arrow

Mahler & Saariaho

Hör nyskrivna Trans för harpa och orkester av Kaija Saariaho, skriven på beställning av Radiosymfonikerna. Solist är den franske harpisten Xavier de Maistre. Dessutom spelas Mahlers bländande Symfoni nr 5. Allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

Kaija Saariaho anses vara en av världens främsta samtida tonsättare och har även tidigare arbetat med Radiosymfonikerna. Hennes harpkonsert Trans beställdes av orkestern 2015 och uruppförs nu tillsammans med den prisbelönade solisten Xavier de Maistre! Mahlers Symfoni nr 5 är särskilt känd för den fjärde satsen, Adagietto, som inte sällan framförs separat på konsert. Adagietton är en av Mahlers mest kända kompositioner och tillägnades, med en åtföljande kärleksdikt, hans hustru Alma som han då nyligen hade gift sig med.


Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

Sedan franske harpsolisten Xavier de Maistre år 1998 rekryterades till Wienerfilharmonikerna som den första franska musikern någonsin, har han etablerat sig som en av vår tids mest eftersökta harpsolister. Xavier de Maistre turnerar i år med programmet Marie Antoinette  med Les Arts Florissants, ger solo recitals samt spelar med Zurich Tonhalle Orchestra, London Symphony Orchestra, med flera. Xavier de Maistre har ett exklusivt skivkontrakt med Sony Music, och erhöll år 2009 Echo Classic Award som Årets Instrumentalist.

Musiken

Ungefärliga tider

Polarpristagaren Kaija Saariaho är en av vår tids mest eftersökta tonsättare, med ett tonspråk som mättas lika mycket med sinnlig impressionism som metafysisk reflektion. Saariaho etablerade sig som tonsättare under 1970-talet inom ramen för den finska avantgarde-gruppen Korvat aukki! (Öppna öronen!) där Esa-Pekka Salonen kom att bli en av de främsta ambassadörerna för hennes musik. Vid IRCAM i Paris fann hon viktiga verktyg i arbetet med live elektronik och datorgenererade klangbilder samt i spektralmusikens analytiska tillvägagångssätt. Operan Lamor du loin (2000) kom att bli hennes stora publika genombrott, och följdes av en rad musikdramatiska verk – senast Only Sound Remains (2016).

Kaija Saariaho älskar harpan: detta skira instrument återkommer ofta i hennes musik, inte minst kammarmusiken. I katalogen finns sedan tidigare Fall (1991), ett kort soloverk för harpa och elektronik och Tocar (2014) för flöjt och harpa. I sångcykeln Calibans Dreams bildar harpan del i en ljudkuliss inspirerad av Shakespeares skådespel Stormen, medan orkesterverket Laterna Magica (2008) utnyttjar harpans förmåga att skapa illusionen av ljusridåer. Kaija Saariaho älskar hur harpan skapar glissandon, svepande ridåer av klang, men är lika fascinerad av att höra ljudet av plockade strängar. Harpans stora omfång är också en tillgång, men det är en speciell utmaning att foga in instrumentet i ett orkestralt sammanhang, som i det nya verket Trans, skriver hon själv. Alla harpans aspekter har gett henne inspiration till att variera kadenserna i Trans, som nu får sitt svenska uruppförande i Berwaldhallen. Första satsen, Fugitif (Flyktigt eller Flykting), presenterar harpans musikaliska karaktär. Själva öppningsfiguren utgör ett embryo till de kadenser som sedan följer i varje sats. Andra satsens titel, Vanité (Fåfänglighet), syftar på ett vanligt motiv i barockens måleri: vanitas stilleben, där föremål radas upp som för att peka på livets flyktighet. Tonsättaren menar att de musikaliska idéerna i denna sats presenteras som om de ingick i ett stilleben, belysta ur olika vinklar. Den sista satsen, Messager (Budbärare), är snabb och livlig. Harpan och orkesterinstrumenten turas om att vidarebefordra det musikaliska budskapet till varandra och låter det samtidigt förvandlas under processens gång. Titeln på verket, Trans, är mångtydig men man kan sluta sig till att det handlar både om att färdas, rent bokstavligt, men också om transcendens och förklaring. Verket Trans uruppfördes i Suntory Hall, Tokyo i augusti 2017.

Trans är en sambeställning av Sveriges Radios Symfoniorkester, Suntory Foundation for Arts Japan,  Finska Radions Symfoniorkester, Tonhalle-orkestern Zürich, Franska radion och Hessiska Radions Symfoniorkester.

Text: Sofia Nyblom

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus. Konserten sänds i P2 Live den 6 oktober kl 19.03.

Konsertintroduktion 21 sep kl 18:00 samt 23 sep kl 14:00.