arrow

Mozart, Debussy & Roussel

Michel Plasson ersätter Alain Altinoglu på grund av sjukdom. Plasson är en av de stora  dirigenterna och därtill en viktig ambassadör för fransk musik. Nu gästar han Stockholm och Radiosymfonikerna i ett till största delen franskt program.  Bland annat med Faurés underbara orkestersvit ur Pelléas och Mèlisande, och med musik av Debussy och  Roussel. Samt Mozarts Pianokonsert nr 24 med pianosolist Piotr Anderszewski.

Lyssna också på 86-årige Plasson berätta om mötet med Sveriges Radios Symfoniorkester under repetitionerna av veckans konsertprogram.

För Mozart var abonnemangskonserter en viktig inkomstkälla, inte minst efter att han slagit sig ned i Wien. Till dem skrev han pianokonserter för eget bruk, han kunde ju briljera vid tangenterna. De flesta av pianokonserterna är skrivna under Mozarts tid i Wien vilket också  är orsaken till att så många tillkom under åren 1784 –1786. De tidigare är mer lättsamma medan de senare ställer betydligt högre krav på både solist och orkester. Pianokonsert nr 24 c-moll är ett av Mozarts fåtal verk i moll. Han skrev bara en ytterligare pianokonsert i moll, faktiskt samma år, och bara två av hans 49 symfonier samt tre av de 27 stråkkvartetterna är skrivna i moll.

Pianisten Piotr Anderszewski tillhör toppskiktet av vår tids musiker. Han sticker ut bland sina kolleger genom att ha gjort en egen film, ”Warszawa är mitt namn”, för att bearbeta kluvna känslor för sitt hemland och har själv porträtterats i flera verk av dokumentärfilmaren Bruno Monsaingeon.

Albert Roussel intresserade sig från början mer för matematik än för musik och yrkeslivet började med sju år som sjöofficer. Först vid tjugofem års ålder började han ägna sig helt åt musiken. Som tonsättare blev han med tiden oändligt aktad av samtida kolleger och fostrade själv elever som Erik Satie och Edgard Varèse. Höjdpunkterna i hans skapande är hans symfonier och tre baletter, däribland Bacchus och Ariadne från 1930 baserad på den grekiska myten om vingudens förälskelse i prinsessan Ariadne. Uruppförandet blev ingen succé av olika sceniska skäl. Roussel, som trodde fullt och fast på sin musik, delade då upp baletten i två delar: Första akten blev svit nr 1 och den andra blev svit nr 2. Den senare har blivit överlägset mest spelad; den avslutande backanalen och kröningen av Ariadne tillhör den mest berusande musik man kan tänka sig.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Program och dirigentändring:

Dirigent Michel Plasson ersätter Alain Altinoglu. Mozarts pianokonsert nr 13 ersatts med Mozart pianokonsert nr 24 i c-moll K. 491. Claude Debussys Svit ur Pelléas och Mélisande ersätts av Gabriel Faurés Svit ur Pelléas och Mélisande

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Biografi Michel Plasson

Michel Plasson, en av de största franska dirigenterna genom tiderna och en legendar inom den klassiska musiken, kommer till Sverige för första gången. Vid 86 års ålder är han fortfarande fullt aktiv och ersätter nu med kort varsel Alain Altinoglu som skulle dirigerat Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen torsdag och fredag denna vecka.

Att en dirigent blir sjuk och ställer in händer, men att ersättaren blir en av de riktigt legendariska dirigenterna hör inte till vanligheterna.
–         Ofta innebär en ersättare att orkestern får jobba med en mindre erfaren dirigent. I det här fallet är det tvärtom, en av de riktiga legendarerna hoppar in med bara några dagars varsel. Det är ett tydligt bevis för det internationella renommé som Sveriges Radios Symfoniorkester åtnjuter – Michel Plasson tvekade inte att tacka ja till uppgiften, säger Christian Thompson, planeringschef för Sveriges Radios Symfoniorkester.

–         Sveriges Radios Symfoniorkesters framgångar, alltsedan de dagar då Sergiu Celibidache var deras chefsdirigent, är verkligen otroliga. Orkestern har blivit en av världens främsta, också tack vare min kollega Herbert Blomstedt. Att äntligen få möta dem, om än med så kort varsel, gör att jag känner mig uppspelt – och ung! säger Michel Plasson.

Michel Plasson är en av de viktigaste nu levande ambassadörerna för fransk musik, som också utgör större delen av konsertens program. Plasson är starkt förknippad med l’Orchestre National du Capitole de Toulouse, som han från slutet av 60-talet var chefsdirigent för under mer än trettio år. Med otaliga skivinspelningar vann de tillsammans ett stort internationellt renommé. Plasson är än idag flitigt anlitad som dirigent för många av finaste orkestrarna i världen, som Dresdens Filharmoniska orkester, Tokyo Philharmonic Orchestra och Orchestre de Paris.
Michel Plasson växte upp i ett musikaliskt universum. Hans mor var sångerska, hans far violinist och själv tog han sig an musiken genom att studera piano, slagverk och sedermera dirigering för Eugène Bigot. Han fortsatte sina musikstudier i USA och fick sitt första uppdrag som konstnärlig ledare år 1965 vid Opéra de Metz.

Piotr Anderszewski anses som en av sin generations mest framstående pianister. Han har närmast uppträtt med bland annat Berlinfilharmonikerna, London Symphony, NHK Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern i Amsterdam. På Erato har han gjort flera flerfaldigt prisbelönade inspelningar som Beethovens Diabellivariationer och Bachs Engelska sviter. Våren 2018 genomförde han en Europaturné med Scottish Chamber Orchestra. Han har dokumenterats i flera filmer av Bruno Monsaingeon och själv gjort en dokumentär om sin hemstad Warszawa.

Musiken

Ungefärliga tider

1781 lämnade Mozart Salzburg och den ekonomiskt trygga tjänsten hos ärkebiskopen för att pröva lyckan som fri konstnär i Wien. Detta var något nytt, dittills hade kompositörer tjänat sitt levebröd framför allt vid hoven eller hos kyrkan. Pappa Leopold var full av onda aningar och försökte avstyrka ett i hans ögon vansinnigt tillltag. Nu hyste dock sonen en förhoppning att hovet skulle erbjuda honom en tjänst som kunde garantera levebrödet. Så blev det nu inte, kejsaren uppskattade visserligen den unge Mozarts musik men någon tjänst kom inte ifråga. Hur mycket hovkapellmästaren Salieri verkligen intrigerade i bakgrunden är ovisst.

Till en början gick det bra. Mozart hade elever, han skrev beställningsmusik och han höll så kallade ”akademier”, subskriberade konserter som inbragte inte föraktfulla inkomster. Men mot slutet av 1780- talet förändrades situationen. Kriget ledde till inflation och depression, Wiens blomstrande konstnärliga liv började tyna bort. Många av de furstar som tidigare hållit egna orkestrar och beställt musik av Mozart (Galitzin, Esterhazy eller Zichy) upplöste sina ensembler eller beställde allt mindre musik för olika festligheter. Det återstod att söka sig till medelklassen som i första hand favoriserade kammarmusik och hade måttligt intresse för orkestermusik. Vid slutet 1786 tappade publiken intresset för Mozarts akademier och från året därpå blev det inte mycket av hans konsertaktiviteter. Han gjorde ett sista försök 1788, men resultatet var så nedslående att han beslöt sig för att upphöra med framträdandena, åtminstone för en tid. Sista gången han medverkade vid en konsert var i mars 1791 för klarinettisten Beer.

Med några få undantagkomponerade Mozart sina pianokonserter från Wientiden för egna framträdanden. Det är också den främsta orsaken till den ström av konserter som kom till under åren 1784- 86: sex det första året, sedan tre vardera åren 1785 och 1786. Nedgången i produktivitet de sista åren fårförklaras av det minskade publikintresset. Men det finns också en stilistisk förändring i pianokonserterna från de sista två åren jämfört med de tidigare, mera lättsamma verken. De senare verken ställer betydligt högre krav på både solist och orkester, de skrevs ju inte längre för elever utan för Mozart själv och innebär också ett utforskande av ny konstnärlig mark. Han hade valt att gå en väg som ingen annan gått före honom.

Pianokonserten K 491 går i c-moll och är ett av hans få verk i moll, det finns bara ytterligare en pianokonsert i moll, K 466 (från samma år, 1786). Det kan noteras att endast två av hans 49 symfonier går i moll, liksom tre av de 27 stråkkvartetterna. Det är inte så underligt att en dyster molltonart har lett till spekulationer: vad kan ha lockat fram denna oro, denna tragiska stämning? Då bör man håna i minnet att Mozart tycks ha haft en benägenhet att komponera i par: bara tre veckor efter fullbordandet av den älskliga A-durkonserten K 488, fullbordar han c-mollkonserten, den 24 mars 1786. Det finns f  ö liknande  motsatspar inom några av durkonserterna:i Ess-durkonserten K 488 kommer en mörk ström i c-mollandantet och i A-dur­ konserten vänder men ansatsen till fiss-moll. Mozart följde inga konventioner beträffande valet av dur- eller molltonarter!

Några veckor efter fullbordandet av c-mollkonserten ger Mozart en av sina sista akademier i Wien, på Burgtheater den 7 april 1786. Programmet är inte bevarat men det finns goda skäl att anta att den nya pianokonserten då fick sitt uruppförande. Däremot finns hans manuskript bevarat och det bär spår av både obeslutsamhet och kamp med det musikaliska materialet, någonting ganska ovanligt hos Mozart. Också i ett annat avseende skiljer sig c-mollkonserten från de flesta andra konserterna: orkestern upptar inte bara klarinetter (liksom de andra pianokonserterna från samma år, Ess-dur K 482 och A-dur K 488), Mozart inkluderar också oboer, trumpeter och pukor, en ovanligt rik orkesterbesättning som säkert betingas av verkets utpräglat symfoniska form. Träblåsarna behandlas också ganska självständigt och har ofta dialoger med solisten, bl a i mellansatsen.

Den första satsen inleds dämpat av orkestern med ett tolv takter långt tema i unisona stråkar och fagott, ett dovt oroligt motiv, präglat av en stigande, förminskad septima. Först efter 100 takter kommer solisten in med ett nytt, milt och längtansfullt tema – en teknik som Mozart bara tillämpade i sina bägge mollkonserter. Orkestern återkommer med det upprörda huvudtemat och när solisten kommer tillbaka är det främst detta tema som ligger till grund för den fortsatta utvecklingen. Efter en relativt kort genomföringsdel tar rekapitulationen upp de bägge temana i omvänd ordning.

Menansatsens larghetto är ett rondo med serenadartade episoder för träblåsarna som sedan varieras av pianot. Huvudtemat är en av hans många skenbart naivt enkla melodier som trollbinder lyssnaren. Finalen saknar tempobeteckning i Mozarts manuskript men spelas av tradition allegro. Den består av åtta variationer över ett marschartat tema, där båda delarna repeteras. Andra och sjätte variationerna får dock nya variationer vid repriserna. Den fjärde och sjätte variationen är de enda, suveränt kontrasterande, utflykterna i dur, annars dominerar de mörka mollstämningarna. Man kanske skulle kunna vänta sig att codan skulle öppnas mot ljusare landskap, som i d-mollkonserten, men verkets dova, dramatiska grundstämning består till sista ackordet.

Text: Claes M. Cnattingius

Den Nobelprisbelönade belgiske författaren och dramatikern Maurice Maeterlinck skrev i slutet av 1800-talet en tragisk pjäs om förbjuden kärlek mellan Pelléas, yngre bror till Golaud, och Golauds hustru Mélisande. Pjäsen hade premiär i Paris 1893 och fick genomslag bland Maeterlincks kollegor. Teaterpjäsen har sedan dess i mångt och mycket överskuggats av de olika musikaliska tolkningar som gjorts, varav den kanske mest kända är Debussys opera som hade premiär tio år efter Maeterlincks pjäs, men den förste att skriva musik efter pjäsen var faktiskt Gabriel Fauré.

I juni 1898, fem år efter urpremiären i Paris, skulle teaterpjäsen Pelléas och Mélisande sättas upp i London. Huvudrollsinnehavaren, Mrs Patrick Campbell, beställde stämningsmusik till pjäsen – motsvarande dagens filmmusik – och vände sig faktiskt först till Debussy. Han var dock redan upptagen med sin operaversion av pjäsen och avböjde vänligt. När hon senare fick träffa Gabriel Fauré, som befann sig i London samma vår, frågade hon i stället honom och trots den oerhört knappa tidsramen – mindre än två månader! – tackade Fauré ja.

Fauré skrev nitton musikstycken till pjäsen som instrumenterades av hans elev, Charles Koechlin. Med tanke på tidsnöden återanvände Fauré gamla idéer och utkast, bland annat från teatermusik till en pjäs av Molière som Fauré jobbat på flera år tidigare. Vid Londonpremiären dirigerade Fauré själv sin musik och Mrs Campbell var överlycklig: ”Han har med stor ömhet fångat den poetiska renheten som genomsyrar Maeterlincks förtjusande pjäs.” Hon fortsatte att sätta upp pjäsen i fjorton år, alltid med Faurés musik, och den användes även vid en del uppsättningar i Paris i början av 1900-talet.

Konsertsviten skrev Fauré själv efter att pjäsen först spelats i London. Han utvecklade Koechlins strama orkestrering och valde ut delar av och ur de nitton ursprungliga musikstyckena till pjäsen till en fyrsatsig svit. Från preludiet där Golaud hittar Mélisande vid en bäck i skogen, via Mélisande som sitter vid en spinnrock, till hennes och Pelléas korta stund av lycka och till slut Mélisandes tragiska död i barnsäng. Den fjärde och sista satsen, Mélisandes död, med vemodiga melodier i klarinett och flöjt och ekon av Mélisandes sång, spelades även vid Faurés egen begravning.

Text: David Saulesco

GABRIEL URBAIN FAURÉ

Född: 12 maj 1845 i Parmiers, Kungariket Frankrike
Död: 4 november 1924 i Paris, Frankrike

Utbildning:
Av sex syskon var Gabriel den ende med musikalisk talang. Som barn spelade han på tramporgeln i kapellet intill sin skola, vilket ledde till att han skickades på musikskola i Paris som nioåring där han blev kvar i elva år. Han studerade orgelspel, harmonilära, kontrapunkt, sång och komposition för bland andra Louis Niedermeyer och senare Camille Saint-Saëns, som blev en god vän till Fauré.

Verk i urval:
Älskad bland annat för sina sånger, till exempel Après un rêve, La chanson du pêcheur, Sérénade toscane och Clair de lune; ett fåtal verk för orkester, däribland Masques et bergamasques och Pelléas och Mélisande; operorna Prométhée och Pénélope; dessutom flera älskade körverk som Cantique de Jean Racine, Ave Maria och inte minst Requiem d-moll.

Faurés stilistiska utveckling: När Gabriel Fauré växte upp var Hector Berlioz och Frédéric Chopin fortfarande aktiva och han dog i Arnold Schönbergs och Alban Bergs, men också Jean Sibelius och snart även Dmitrij Sjostakotivjs musikaliska tidsålder. Fauré studerade inte Rameaus gamla harmonilära från 1700-talet där vissa ackord och ackordföljder ansågs opassande, utan studerade för Gustave Lefèvre som hade en betydligt mer modern inställning till harmonisk utveckling. När Fauré tillträdde som direktör för Pariskonservatoriet 1905 moderniserade han såväl musikstudierna som den praktiska organisationen, vilket förlänade honom öknamnet ”Robespierre” av konservatoriets mindre reformvänliga skikt. Efter Faurés död återgick konservatoriet till äldre traditioner – den nye direktören Henri Rabaud konstaterade att ”modernism är fienden” – men mellankrigsårens kompositionselever blickade ändock framåt, bakåtsträvande lärare och rektorer till trots.

– Introduktion
– Ariadne vaknar
– Bacchus dansar ensam
– Kyssen
– Den dionysiska förbannelsen
-Backanternas intåg
– Ariadnes dans
– Ariadnes och Bacchus dans
– Backanal

Då Roussel 1930 fick i uppdrag att komponera musik till baletten Bacchus och Ariadne hade han just fullbordat sin tredje symfoni och stod på höjden av sin förmåga. Baletten, med ett scenario av den franske författaren Abel Hermant, handlar om vinguden Bacchus kärlek till prinsessan Ariadne. Bacchus är romarnas namn på den grekiske guden Dionysos och förknippas inte bara med vin utan även fruktbarhetskult. Den storslagna produktionen, som gick upp på Parisoperan året därpå, blev tyvärr ingen triumf men Roussel fann sig snabbt och styckade upp baletten i två sviter – första akten blev helt enkelt svit nummer ett och andra akten svit nummer två. I konsertsalen gjorde musiken snart succé, framförallt den andra sviten.

Vid andra aktens början fångar Bacchus upp den nyvaknade Ariadne, då hon försöker kasta sig från en klippa. Efter ett par danser följer en lång kyss mellan guden och prinsessan, en förtrollad dionysisk stämning uppstår och backanterna, Bacchus tillbedjare, marscherar förbi. Så dansar Ariadne först ensam, sedan tillsammans med Bacchus som snart drar igång det vilda festandet i stor stil. Bacchus kröner sin Ariadne med ett diadem av stjärnor som plockats från himlen medan hennes tema ljuder en sista gång. Det finns inte många musikaliska avslut som är mer överväldigande. Här är Roussel fullt jämförbar med till exempel Ravel i Daphnis och Chloë.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar 10 min inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: