arrow

Chopin & Adès

Chopins drömska och dansanta Pianokonsert nr. 1 i e-moll kontrasterar mot Thomas Adès komplexa och mångbottnade Totentanz, en skildring av livets oundvikliga möte – och dans – med döden.

Chopins båda pianokonserter tillkom under hans sista tid i Warszawa, innan han reste iväg för att bosätta sig i Paris. På båda orter framförde han sin Pianokonsert nr. 1 i e-moll och mötte uppskattning från publik såväl som kritikerkår. 22-årige pianisten Jan Lisiecki tar sig an konserten med stor känsla och genomtänkt musikalitet. Thomas Adès komponerade Totentanz till minne av kompositören Witold Lutosławski och hans fru. Mezzosopran- och barytonsolisterna spelar i verket upp en dialog mellan döden och människan som, oavsett social eller ekonomisk status, inte kan undkomma sin slutliga dans med döden.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Född i Kanada 1995 till polska föräldrar. ”En pianist som får varje not att räknas”, skriver The New York Times. Började ta pianolektioner som femåring och gjorde sin konsertdebut fyra år senare. Signerade redan som femtonåring med Deutsche Grammophon år 2010. Utnämndes till Gramophone Young Artist of the Year 2013 efter att ha framfört Schumanns pianokonsert på The Proms. Classic FM skrev 2016: ”han må vara ung men Jan Lisiecki spelar Schumann som en legend”. 2016 gjorde han också sin debut på Carnegie Hall.

Dramatiska mezzosopranen Jennifer Johnston har studerat på Cambridge University och Royal College of Music och har mottagit åtskilliga utmärkelser. Hon har framträtt på scener och festivaler som La Scala, Salzburgfestivalen, Bayerska statsoperan, D’Aix en Provence-festivalen, Lilleoperan och Östersjöfestivalen. Bland rollerna märks Fricka, Waltraute, Lucretia, Dido and Agrippina. Johnston har också framträtt med några av världens främsta orkestrar med musik som spänner över århundradena, från Bachs Matteuspassion till Stravinskys Oedipus Rex.

Brittisk baryton född 1969. Studerade matematik vid King’s College, Cambridge, och sång vid Guildhall School of Music and Drama, London. Debuterade som operasångare 1998, och har sedan dess framträtt på bland annat Royal Opera House, Glyndebourne, La Scala, Leipzig Opera och Kungliga Operan i Stockholm. Han har spelat en rad olika roller, däribland Don Giovanni, Guglielmo i Così fan tutte, Figaro i Barberaren av Sevilla och Onegin i Eugen Onegin. 2008 grundade han skivbolaget Stone Records.

Musiken

Ungefärliga tider

Pappa Nicolas hade grubblat länge på saken, och 1829 hade han bestämt sig. Sonen Frèdèric Chopin hade blivit för stor för Warszawa. Staden kunde trots sin relativa litenhet bjuda på rikt utbyte av tankar och ett levande kulturliv, med företrädare som operachefen Kurpinski som följde med sin tid och satte upp det senaste av Rossini, Bellini och Donizetti. Men efter Wienkongressen 1814-15 kastade unionen med Ryssland sin skugga över Polen som formellt blev ett autonomt kungadöme, men där det ändå var tsaren som bar kronan. I hemstaden kunde Frèdèric inte hoppas på mycket annat än enstaka konserter, och att få spela i palats eller lantgods hos familjer som Laczyńskis (där pappan varit informator åt självaste Maria Walewska, hon med sjötungan). Det var inte tillräckligt. Ett brev till undervisningsministeriet med bön om stipendium för sonens utlandsstudier besvarades med att offentligt stöd inte slösades på artister av den kalibern.

Nicolas satsade nu sitt magra sparkapital på en resa till Wien för Frédéric. Provspelning för förläggaren Haslinger, som imponerades men ville testa musiken på publik. Wiendebuten blev en framgång, inte minst det ”vilda polska” som förläggaren tvekat inför. Nu krävdes en konsert för piano och orkester för karriärens skull. Chopin var inte, och blev aldrig, förtjust i att skriva för andra instrument än pianot. Men efter återkomsten till Warszawa började han ungefär samtidigt arbeta på hela två konserter. Som med Beethovens två första pianokonserter är numreringen vilseledande, den vi kallar Pianokonsert nr 1 blev klar sist. Den långa orkesterinledningen var kanske inte à la mode enligt de mest moderna romantikerna, men den gör pianots sena entré desto mer effektfull. Angående den långsamma satsen talar Frédérics dagbok om en natt i månskenet på våren. Warszawapubliken som fick höra konserten i oktober 1830 älskade den, inte minst finalens krakowiak, nationaldansen som med tiden blev populär sällskapsdans. I november lämnade Chopin Polen för alltid. Med de båda konserterna och ett antal solostycken erövrades musikälskare i flera tyska och österrikiska städer. Så till Paris, där kritikerna kunde skapa eller krossa en ny artists status. Succé förstås, resten är historia. Robert Schumanns omdöme Av med hatten mina herrar, här har vi ett geni! gällde ett annat tidigt verk, men är från ungefär samma tid.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

FREDERIC CHOPIN

Född: 22 februari 1810 i Żelazowa Wola, Polen.

