianolektioner.

Nyss fyllda 20 år åkte Brahms på en konsertturné med en ungersk violinist. Under resan kom han ikontakt med både Liszt och Schumann. Schumann, som nu var i slutet av sin levnad, fick ta del av några av Brahms kompositioner. Han blev mycket förtjust över vad han fick se och skrev en artikel i en musiktidskrift under rubriken Nya banor. ”Han har kommit, den unge man, vid vars vagga gracer och hjältar hållit vakt. Hans namn är Johannes Brahms.” Det kanske inte enbart var positivt för en 20-åring att få dessa förpliktande ord riktade till sig från en av musikens stora. Men Schumanns artikel ledde till att hela musikvärldens ögon fästes på Brahms, och förläggarna tävlade om att ge ut hans verk.

Brahms var emellertid mycket självkritisk och släppte ogärna ifrån sig någon komposition för publicering. När han fick se ett av sina verk i tryck yttrade han: ”I sin nya form framstår de så ordentliga, så generande, ja nästan tråkiga. Jag kan svårligen vänja mig vid att se dessa så oskyldiga naturbarn i så anständiga kläder.” Men trots självkritiken kunde nu Brahms, tack vare uppmärksamheten, livnära sig som tonsättare. Dessutom hade han också en del fasta uppdrag som dirigent och musikalisk ledare för olika ensembler.

Brahms Variationer över ett tema av Joseph Haydn kan sägas vara hans första fullödiga orkesterkomposition. Den skrevs 1873, tre år före hans första symfoni. Långt tidigare hade han intresserat sig för variationsformer, som han själv menade var en nyttig träning i komposition. Brahms förebilder, när kan komponerade sådana variationer, var både Beethoven och Schumann.

Ursprunget till koralen i Haydnvariationerna lär vara en gammal österrikisk pilgrimssång. Däremot är det osäkert om Haydn över huvud taget hade något med Haydnvariationerna att göra. Möjligen är upphovsmannen lgnaz Pleyel, musikförläggare och pianofabrikant, men också tonsättare och elev till Haydn. Detta divertimento, som var komponerat för blåsare, utvecklade Brahms först för två pianon och sedan för full orkester. Det är därigenom det första variationsverk som skrivits för orkester. Verket blev genast en succé.

Koraltemats enkla grundmelodi utvecklas i åtta variationer. Taktart och tempi skiftar i varje variation, medan tonarten växlar mellan B-dur och b-moll. Varje del får också sin speciella karaktär genom förändringar i instrumentationen. Brahms har i detta verk hittat en syntes mellan wienklassicism och barock. Barockinslagen är särskilt tydliga i finalens passacaglia som återknyter till koraltemats första takter.

Text: Bengt Arwén

Henri Dutilleux står som en stolt, i bästa mening egensinnig solitär i den franska musikhistorien. En följare av traditionerna från Ravel, Debussy, Roussel och Messiaen, men ändå alldeles egen. Dutilleux var absolut intresserad av sin tids musikaliska strömningar och kom i viss utsträckning att använda seriell teknik. Men han valde att lita till sin starka känsla för struktur, symmetri och sensuella klangfärger framför att hänga på någon bestämd kompositionsskola, starkt kritisk till dogmer och auktoritetstro som han var. Viktiga inspirationskällor var litteratur och konst (Baudelaire, Proust, van Gogh), men även Bartók, Stravinsky eller jazzsångare som Sarah Vaughan och de stora franska chanson-artisterna. Hans första triumf kom med det åtråvärda Rompriset 1938 för kantaten L’anneau de roi, men studierna i Rom som hör till avbröts av andra världskrigets utbrott. Henri blev bårbärare i armén och återvände 1940 till Paris där han jobbade som pianist, arrangör av bland annat nattklubbsmusik, lärare och körledare vid Parisoperan. 1943 knöts han till franska radiobolaget ORTF där han två år senare blev musikproduktionschef, en tjänst han hade ända till 1963.

Skulle man verkligen skriva symfonier 1951? Debussy hade ju en gång i tiden sagt ifrån och fördömt ”dessa utstuderade och stränga övningar … sedan Beethoven har symfonins meningslöshet bevisats”. Hårda ord, indirekt riktade mot massor av kolleger. Det är klart att man skulle skriva symfonier om man ville. Och om man kunde, som Dutilleux. Denna Symfoni nr 1 var också hans första rena orkesterverk. Den demonstrerar förmågan att låta det musikaliska materialet växa fram genom utveckling undan för undan, snarare än att presentera ett tema direkt från start av en sats. Tonsättaren talade ofta om ”musikens förmåga att förtrolla”, i magisk mening. Orkestreringskonsten är redan utsökt, Dutilleux hade funnit sin röst och resten av hans skapande kom till stor del att präglas av orkestermusik. Symfonin uruppfördes i juni 1951 och blev det verkliga genombrottsverket.

