arrow

Peace Symphony

Tawakkol Karman tilldelades Nobels fredspris 2011 för sitt ickevåldsarbete för kvinnors rättigheter. Om detta har Johannes Jansson skrivit Peace Symphony, ett stort och viktigt verk för kör och orkester.

Texten i Peace Symphony, ett verk som beställts av Radiosymfonikerna, är hämtad från Tawakkol Karmans tal då hon, som den yngsta personen dittills, tog emot Nobels fredspris för sitt arbete för kvinnors trygghet och rättigheter. I Tending Fields skildrar Paula af Malmborg Ward den anmärkningsvärda skönhetstävlingen ”Miss Landmine” som hölls för första gången i Angola 2008 för kvinnor som skadats i krig och inte lever upp till skönhetsnormer. Judith Binghams impressionistiska Water Lilies och Einojuhani Rautavaaras Die erste Elegie, efter Rainer Maria Rilkes Duinoelegier, fullbordar konserten.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Den finske pianisten, tonsättaren och dirigenten Ville Matvejeff föddes 1986. Efter studier vid Sibeliusakademin och Espoo Musikinstitution debuterade han 18 år gammal med Finska Radions symfoniorkester under Susanna Mälkki. Därefter följde några år av turnéer runt om i världen, bland annat som Karita Mattilas liederackompanjatör. Sedan 2014 är han chefsdirigent för Jyväskyla Sinfonian och förste gästdirigent vid Kroatiska Nationalteatern. Förra året axlade han också det konstnärliga chefsskapet för Åbo Musikfestspel.

Alexandra Büchel har fått sin utbildning vid Operahögskolan i Stockholm samt för professor Dorothy Irving. Hon har på kort tid etablerat sig som en av de främsta uttolkarna av modern och nutida musik. 2017 tilldelades hos Birgit Nilsson-stipendiet. Alexandra har sjungit roller som Den blinda Poetissan i Blomdahls Aniara, Gepopo i Den Stora Makabern, Coloratura Machine i Carl Unander-Scharins Sing the body electric, Gerda i Snödrottningen av Valtinoni samt Agnes i uruppförandet av Catharina Backmans Svävande Damen på Malmö Opera. Hon har även sjungit på scener som NorrlandsOperan, Folkoperan, Vadstena-Akademien, OscarsborgOperaen, Cape Town Opera i Sydafrika och Landestheater Gera i Tyskland. Hon är också en flitigt anlitad konsertsångerska i verk som Mozarts c-mollmässa, Haydns Skapelsen, Brahms Ein deutsches Requiem, Canteloubes Chants d’Auvergne, Correspondances av Dutilleux, Ligetis Aventures, Orffs Carmina Burana samt Mahlers symfonier #2 och #4.

Olle Persson tillhör sedan många år de mest efterfrågade och engagerade svenska sångsolisterna i sin genre. Med en ovanligt bred repertoar har han framträtt på snart sagt alla betydande scener i Norden. Därtill har han mycket ofta engagerats för uruppföranden och nyare repertoar. På Folkoperan har Olle Persson sedan 1987 varit en regelbunden gästsolist med över tio huvudroller. Utöver samzrbetet med Folkoperan har Olle Persson medverkat i en rad uppsättningar på bland annat Kungliga Operan, Göteborgsoperan, Malmö Opera, Drottningholmsteatern och Norrlandsoperan.

Musiken

Ungefärliga tider

Den brittiska tonsättaren Judith Binghams är ursprungligen körsångare och tidigare medlem av BBC Singers. Hennes körmusik kännetecknas, precis som hennes övriga verk, av stor variation. Ett annat utmärkande drag är känslan av att göra en resa. Vi återvänder aldrig till samma utgångspunkt utan hamnar på ett nytt ställe.

Föga förvånande var det således inte att hon under en vandring i de österrikiska alperna själv blev inspirerad till Water Lilies. Under ett uppfriskande bad i en alpsjö lyckades hon trassla in sig i sjöns näckrosor och kom att tänka på en målning av John Waterhouse, Hylas and the Nymphs (1898), som gestaltar legenden om Hylas som lockas ned i djupet av nymferna. Binghams upplevelse utmynnade i den dikt som ligger till grund för verket. Senare under vintern funderade hon på hur näckrosorna överlever den kalla miljön och fann att de övervintrar infrusna i isen, men kommer till liv återigen under sommaren. En fin symbol för att övervinna svårigheter.

Verket är en hyllning till alla överlevare och ingick i ett samarbete med flera tonsättare (bland annat Paul McCartney) under namnet A Garland for Linda. Initiativet togs av en nära vän som mirakulöst själv överlevt svår cancer och som under sjukdomstiden lyssnade mycket på Ralph Vaughan Williams musik. Tanken med projektet var att hylla musiken som läkande kraft.Verket är genomkomponerat i sin form och känslan av resa får Bingham fram med olika kompositionstekniker samt en jämn harmonisk progression. På en bred canvas av ljud målar hon med små soloinsatser som är tänkta att efterlikna ”punkterna” i en impressionistisk målning.

Musiken går från nymfernas sirenliknade lockelser, via isig vinter, för att slutligen hälsa sommaren och livet välkommen åter.

 Text: Andreas Konvicka

Judith Bingham

Född: 21 juni 1952 i Nottingham, Storbritannien

Utbildning: Royal Academy of Music (1970–73) med lärare som Malcolm MacDonald och Jean Austin-Dobson i sång. Senare studier i komposition med Hans Keller som utövade ett starkt inflytande på hennes utveckling.

Verk i urval: Internationellt genombrottsverk, Chartres för orkester (1988), Passagio-Bassoon Concerto (1998), The Shooting Star (trumpetkonsert, 1998–9), Prague (1991) och The Stars above, the Earth below (för brassband, 1991). Genom åren har hon komponerat många viktiga beställningsverk och har nu en gedigen och varierad verkförteckning.

Om inspirationskällor: Inspiration och ämnen till tonsättningarna hämtar hon från vitt skilda håll och sträcker sig från den tidigare nämnda katedralen i Chartres till Hubble-teleskopet och från antika egyptiska skrifter till samtida poesi (även hennes egen), alla med det gemensamma draget av samma medfödda stil för musikaliskt drama och bildspråk.

Paula af Malmborg Ward är kanske främst känd för oss som en av Sveriges främsta operatonsättare, men hon rör sig även med lätthet över genregränserna. Influenser av populärmusik, latinamerikansk dansmusik med mera har med tiden smälts samman till ett eget personligt konstnärligt uttryck. För henne bottnar allting i operatanken. Text och musik är lika viktiga och detta genomsyrar alla hennes verk, även de icke sceniska.

År 2008 ägde en annorlunda skönhetstävling rum i det krigsdrabbade Angola – Miss Landmine Survivor – där alla medverkande kvinnor hade som gemensam nämnare att de under arbetet på åkrar och fält trampat på och skadats av landminor. En tävling där stympade kvinnor kliver fram som stolta, vackra och med framtidsutsikter, inte längre offer. Priset i tävlingen var dessutom en protes. Paula af Malmborg Ward tog stort intryck av tävlingen och hittade textunderlaget till Tending Fields, ”att sköta om sina fält”, på tävlingens hemsida. Dessa citat utgörs av kvinnornas reflektioner över sitt öde och drömmar. Tending Fields II är en version skriven för 8-stämmig manskör. Att det är män som framför verket blir ett grepp som skapar ytterligare en dimension.

www.miss-landmine.org

Andreas Konvicka

Paula af Malmborg Ward

Född: 27 februari 1962 i Stockholm

Utbildning: Utbildad till musiklärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (1983) och fortsatte senare att studera komposition för Hans Gefors vid Musikhögskolan i Malmö (1997).

Verk i urval: 25 sceniska verk varav operan Bombparty (1997) blev hennes genombrott. Själv tycker hon att radiooperan Hittekvinnan (2005) är hennes viktigaste opera. Hon behärskar även andra genrer och visar prov på stor bredd: musiken till SVT:s julkalender En decemberdröm från 2005, orkesterverken Il gallo cortonese: sinfonia concertante (2008), Threds (2011), kantaten win win (2009) för kör, dragspel och saxofon och körprojektet Äggen är slut (2016)

Kuriosa: Fadern är f d dirigent och operachef Lars af Malmborg och modern operasångerskan Gunilla af Malmborg. Under sin uppväxt ägnade hon sig åt populärmusik, parallellt med klassiska pianostudier. Hon skrev låtar, arrangerade, sjöng i bossanova-band och utvecklade en passion för salsamusik – en nymodighet i Sverige vid den tiden. 1984 skrev hon låten Rendez-Vous, som tävlade och slutade som trea i Melodifestivalen.

Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag 1875, påbörjade sina Duinoelegier 1912 i Treiste på slottet Duino, som gett verket dess namn. Emellertid kom krig och en långvarig skaparkris emellan och dikterna färdigställdes inte förrän under en kreativ period i februari 1922. Den finske tonsättaren EINOJUHANI RAUTAVAARA beskriver sitt möte med Rilkes poesi och omständigheterna kring Die erste Elegie så här:

Mitt möte i ungdomen med Rainer Maria Rilkes poesi visade sig bli en betydelsefull upptäckt inte bara litterärt utan för utvecklingen av min världsbild. Jag associerar den fortfarande med den mysticism som omgav ruinerna i efterkrigstidens Wien. Det var här som jag komponerade mina Fem Sonetter till Orfeus och två år senare, i Köln, började jag skriva sångcykeln Die Lebenden med Rilkes text. Från det och framåt har jag fortsatt att bära med mig både mentalt och i min resväska Duinoelegierna, Rilkes nyskapande verk. Efter hand skulle jag komma att välja ut, och känna mig starkt dragen till, den första elegin vars änglagestalt tog rollen av en personlig animus*. Mina orkesterverk Angels and Visitations, Angels of Dusk och Playgrounds for Angels är alla musikaliska förkroppsliganden av den gestalten.
     Så sent som 1993, när den internationella körsamfundet Europa Cantat ville beställa ett större verk av mig kände jag att tiden var mogen för en änglaelegi. Uppenbarligen hade den mognat i mitt undermedvetna eftersom kompositionsprocessen var snabb, energisk och självsäker.

Formen elegi är egentligen en klagosång och så även Rilkes elegier, en klagan över den svaga, splittrade och begränsade människan. Och den ängel som åkallas är ingen kristen ängel utan ett högre väsen som fullbordat den förvandling som vi människor håller på att genomgå. Duinoelegierna, med syfte att mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier har citerats flitigt – även inom populärkulturen – och ses som en av 1900-talets viktigaste långa dikter. Så har även Rautavaaras tonsättning blivit ett av de riktigt stora styckena i körlitteraturen.

*) Animus är i jungiansk psykologi de manliga aspekterna i kvinnans själ.

 

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

Med ett inre reflekterande börjar Johannes Janssons Peace Symphony som bygger på delar av det tal som Nobels fredspristagare 2011, Tawakkol Karman (1979), höll vid utdelningen. Hon delade priset med två andra kvinnorättskämpar med motiveringen ” för deras ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete”. Karman är en av Jemens mest kända aktivister, som har utsatts för mordhot och gripits flera gånger. För Jansson är textens gränslösa vision själva essensen i verket och mycket betydelsefull, dörröppnare mot en ny utmanande humanism som i det fördolda genomsyrar vår värld idag.

Tawakkol skrev texten i Jemen 2011 mitt under den arabiska vårens mest dynamiska ögonblick, i en tid då en enorm pånyttfödelse genomströmmade landet och över en natt gjort det omöjliga möjligt. En gemenskap och dialog flödade över tidigare otänkbara gränser inom samhällsstrukturen och en ny dimension av kollektiv generositet genomsyrade nationen. Således kan texten tolkas på flera sätt. Ordet ”revolution” måste helt frias från sin rent politiska värdering. Naturligtvis står det för radikal social förändring, men samtidigt en förvandling som också omfattar en inre personlig resa, en humanismens pånyttfödelse, ett vidare koncept som träder fram. Och detta ligger fördolt genom hela texten. Ännu mer tydligt blir det i strofer som ”I see on the horizon a glimpse of a new world”, eller ”Drive us to speak noble words, do noble deeds”, och kanske som mest i ”Towards a world of true human perfection”, som pekar på den mänskliga evolutionens resa mot nya oanade tidsåldrar.

Efter de omvälvande åren i Indien är detta en naturlig begreppsvärld som Jansson är djupt förankrad i. Peace Symphony är ett beställningsverk av Sveriges Radios Symfoniorkester.

Text: Andreas Konvicka

Johannes Jansson

Född: 24 juli 1950 i Stockholm

Utbildning: Studerade komposition, musikteori och dirigering vid musikhögskolan i Malmö (1968–1972). Privata studier för Sten Broman blev ett viktigt första steg i utformandet av ett eget musikaliskt språk och senare studier för Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck och Siegfried Naumann tillförde viktiga aspekter.

Verk i urval: En omfattande och varierande verklista där stråkkvartetterna och i synnerhet nr 2 (1976), The Mutation of Death för sopran och orkester (1985) bör nämnas. Genombrottet kom 1987 med Pianokonsert no. 1 Corpo in Luce. Guitar concerto (1996) och Hymn to the Mystic Fire (2004) är också viktiga milstolpar.

Om musikalisk utveckling: Växte upp i ett konstnärshem och började sin bana som improvisationsmusiker på gitarr. Under en längre vistelse i Auroville, Sydindien, omprövade han radikalt sin musikaliska hållning. Avgörande blev mötet med musikern och kompositören Sunil Bhattacharya i Pondicherry, som utifrån en djup inre sensibilitet lyssnade fram sina verk. Jansson tog djupt intryck av kulturen och fann i den en andlig gemenskap.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: