arrow

Schumann & Borisova-Ollas

Upptäck Victoria Borisova-Ollas under våren i Berwaldhallen. Dubbelkonserten Wunderbare Leiden skrevs som en hyllning till Robert och Clara Schumann, en fantasi över de båda makarna – och tonsättarkollegorna.

Inför Robert Schumanns 200-årsdag skrev Victoria Borisova-Ollas dubbelkonserten Wunderbare Leiden. Namnet kommer från en av Roberts dagboksanteckningar och är ett talande exempel på hans dramatiska känsloliv. Musikaliskt förnims båda makarna Schumann i konserten som skrivits för två pianister – liksom paret Schumann var! Robert Schumann skrev bara en opera under sin karriär, Genoveva, efter en medeltida tysk legend om kärlek och otrohet. Don Juan, Richard Strauss andra symfoniska dikt, var det verk som på allvar etablerade honom som tonsättare.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Som vinnare av Solistpriset 2014 har svensk-kinesiske David Huang etablerat sig som en av Skandinaviens mest intressanta och framstående unga musiker. Som Sveriges Radio P2 Artist in Residence 2014–2016 gjorde David ett stort antal inspelningar och framträdanden i både teve och radio som såväl solist och kammarmusiker som solist tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Gävle Symfoniorkester. Hans brinnande intresse för kammarmusik har lett till etablerade samarbeten med några utav Sveriges främsta musiker. 2015 bildade han, tillsammans med violinisten Daniel Migdal och cellisten Frida Fredrikke Waaler Waervågen, trio LEK vars mission är att utforska den samtida musiken likaväl som den stora befintliga repertoaren.

Henrik Måwe är ansedd som en av de främsta av Sveriges pianister med en karriär som redan tagit honom runt hela Europa samt USA, Sydafrika och Asien. Henrik Måwe har fått sin huvudsakliga utbildning vid Sibeliusakademin i Helsingfors och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där viktigaste mentorn har varit Professor Staffan Scheja. Måwe har utöver sina soloframträdanden även regelbundna samarbeten med den internationella eliten bland sångare och instrumentalister, och är en flitig gäst på kammarmusikfestivaler i Sverige och utlandet. Som skivartist är Henrik Måwe bland annat aktuell med det digitala albumet The 50 Greatest Piano Pieces.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumann komponerade flera större verk som gränsar till musikdramatiken, men Genoveva, som uppfördes i Leipzig 1850, samma år som Wagners Lohengrin, blev hans enda ”riktiga” opera. Efter succén med oratoriet Das Paradies und die Peri 1843 var förväntningarna stora på att även Schumann skulle ge sitt bidrag till förädlandet av den tyska operakonsten.
Med undantag för den dramatiska uvertyren, som alltid ansetts vara ett mästerverk, har operan i övrigt länge betraktats som svag. Man har menat att Schumann saknar verklig talang för musikdramatiskt bygge och att han gärna förlorar sig i visserligen inspirerade, men alltför detaljerat utarbetade avsnitt.
Att Wagner, som i viss mån var konkurrent till Schumann, inte hade mycket till övers för Schumanns ”bisarra” opera har också bidragit till att den fått dåligt rykte. Uppsättningarna genom åren har varit fåtaliga, liksom skivinspelningarna. Standard satte den tyske dirigenten Kurt Masur när han gjorde den första skivinspelningen av Genoveva med en rad förnämliga tyska sångare för EMI 1976. Uppfattningen att operan visserligen är mycket vacker, men dramatiskt död, är en genom standardlitteraturen vidarebefordrad kliché grundad på fel ställda förväntningar, menade dirigenten Nicolaus Harnoncourt, som också gjort stora insatser för att ge operan en äreräddning. Harnoncourt, som framförde Genoveva i Zürich 2008, menade till och med att Schumanns sätt att bruka ledmotiv i operan var mer sofistikerat än Wagners.
Handlingen bygger Johann Ludwig Tiecks sorgespel Leben und Tod der heiligen Genoveva (1799) och Christian Friedrich Hebbels tragedi Genoveva (1841). Båda förlagorna bygger i sin tur på en medeltida legend om den unga riddarhustrun Genoveva som faller offer för falska anklagelser om otrohet efter att hennes man dragit ut i korstågen. Operans kanske intressantaste karaktär är den i Genoveva hemligt förälskade slottsherren Golo, vars intriger leder till ett dödligt spel där Genoveva så småningom förs avrättningsplatsen, häcklad av två skarprättare. Men operan har ett oväntat lyckligt slut; Genoveva räddas i sista stunden av sin om de rätta förhållandena sent omsider underrättade make, och operan avrundas med en jublande finalkör.
Schumann komponerade uvertyren till Genoveva mellan april och december 1847, året innan arbetet med själva operan, vars partitur låg färdigt den 4 augusti 1848. Men det dröjde alltså till juni 1850 innan operan framfördes. Den hade till Schumanns förtret föregåtts av Verdis Ernani och Meyerbeers Profeten.

Text: Henry Larsson

Robert Schumann

Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.

Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.

Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.

Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

Victoria Borisova-Ollas skrev Wunderbare Leiden: Fantasia över teman av Robert och Clara Schumann (2010) som en hyllning till tonsättarkollegorna inför Robert Schumanns 200-årsdag. Stycket är skrivet för orkester och två pianosolister, vilket båda makarna Schumann var. ”Jag hade under en längre tid funderat på idén att skriva en dubbelpianokonsert”, berättar Borisova-Ollas. ”Varför? Förmodligen därför att mina pianistvänner är många och alla vill de ha en konsert skriven till sig. En dubbelkonsert kan vara en möjlighet att göra åtminstone två personer nöjda på en och samma gång. Skämt åsido så passade detta utmärkt för Schumann jubiléet.”

Namnet Wunderbare Leiden (underbara lidanden) kommer från en dagboksanteckning av Robert Schumann från13 februari 1854. Den fångar inte bara tonsättarens känsloliv utan kanske hela romantikens essens, med sin längtan efter storhet och dyrkan av naturen, även den inre naturen. Romantiken som avlöste upplysningstiden präglades av en ungdomlig hänförelse av känslan och lidelsens rätt. Att anteckningen fångar Borisova-Ollas är inte märkligt med tanke på att hennes musik ofta beskrivs som känslosam, uttrycksfull och kommunikativ. Den präglas ofta av en tydlig spänning som måste upplösas, vilket återkopplar till det underbara lidandet. ”Den får gärna vara vacker,” säger hon om sin musik, ”men aldrig banal. Det räcker inte att det låter vackert, det är för enkelt. Det måste finnas en komplexitet som väcker intresse. Musiken måste ha en berättelse och säga något.” Hur viktig berättelsen är för henne framkommer av hur hon komponerar: ”När jag skriver ett partitur känns det ibland som att jag skriver en bok eller ett filmmanus. Jag sätter alltid berättelsen före stilen och det gör att min musik blir obestämbar.”

I Wunderbare Leiden är det paret Schumanns berättelse som lyfts fram: ”Min tanke var att bygga detta stycke kring citat från både Claras och Roberts musik från den tiden då de träffades och levde ihop”, säger Borisova-Ollas. ”Detta är ett slags familjehistoria med stora dramatiska svängningar men också lugna stunder av en enkel mänsklig lycka. Första pianot representerar Robert och det andra Clara.” Stycket är späckat med citat men det är också något eget som Borisova-Ollas vill säga: ”Jag är ute efter att musikaliskt berätta en helt egen historia baserad på deras gemensamma biografi.”

Text: Mats Hansson

Kort om tonsättaren:

Victoria Borisova-Ollas

Född: 21 december 1969 i Vladivostok, Ryssland

Verk: Symfoniska verk som Wings of the Wind och Symfoni nr 1: The Triumph of Heaven,  musikdramatik, till exempel The GroundBeneath Her Feet, klarinettkonserten Golden Dances of the Pharaohs.

Om att skriva körmusik: När hon som barn studerade musik i dåvarande Sovjet fick Borisova-Ollas en stadig grund att bygga sitt framtida konstnärskap på. Undervisningen var sträng men gedigen och hon lärde sig tidigt börja komponera preludier, variationer och kortare stycken i sonatform. Att eleverna också uppmuntrades till att skriva patriotiska körstycken i sovjetisk anda resulterade hos Borisova-Ollas däremot i ett ihållande motstånd mot att skriva körmusik.

Don Juan, symfonisk  dikt op 20  (efter Nikolaus Lenau)

När Richard Strauss var endast 20 år gammal, 1884, fick han ett oväntat erbjudande att bli assisterande dirigent vid orkestern i Meiningen. Förutom många och nya musikaliska erfarenheter skulle det också innebära ett uppbrott från hemmet och den konservative fadern. Nu väntade frihet på flera områden.
Strauss hade tidigare komponerat en hel del musik, men efter flytten till Meiningen slutade han med sonater, kvartetter och symfonier. Han lämnade de musikaliska förebilderna Brahms och Mendelssohn, förebilder som fadern hade förespråkat.
I stället vände han örat mot moderna tonsät­ tare som Liszt och Wagner. Nu började Strauss skriva programmusik, d.v.s. musik som följer och musikaliskt beskriver en bild, en dikt, en myt eller liknande. Han kallade sina verk för tondikter, en genre som f ö Frans Liszt redan hade börjat komponera 35 år tidigare, men som nu Strauss fullbordade. ”Nya ideer måste finna nya former – den grundläggande principen i Liszts symfoniska verk, där en poetisk idé egentligen var det form­ bildande elementet, blev allt sedan dess den vägledande principen i mina egna symfoniska verk”, konstaterade Strauss.

Flytten till Meiningen innebar också frihet på kärlekens område. Särskilt kärleken till en viss Dora Wihan-Weis, gift med en av Strauss vänner, fick känslorna att svalla hos den unge kompositören.
I sin tondikt Don Juan, som komponerades 1888, kunde Strauss förena många av sina nya intryck, både från kärlekens och från musikens områden. Strauss har i sin musik utgått från en dramatisk dikt av Nikolaus Lenau, född i Ungern 1802. Lenau bodde ett tag i USA, men flyttade snart hem med brustna illusioner om landet i väster. Väl hemma blev också han olyckligt förälskad i en gift kvinna, och många av Lenaus finaste poem hämtar sin inspiration i kärleken till henne. 1844 publicerade han Don Juan och kort därefter blev Lenau intagen på sinnessjukhus, där han avled 1850.
Don Juan är ett erotiskt laddat drama om förföraren som egentligen hatar kvinnor. Han upplever sitt liv, trots sinnlig framgång hos kvinnor, värdelöst och tomt. Don Juan ser därför döden som en utväg och befriare från det tråkiga och destruktiva liv han lever. I sin poesi ger Lenau uttryck för Don Juans känslor genom en serie händelser som Strauss sedan har ”översatt” i sin musik: kärleksscener, en karneval och den sista duellen.
Uruppförandet på Weimars hovteater under Strauss ledning, blev en  stor framgång, och det innebar hans definitiva genombrott som kompositör. Snart följde fler programmatiska tondikter som t ex Till Eulenspiegel, Tod und Verklärung och Ein Heldenleben. Men även om de blev succéer  var det verk som presenterade nya klanger och former, vilket väckte starka reaktioner. Kritikerna använde ord om tondikterna som ”bullriga”, ”fräcka”, ”livfullt beskrivande”, ”ojämna”, ”en enda röra av instrumentkackel” osv.
Gemensamt för tondikterna är i alla fall att de är virtuosa och glänsande med stark naturalism och en fantastisk orkestrering:  en mästerlig behandling av orkesterns klangfärger och ett fantasirikt sätt att använda instrumenten. Och många håller just Don Juan för den främsta av Richard Strauss tondikter.

Text: Bengt Arwén

RICHARD STRAUSS

Född: 11 juni 1864 i München, Kungariket Bayern, Tyskland.

Död: 8 september 1949, Garmisch-Partenkirchen, Tyskland,

Utbildning: Privatlektioner i musikteori och orkestrering för en assistent vid Münchens hovkapell, violinstudier vid stadens kungliga musikskola samt universitetsstudier i filosofi och konsthistoria.

Verk: De tio tondikterna är hans märkligaste orkesterverk, med mästerstycken som Don Juan, Till Eulenspiegels lustige Streiche eller Also sprach Zarathustra. Operor som banbrytande Salome och Elektra eller älskade Rosenkavaljeren, samt en enorm och rik sångskatt, inklusive Vier letzte Lieder.

Om dirigering: ”Du ska inte svettas när du dirigerar, endast publiken skall bli varm” och ”dirigera Salome och Elektra som om de vore komponerade av Mendelssohn: Älvors musik”. Vänsterhanden ansåg han inte ha med dirigering att göra, den borde stanna i byxfickan.

 

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim

Konsertintroduktion 14 mars kl 17:00 och 15 mars kl 17:00.

Ingår i följande abonnemang: