arrow

Schumann & Hindemith

Violinisten Frank Peter Zimmerman har stått på Berwaldhallens scen flera gånger och är alltid ett kärt återseende. Denna gång bjuder han på kammarmusik av Paul Hindemith och Schumanns Fantasi för violin och orkester.

Den kände 1800-talsviolinisten Joseph Joachim önskade ett solistverk av Schumann – violinister behövde fler tillfällen att få visa upp sig, menade han. Tonsättaren svarade med det kritikerrosade Fantasi för violin och orkester. Hindemiths Kammermusik nr 4, med undertiteln ’Violinkonsert’, är mycket riktigt i allt väsentligt en solokonsert, som får blomma ut vid Zimmermans säkra hand. Ännu mer Schumann blir det då Radiosymfonikerna och Daniel Harding bjuder på hans Symfoni nr 4 i den ståtliga reviderade versionen från 1851.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Frank Peter Zimmerman  uppträdde för första gången som solist med en orkester när han var tio år gammal. Han har studerat för bland andra Valery Gradov och Herman Krebbers och uppträder med framstående orkestrar runt om i världen. Zimmermann är en framstående konsertmusiker som har framfört och spelat in alla de stora violinkonserterna och tidigare uruppfört bland annat violinkonserter av Augusta Read Thomas och Brett Dean. Han är även en eftertraktad kammarmusiker och spelar i Trio Zimmermann, tillsammans med Antoine Tamestit (viola) och Christian Poltéra (violoncello). Zimmermann har belönats med flera priser, bland annat Premio del Accademia Musicale Chigiana och Paul-Hindemith-Preis der Stadt Hanaui.

Frank Peter Zimmerman är en kär och återkommande gästsolist i Berwaldhallen. Senast 2016 då han framförde Magnus Lindbergs andra violinkonsert som också var Radiosymfonikernas beställningsverk.

Musiken

Ungefärliga tider

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3.
Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, ”Hexamerona” för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.
Partituret till den symfoniska fantasin hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det.

Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört, och detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit så populärt, anser man på sina håll att 1841 års symfoniska fantasi var bättre och naturligare än d-mollsymfonin, men det tyckte åtminstone inte Schumann själv: i ett brev skrev han att den nya intrumenteringen var gjord på ”ett verkligt bättre och effektivare sätt” än den gamla. Vad man objektivt kan fastställa är i varje fall att den är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna  nya  version  av  d-mollsymfonin har en intressant underrubrik; ”Einleitung, Allegro, Romanze, Scherzo und Finale in einem Satz” (min kurs). Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann,  på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna.  Visserligen är den på tradionellt sätt indelad i fyra avgränsade satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, dvs endast någon eller ett  par sekunder.

Det kan nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser.
På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt  föregångare  till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.
D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Per Skans

Kort om tonsättaren:

Robert Schumann

Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.

Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.

Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.

Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

 

Kammarmusiker, alltså inte musikern utan kammarmusik i pluralis, låter lustigt åtminstone på svenska. På tyska känns det kanske mer naturligt, och Die sieben Kammermusiken är det samlande namnet på sju verk av Paul Hindemith för varierande kammarensembler, sex av dem dessutom med olika soloinstrument. De tillkom mellan 1921 och 1927 och har inte nödvändigtvis så väldigt mycket med varandra att göra, men konceptet med grupperingar av verk tilltalade Hindemith vid denna tid, jämför de senare Konzertmusiken. De har liknats vid J S Bachs sex Brandenburgkonserter, med musikerna som mer eller mindre likvärdiga partners samtidigt som virtuoskraven är höga på samtliga medverkande. Violinen var ursprungligen Hindemiths eget instrument, vid tjugo års ålder blev han förste konsertmästare i Frankfurts operaorkester. Efter första världskriget koncentrerade han sig dock på violan, både som solist och kammarmusiker. Kammarmusik nr 4 för soloviolin och större kammarorkester nr 3 komponerades sommaren 1925 för vännen Licco Amar, primarie i Amarkvartetten som Hindemith hade grundat 1922 och själv var violast i. Ensemblen var starkt engagerad i Donaueschingen-festivalen för ny musik (Hindemith satt i programkommittén), initierad 1921 av storheter som Busoni, Pfitzner och Richard Strauss och igång än idag, ett av världens äldsta evenemang i sitt slag. Med de stora variationerna i Kammermusiken-besättningarna skapade Hindemith genomgående ett mycket levande och okonventionellt sound, ”violinkonserten” är inget undantag. Inga violiner i ensemblen, men fyra vardera av viola, cello och kontrabas, två piccolaflöjter, Ess-klarinett, B-klarinett, basklarinett, två fagotter, kontrafagott, kornett, trombon, bastuba och fyra trummor (à la tjugotalets jazzband), det säger en del redan i skrift. Fem satser, delvis med udda beteckningar som den inledande Signal, Nachtstück i mitten och avslutande So schnell wie möglich (så snabbt som möjligt), som i de sista takterna rent av vässas till Wenn möglich, noch schneller (om möjligt, ännu snabbare). Neue Sachlichkeit – ny saklighet eller objektivitet – var ett trendord för många i tjugotalets musikvärld, inte minst i Tyskland. Ett annat ledord som brukar nämnas i samband med Hindemiths namn är Musikantentum – musikantskap. Och det har mycket lite med trender att göra.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 Kort om tonsättaren:

Paul Hindemith

Född: 16 november 1895 i Hanau, Tyskland.

Död: 1963 i Frankfurt am Main.

Utbildning: Violinstudier för Anna Hegner och vid Frankfurts musikkonservatorium för Adolf Regner, kompositionsstudier där för Arnold Mendelssohn och Bernhard Sekles.

Verk: Kolossal produktion i alla genrer, orkesterverk som Symfoni i Ess-dur, Mathis der Maler-symfonin, Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber och solokonserter för violin, viola, cello och piano med flera, kammarmusik som sex stråkkvartetter och solosonater med piano för de flesta av orkesterns instrument, sångcykeln Das Marienleben och andra viktiga vokalverk, baletterna Nobilissima visione och Die vier Temperamente, operor som Cardillac, Mathis der Maler och Harmonie der Welt.

Underbar tecknare: Hindemith älskade att teckna, hans talang var strålande och alstren återfanns på oväntat och charmerande vis i partitur, på servetter, bordsdukar, kuvert och minneslappar. Ofta visar de fantasivarelser i djur- eller människoform. Lejon var vanligt förekommande, för det var hustrun Gertruds stjärntecken.

 

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3.

Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, ”Hexamerona” för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.

Partituret till den symfoniska fantasin hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det.

Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört, och detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit så populärt, anser man på sina håll att 1841 års symfoniska fantasi var bättre och naturligare än d-mollsymfonin, men det tyckte åtminstone inte Schumann själv: i ett brev skrev han att den nya intrumenteringen var gjord på ”ett verkligt bättre och effektivare sätt” än den gamla. Vad man objektivt kan fastställa är i varje fall att den är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna nya version av  d-mollsymfonin har en intressant underrubrik; ”Einleitung, Allegro, Romanze, Scherzo und Finale in einem Satz” (min kurs). Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann,  på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna.  Visserligen är den på tradionellt sätt indelad i fyra avgränsade satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, dvs endast någon eller ett  par sekunder.

Det kan nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser.

På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt  föregångare  till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.

D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Per Skans

Robert Schumann
Född
: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.
Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.
Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.
Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min

Ingår i följande abonnemang: