Som ung lärde sig Clara Wieck att komponera, vilket var en naturlig del av musikutbildningen. Blott fjorton år gammal skrev hon, med Robert Schumanns vägledning, den pianokonsert som hon själv framförde två år senare i Leipzig med Felix Mendelssohn som dirigent. Clara, som långt senare gifte sig med Robert, är i dag mest känd som en av sin tids mest begåvade pianister men komponerade också en hel del, allt före 35 år ålder.

Till skillnad från Fanny Mendelssohn tilläts Clara att framträda offentligt och kom att göra en över sextio år lång karriär som en av Europas finaste pianovirtuoser. Hon ansvarade i princip ensam för hushållet och ekonomin samt stöttade den känslomässigt instabile Robert, framförde hans verk, födde åtta barn och överlevde honom liksom fyra av barnen.

Robert fanns tidigt i Claras krets, då han var en av faderns elever, och Robert ansåg Clara som den enda som kunde göra hans musik rättvisa. När hon som tonåring, redan då en van estradör i Europas konserthus, började komponera sin pianokonsert föll det sig naturligt att Robert erbjöd sig att orkestrera den. Till en början var det ett ensatsigt konsertstycke, som senare blev sista satsen i den utvidgade Pianokonsert i a-moll, Claras enda orkesterstycke.

Konserten är en enastående bedrift av en fjortonåring. Till influenser från dåtidens populära tonsättare lägger Clara in egna innovationer och verket visar både hennes begåvning som tonsättare och ger en inblick i hennes skicklighet som pianist. Visst inflytande från Mendelssohns fem år äldre pianokonsert i g-moll kan också skönjas, men likaså att hon har haft inflytande på Roberts senare verk. Solocellons lyriska duett med pianot i andra satsen förebådar till exempel liknande drag i Roberts egen pianokonsert från 1845.

Trots framgångarna kom Claras kompositioner att hamna i skymundan, framför allt då Roberts musik började vinna erkännande i vidare kretsar. Hon har själv sagt att omgivningen ansåg att ”en kvinna får inte önska att komponera. Ingen har lyckats med det hittills.” Tiden har utvisat något helt annat.

Text: Andreas Konvicka

Fanny Hensel, syster till Felix Mendelssohn, var en tysk pianist och kompositör, gift med den preussiske hovmålaren Wilhelm Hensel. Fadern uppmuntrade delvis hennes pianospel och musikskapande, men motsatte sig publika framträdanden. Det ansågs inte respektabelt nog som yrke för en kvinna på den tiden, utan hon kunde endast utöva det som en hobby. Fanny framträdde endast privat i salongerna och hamnade i skuggan av sin bror Felix. Han publicerade några av Fannys sånger i sitt namn och hon hjälpte honom med korrekturläsning och konstruktiv kritik genom hela livet. Fannys publika debut som pianist, och hennes enda kända publika framträdande, var 1838 när hon spelade sin brors första pianokonsert.

Fanny skrev över 560 verk, varav de flesta var sånger samt så kallade ’lieder för pianoforte’, solostycken med visst programinnehåll. Efter mycket rabalder publicerade hon 1846 på eget bevåg en samling av egna verk. Fannys Uvertyr i C-dur från 1834 är hennes enda kända orkesterverk.

Efter att Felix lämnat Berlin 1831 tog Fanny ensam över värdskapet för söndagskonserterna i familjehemmet. Hon ändrade formatet, bjöd in prominenta gäster och hade ett finger med i alla detaljer: från repertoarval och repetitioner till förtäring, dryck och blomsterarrangemang. 1834 hyrde hon orkestern från Königstäder Theater för att från klaveret själv framföra och dirigera sin uvertyr. Bland de trehundra gästerna fanns Franz Liszt, paret Schumann samt gräddan av societeten.

Efter en långsam inledning öppnar sig verket och visar prov på rik orkestrering. Mycket av Fannys personliga stil från kammarmusiken framträder tydligt och uvertyren är väl balanserad i spänning och avspänning med djärva modulationer. Hennes verk spelas tyvärr alltför sällan och det går inte att låta bli att undra vad som kunde ha blivit av hennes konstnärskap om det fått möjlighet att blomstra.

Text: Andreas Konvicka

Som ler och långhalm går det inte att nämna den ena systern utan att beröra den andra, Nadia och Lili Boulanger. Båda var musikaliska underbarn; den ena tonsättare, den andra pianist. Dock kom deras vägar allt för tidigt att skiljas, då Lilis öde redan från barndomen var utmätt på grund av Crohns sjukdom. Hon, som var den yngre systern, växte upp med mycket musik runt omkring sig.

Lili studerade först för grannen och tonsättaren Georges Caussade, som kom att få stor betydelse för henne. 1912 välkomnades hon till Paul Vidals kompositionsklass vid musikkonservatoriet, vilket också gjorde henne berättigad att delta i Prix de Rome-tävlingen. Fadern Ernest hade själv vunnit Prix de Rome 1835 för sin kantat Achille. Båda systrarna tävlade i Prix de Rome: Nadia tog andra plats 1908 och Lili, som första kvinna, första plats 1913 med kantaten Faust et Hélène. Claude Debussy recenserade verket: ”Lili Boulanger är bara 19 år, men hennes kunskaper om att skriva musik är mycket större!”

Lili Boulanger komponerade främst vokalmusik, inklusive den ofullbordad operan La princesse Maleine. Hon tonsatte tre psalmtexter, vilket också speglar hennes starka katolska tro. Instrumentalverket D’un soir triste, ”Under en vemodig kväll”, var det sista verk som Lili kunde skriva helt själv. Hon led av tilltagande smärtor och när hon inte längre orkade hålla i pennan fick Nadia lägga till de instruktioner som saknades i noterna. Verket är djupt personligt, börjar lugnt och skridande och växer sig starkare. Liksom i andra verk anar vi Debussys närvaro. Det är även ett fint exempel på hennes personliga stil, förmågan att hantera klanger och stöpa dem i en berättande form samtidigt som hon överraskar oss med små finurliga vändningar.

Lili dog fridfullt i sömnen och var vid sin bortgång redan en berömdhet. De följande åren blev hon nästan mytisk; den unga, framgångsrika kvinnliga tonsättaren som dog alltför tidigt. Hon lämnade efter sig brådmogen musik som uttrycker känslor och livserfarenheter utöver det som förväntas av en 24-åring.

Text: Andreas Konvicka

Dame Ethel Smyth var en engelsk kompositör, samhällsdebattör och medlem av sufragettrörelsen. Hon är kanske mest känd för att ha komponerat rörelsens officiella kampsång March of the Women. Smyths önskan att få ägna sig åt musik togs inte väl emot av hennes far. I tonåren studerade hon privat för Alexander Ewing, som introducerade henne för Wagners och Berlioz musik. Efter en lång dragkamp med fadern fick hon läsa vidare vid musikkonservatoriet i Leipzig för Carl Reinecke och senare privat för Heinrich von Herzogenberg. I Tyskland lärde hon personligen känna Dvořák, Grieg och Tjajkovskij samt Clara Schumann och Brahms vilket kom att få betydelse för henne.

Smyths verklista består av sånger och körmusik, kammarmusik och orkesterverk, en balett och sex operor. Hennes tredje opera The Wreckers, vrakplundrarna, bygger på gamla berättelser från 1700-talets Cornwall om hur svältande och fattiga invånare, under kyrkans överseende, lurar skepp på grund och sedan plundrar vraken. Smyth hade själv blivit inspirerad av historierna under vistelser i trakterna och fick idén till operans slut då hon besökte grottan Piper’s Hole: Någon varnar i hemlighet skeppen, så byborna går miste om sitt byte. Länge misstänks prästen men via ett gradvis utvecklande triangeldrama visar sig huvudpersonerna vara förrädarna. De straffas av byborna och lämnas att dö för tidvattnet tillsammans.

The Wreckers är inte bara en till ytan dramatisk och folkloristisk historia. Smyth passar också på att vädra sina åsikter i samhällsdebatten om dubbelmoral, etik, religion, kvinnorätt, imperialism och sexuell frigörelse, ofta med musikalisk ironi. Operan förebådar Peter Grimes av Britten och även om det går att spåra Wagners och Strauss influenser i de storslagna orkesterpartierna så är det en unik produktion. Den rymmer även varm intimitet i kärleksduetterna med lätt och luftig orkestrering, koraler och bitvis humoristiska inslag. Lokal folkmusik har använts som inspiration. Operan fick efter mångt och mycket urpremiär i Leipzig 1906, först tre år senare i London. I dag anses den av många vara den viktigaste engelska operan mellan Purcell och Britten.

Text: Andreas Konvicka

Signe Lund växte upp i ett borgerligt konst- och musikintresserat hem i Bergen. Modern var pianist, brodern Henrik konstnär och systern Unni blev en känd sångerska. Till vänkretsen hörde paret Grieg liksom violinisten Ole Bull, som var släkt med Signes pappa. Den unga Signe gavs tidigt musikutbildning, hon fortsatte senare studera vid musikkonservatoriet i Oslo och hennes första pianokomposition trycktes redan 1887. Efter studier utomlands, uppmuntrad av Edvard Grieg som såg Signes talang, flyttade hon hem och försörjde sig som musiklärare och tonsättare.

Kring sekelskiftet hade Signe gjort sig ett namn som tonsättare och framhölls som det tydligaste bevis mot påståendet att kvinnor inte kunde komponera. I början av 1900-talet emigrerade hon motvilligt till USA med sin franske make, som fått arbete där som arkitekt. Systern Unni hade bäddat för henne då hon under sina turnéer gjort namnet Lund känt och även fått Signes verk utgivna på ett amerikanskt förlag. Hon trivdes dock aldrig i USA och flyttade hem igen 1918.

Som tonsättare var Signe Lund mest känd för sina pianostycken och orkesterverk även om hennes verklista omfattar allt från enkla folkliknande stycken till stora, romantiska verk. Flera gånger har hon jämförts med den något äldre Agathe Backer Grøndahl. Trots två äktenskap och flera barn lyckades Signe upprätta en stor produktion.

60 år gammal reste Signe till Wien för att förkovra sig. Där skrev hon sin Pianokonsert i f-moll som uruppfördes i USA 1931, men även spelades i Bergen samt på Signes 75-årsdag i Oslo. En recensent skrev att konserten ”uttrycker det allra bästa med hennes musik som innehåller melodisk skönhet och harmonisk välklang. Soliststämman är välskriven, om än lite tyngd av virtuosa passager, och orkestreringen är mycket välgjord.”

Signe Lund är i dag ett i stort sett helt okänt namn på grund av hennes nazistsympatier innan och under andra världskriget. Hon påstod sig själv vara ovetande om de fruktansvärda saker som pågick och menade att hon sympatiserade med det tyska folket, som hon ansåg hade givit världen mycket gott – inte minst av musik. Hon betraktades i Norge efter kriget närmast som landsförrädare och levde fram till sin död hos sin dotter Unni.

Text: Andreas Konvicka

Den framgångsrika tonsättaren Kaija Saariaho är född i Finland men har sin bas vid institutet IRCAM i Paris där hon tidigare studerat. Hon läste först vid Sibelius-akademin i hemlandet, därefter i Freiburg men det var efter den omvälvande tiden i Paris som Saariaho rört sig mer och mer mot spektralkomposition där klangfärgen, enkelt uttryckt, får mera spelrum.

Karaktäristiskt för Saariahos musik är den rika ljudmattan som hon skapar bland annat genom att kombinera akustiska ljud med elektroniska, en influens från tonsättarkollegan Luciano Berio. Samarbeten med multimediakonstnären Jean-Baptiste Barrière utvecklade Saariahos särpräglade stil ytterligare.

Kaija Saariaho har skördat stora internationella framgångar. Hennes första opera, L’Amour de loin, sattes upp 2016 på Metropolitan Opera. Inte sedan 1903 har en opera av en kvinnlig kompositör spelats där; den första var Der Wald av Ethel Smyth.

Utgångspunkten för verket Nymphéa Reflection från 2001 var att göra en omarbetning av stråkkvartetten Nymphéa från 1987. Under arbetets gång insåg hon att det måste bli ett nästan helt nytt verk snarare än en omarrangering. Det slutade med sex sinsemellan helt olika karaktärsstycken: Sostenuto, Feroce, Dolcissimo, Lento espressivo, Furioso och Misterioso. Gemensam nämnare för dem alla är att hon lagt tyngdpunkten på orkesterstämmorna snarare än det elektroniska materialet.

I verkets sista sats, Misterioso, har Saariaho låtit sig inspirerats av en dikt av den sovjetiske diktaren Arsenij Tarkovskij, som orkestermedlemmarna viskar under framförandet. I sin egen kommentar skriver Kaija Saariaho att texten inte hörs, men att dess ande genomsyrar verket. Hon fortsätter: ”Att läsa dikten är kanske en bättre förberedelse till att lyssna på verket än mina försök att spåra dess struktur, vilket säger så lite om själva musiken.”

Text: Andreas Konvicka

Med den symfoniska dikten Bränningar visar Helena Munktell att hon kunde behandla en orkester och också bygga upp ett verk i större format med ett begränsat och väl utnyttjat musikaliskt material. Själv benämner hon det ensatsiga stycket ”symfonisk bild”, och inspirationen till denna storslagna havsskildring ska hon ha fått under en vistelse på Rivieran i början av 1890-talet.

Den franske tonsättaren och pianisten Théodore Lack utbrast en gång apropå Helena Munktell och hennes musikskapande – och det var säkert tänkt att uppfattas som högsta beröm: ”Ce n’est pas une femme qui compose, c’est un compositeur!” – ”det är inte en kvinna som skriver musik, det är en kompositör!”

Även i Sverige blev så småningom allt flera av Helena Munktells kolleger övertygade om hennes professionalism och konstnärsskap. När Föreningen Svenska Tonsättare bildades 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 stiftarna.

Text: Christina Tobeck