Dutilleux kom att få beställningar från musiker som Charles Munch, George Szell, Mstislav Rostropovitj, Isaac Stern, Juilliard-kvartetten, Anne-Sophie Mutter och Renée Fleming. Esa-Pekka Salonen har sagt: ”Hans produktion är rätt liten, men varje ton har vägts på guldvåg … det är perfekt – mycket gripande, mycket vackert”.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Henri Dutilleux:

Född: 22 januari 1916 i Angers i Maine-et Loire, Pays-de-la-Loire, Frankrike.

Död: i Paris 22 maj 2013.

Utbildning: Familjen flyttade snart till Douai, där Henri inledde sina musikstudier och började komponera som tonåring. Därefter kompositionsstudier för Henri Büsser vid Pariskonservatoriet.

Verk: Efter pianosonaten från 1946–48 tog Dutilleux avstånd från det mesta av sitt tidigare skapande. Produktionen är liten men lysande, två symfonier, orkesterverken Métaboles och Timbres, espace, mouvement, cellokonserten Tout un monde lointain (hans egen favorit) och violinkonserten L’arbre des songes, stråkkvartetten Ainsi la nuit, fin vokalmusik, baletten Le loup.

Ständiga ändringar: Självkritik var ett utmärkande drag hos Dutilleux. Han hade velat skriva mer kammarmusik, en opera … fast han hittade aldrig något lämpligt libretto. Med hans egna ord: Jag tvivlar alltid på mitt arbete. Jag ångrar mig alltid. Därför reviderar jag så mycket, och beklagar att jag inte är mer produktiv. Men skälet är att jag använder så mycket tid på omarbetningar. Paradoxalt, eller hur?

Johannes Brahms första pianokonsert har en utdragen tillkomsthistoria. I början av 1854 hade Brahms komponerat en sonat i d-moll för två pianon. Han var emellertid missnöjd med den och började omarbeta sonaten till en symfoni. Hans bristande erfarenhet på instrumentationens område vållade honom svårigheter och så uppstod tanken att av sonaten göra en konsert för piano och orkester. 1856 var Brahms färdig med den första satsen – som dock bearbetades flera gånger och ännu i november 1857 av tonsättaren ansågs bära ”dilettantismens prägel”. 1858 var hela konserten äntligen klar: hur mycket av den ursprungliga d-mollsonaten som återstår i den första satsen vet man inte, men de två sista satserna – Adagio och Rondo – var nu helt nykomponerade.

I januari 1859 framfördes pianokonserten i Hannover och Leipzig, i båda fallen med Brahms själv som solist. Publikens gensvar skall ha varit svalt och den anonyme kritikern i Signale för die musikalische Welt skrev att ”om man bortser från den allvarliga strävan och skickligheten … så återstår en tomhet och torrhet som i sanning är tröstlös”. En annan anmärkning av samme kritiker torde ge besked om var skon klämde: ”Här saknas helt en effektfull behandling av pianot”.

Det har funnits olika hypoteser om att konserten i vissa avsnitt skulle vara någon sorts kommentar till Robert Schumanns sorgliga öde (han avled 1856). Av detta synes intet vara belagt; däremot skriver Brahms i december 1856 till Clara Schumann: ”Jag renskriver just nu första satsen av konserten. Jag målar också ett mjukt porträtt av dig, som sedan skall bli adagiot”.

Text: Göran Bergendal

Kort om tonsättaren

Född: 7 maj 1833, Hamburg, Tyskland.

Död: 3 april 1897, Wien, Österrike.

Verk i urval: Fyra symfonier, Ein deutsches Requiem, Violinkonsert, Ungerska danser, Klarinettkvintetten, Schicksalslied, Fest und Gedänksprüche.

Den fräcke Brahms: I ett brev till vännen Hermann Levi skriver Brahms att han, mot sin vilja, måste avsluta brevet eftersom: ”en ung dam som önskar sig lära allt om beröring (av pianotangenterna) väntar redan.”