Död: 17 oktober 1849 i Paris.

Verk: Två pianokonserter, tre pianosonater samt ett enormt antal solostycken för piano däribland Revolutionsetyden, MinutvalsenRegndroppspreludiet och den välbekanta Begravningsmarschen op 35.

Hjärta på vift: Chopin avled endast 39 år gammal i tuberkulos och ligger begravd på kyrkogården Pere-Lachaise i Paris. Hans hjärta däremot fördes, i enlighet med hans testamente, till Polen och ligger bevarat i kyrkan Świętego Krzyża, som ett tecken på hans aldrig sviktande kärlek till sitt fädernesland.

Var kommer det danska uttrycket ”at ligne Døden fra Lübeck” från och har döden alltid framställts som ett skelett i historien? De frågorna besvaras när man gräver djupare i Thomas Adès symfoni-kantat för baryton, mezzo-sopran och orkester som tillägnats tonsättaren Witold Lutosławski. Totentanz (2013) är tyska för ”dödsdans” och det kusliga stycket, som inkluderar bland annat skallrande benljud och pisksnärtar, skildrar livets ofrånkomliga möte med döden. Motivet där människor från olika samhällsskikt slutligen måste ryckas med i dödsdansen var vanligt under sen medeltid. Det syftar som ett av flera vanitasmotiv till att påminna om jordelivets förgänglighet och fåfänglighet, så folk förstår varför de måste passa på att leva sina liv och inte tar det för givet. Framställningen av döden, vanligen i form av ett skelett, medan han för bort olika personer i långdans mot graven, visar att människor av alla stånd och åldrar slutligen måste böja sig för dödens makt. Att motivet var populärt i medeltida Europa kan förklaras av svälten, digerdöden och hundraårskriget. Bilden av döden som ett skelett uppstod under medeltiden då pesten dödade en fjärdedel av Europas befolkning och det på vissa ställen kunde ligga lik på gatorna som ingen tog hand om.

En av de mest berömda dödsdansbilderna är Döden från Lübeck, därav det danska uttrycket. Bilden var en 30 meter lång fris i Mariakyrkan i Lübeck som Bernt Notke målade 1463. Den förstördes 1942 när de allierade bombade staden under andra världskriget. Frisen med tillhörande text visar hur döden rör sig ned längs den sociala skalan i sin dans med påven, kardinalen, kungen, munken och så vidare ner till bonden, mön och barnet. Av de 24 personerna som Notke målade har Thomas Adès valt ut 15 personer som successivt får gå mot sitt slut. I sångtexten framkommer det att påven som är längst upp i hierarkin sörjer att hans höga rang inte är värd något inför döden och kardinalen beklagar att han snart inte kommer att vara värd mer än en smutsig byracka. Bonden på botten av skalan är dock glad över att hans hårda liv snart är över och att han äntligen ska få vila ut. Ju högre man kommit på jorden, desto svårare verkar man ha för att acceptera döden och desto räddare och osäkrare går man genom livet. Fallet blir ju så mycket större när väl döden kommer och tar en i sin skrämmande dans.

Text: Mats Hansson

THOMAS ADÈS

Född: 1 mars 1971 i London, England.

Utbildning: Studerade piano och komposition vid Guildhall School of Music and Drama i London, och studerade vidare vid King’s College i Cambridge.

Verk i urval: Var tonåring när han skrev sina första verk. Fick också tidigt ett exklusivt skivkontrakt med EMI som bland annat har gett ut hans operor Minnet av en doft (1995) och Stormen (2004).

Gulnade papperslappar: När Thomas Adès komponerar täcker han sina väggar med en massa lappar med noter på, därmed slipper han att tappa bort material som han för stunden inte riktigt vet vad han ska göra med. Lapparna är som frön som får vänta tills de är redo på att få gro. Vissa lappar sitter kvar tills papperet gulnar, andra ger plötsligt nya idéer och ger då form till nästa verk. Thomas Adès säger att kompositionstekniken är särskilt användbar när han tonsätter en opera. När han kör fast så är det bara att kasta en blick mot väggarna, då fångar en av lapparna honom och så vet han hur han ska gå vidare – från gulnade papperslappar till nyskriven opera.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: