En intressant tanke när man närmar sig den ungerske Bela Bartóks verk är att stora delar av hans verk befinner sig i imaginära sfärer: Hans pianostycken för barn, till exempel, är i själva verket inte alls för barn – varken som lyssnare eller utövare. Det är en musik som kräver både sin erfarne pianist och sin tränade publik.

Och orkesterstycket Danssvit för orkester (1923), som Bartók skrev till 50-årsjubileet av staden Budapest var trots titeln aldrig tänkt som musik att bli dansad till.

Bela Bartók  var en av de främsta av de 1900-tals kompositörer som gjorde konstmusik av folkmusik. Tillsammans med landsmannen Zoltan Kodály hade Bartók ägnat en stor del av sitt liv åt att dokumentera den östeuropeiska folkmusiken, den som frodades kring det som förr var Ungern och som idag är utspritt över Ungern, Tjeckien,  Rumänien och Ryssland.

Bartók och Kodály träffades 1905 och i flera år for de runt på den ungerska landsbygden och samlade in folksånger och skrev ner dem. Detta arbete, som småningom resulterade i uppsamlandet av flera hundra folksånger, blev banbrytande både för forskningen kring folkmusik och för deras egen musik – och andras.

När Bartók skrev Danssvit för orkester befann han sig mitt i ett nytt skede av livet: Han hade lämnat sin expressionistiska period bakom sig och gjort ett uppehåll i komponerandet. Istället valde han att fördjupa sig i den folkmusikaliska forskningen tillsammans med Kodály. Karriären som konsertpianist hade dessutom tagit ny fart och han började bli internationellt  känd –  både som pianist och kompositör.  Och så hade han skiljt sig från sin första fru och gift om sig med Ditta Pásztory som födde honom en son sommaren 1924.

Dansssvit för orkester har kallats för det första exemplet på ”folklore imaginaire”- det var ju trots allt en musik som aldrig var tänkt för ett musicerande på åkern, vid skördefesten, bröllopet eller begravningen. Sviten består av sex stycken av fantiserad folkmusik, däribland ett första stycke med ”arabiska” influenser och ett tredje stycke som bland annat innehåller en imitation av en säckpipa.

1949, när Bartók redan varit död ett antal åt, kom den inflytelserike tyske kulturkritikern Theodor Adorno ut med sin bok om den moderna musiken. En av hans poänger var att folkmusik aldrig kunde ge upphov till stor musik. Han hade tidigare berömt Bartók vid ett tillfälle då han tyckt sig se att kompositören undertryckt sina nationella instinkter. Musik kunde bara uppfattas som stor konst när den sökte efter sin sanna identitet bortom de folkloristiska influenserna, menade Adorno.

Själv var Bartók noga med att påpeka att den inspiration som han fått från folkmusiken inte alls bara handlade om ett lån av gamla melodiska fragment. Han ogillade allt prat om plagiat och tyckte att romantikens idéer om det stora geniet som skapar ur tomma intet var förlegade.

Vad man än vill tro om den saken kanske det är allra bästa att bara lyssna till musiken utan att leta efter etiketter och vara så öppen som möjligt tör den kommunikation som strömmar fram mellan den levande musiken och publiken.

Och så finns den fina lilla historien om hur Bartók började sin bana som kompositör: Bartók var nio år gammal och hade kommit på en melodi som han ville spela på familjens piano.

Men hans mamma – som var pianolärarinna och hade gett honom hans första pianolektioner – låg och vilade i rummet intill så han fick vänta. När hon vaknade spelade han en valsmelodi som ingen av dem kände igen och som hon genast skrev ned. Sedan kom det fler dansmelodier som Bartók mamma hjälpte honom att fästa på notpapper.

Text: Mikaela Kindblom

Den polska tonsättaren Karol Szymanowski hade en kluven inställning till sin konstnärliga isolering och sitt behov att tänja gränserna och skapa nytt. Han kände sig isolerad i Tymoszówka i nuvarande Ukraina strax innan det första världskriget bröt ut: ”vad gäller mitt arbete”, skriver han, ”så är jag verkligen isolerad, och det är nästan ohanterligt för mig.” När världskriget och den ryska revolutionen bröt ut så blev hela hans familj avskuren, vilket också plågade honom djupt. Ändå skriver han 1922 att det fanns en skillnad i perspektiv mellan hans egna musikaliska värden och de som musikkritiker höll. ”Den enda lösningen”, skriver han, ”är därför att bli introvert, att stänga in mig i ett skal och leva i en värld av fantastisk isolering.” Kring samma tid skriver Szymanowski provokativt att man inte kan gå efter i Chopins spår. ”Han tillhör det förflutna. Idag är han bara en helig relik, ett evigt och ovärderligt monument till de dagar som flytt. Vi, de levande och fria, borde hitta nya vägar och sjunga andra sånger.”

Trots isoleringen som den mystiskt lagda Szymanowski både beklagade och vände sig från, bejakade och satte sig själv i, så förutspådde klangkonstnären att han skulle få en magnifik begravning. När han väl dog i tuberkulos 1937 fick han mycket riktigt inte bara en utan två magnifika begravningar, en i Warszawa och en i Kraków, där han också begravdes i Sankt Stanislaus-kyrkans krypta bland andra prominenta polska kulturpersonligheter. Från 2004 är även nobelpristagaren Czesław Miłosz begravd i kryptan.

Violinkonsert nr 1 (1916) skrevs under första världskriget. Samtidigt som verket skvallrar om isolering och en mörk tid i Europa så avslöjar det också Szymanowskis nyfunna kärlek intill fransk musik och hans gränsöverskridande skaparlust. Verket följer inga vanliga strukturella mönster och är känt som den första ”moderna” violinkonserten, där Szymanowski överger 1800-talets musiktraditioner för att istället omfamna ett helt nytt och expressivt språk med nya intensiva ljud, klangfärger, anspänningar och extatiska utbrott. Tonerna är både smärtsamt passionerade och magiska, och idéerna glider snabbt över till nya. Konserten är i ena stunden livlig och kynnig, för att i nästa stund bli sensuell och introvert. Efter premiären 1922 beskrev Szymanowski sitt verk som sin största triumf.

Mats Hansson

Karol Szymanowski

Född: 6 oktober 1882 i Tymoszówka, Ukraina

Död: 29 mars 1937 i Lausanne, Schweiz

Verk: Fyra symfonier, till exempel nr 3 Nattens sång, Stabat Mater, två baletter, två operor, sångcykler bland annat Hafiz kärlekssånger, flera pianostycken, kammarmusik.

Om kärleken: I trettioårsåldern skrev Szymanowski ett manuskript på ämnet homoerotisk kärlek i antikens Grekland. Enligt honom själv en bok om själens befrielse från nedärvda traditioner. Förutom Szymanowskis förord finns bara ett kapitel kvar som han givit som gåva till sin älskare, den ryske dansaren och poeten Boris Kochno. För att inte skämma ut sin mor ville Szymanowski ge ut boken efter hennes död men dessvärre dog han före henne.

H C Andersen blev förälskad i den världsberömda sopranen Jenny Lind i 1840-talets Köpenhamn. Några veckor efter deras möte skrev författaren sagan Näktergalen, där kejsaren av Kina får välja mellan en riktig näktergal och en mekanisk sådan, mellan det äkta och falska. Igor Stravinsky fascinerades av sagan och skrev en opera av den som färdigställdes 1914. Tre år senare kortades operan ner till en symfonisk dikt och balett som fick namnet Näktergalens sång, Le chant du rossignol (1917).

Stycket följer Andersens sagan nära. Det presenterar först kejsarens överdådiga hov. I nästa episod gör näktergalen entré som har bjudits in för att underhålla kejsaren. När en vackert glänsande men mekanisk näktergal även roar hovet med sin repetitiva sång så ger dock den riktiga näktergalen sig av i förtret. Den återvänder mot slutet för att rädda kejsaren på sin dödsbädd, efter att den mekaniska versionen har slutat fungera, men fågeln väljer att inte stanna kvar på hovet trots inbjudan utan föredrar att leva vidare i frihet.

H C Andersen översattes för första gången till ryska 1845, men det var först mot slutet av 1800-talet som han fick verkligt genomslag i Ryssland. 1892 gavs Andersens första biografi ut i landet och tre år senare gavs ett samlingsverk ut med 154 sagor som han hade skrivit. Utgåvan rekommenderades för skolor och bibliotek av utbildningsministern och kom att bli en vanlig bok i ryska hem. Andersens melankoliska och innerliga röst, hans eleganta stil och bildrikedom resonerade dessutom djupt hos flera kulturskapare i Ryssland, däribland Tolstoj, Tjechov, Block och Stravinsky.

Rimsky-Korsakov var Stravinskys lärare 1908, då första akten till operan Näktergalen skrevs. Lärarens intresse för sago-operor och exotiska bilder av Asien smittade av sig på den då 26-årige eleven, men Stravinsky gick snart sin helt egna musikaliska väg. När första akten var klar tog Stravinsky ett uppehåll från operan för att istället skriva Eldfågeln, Petrusjka och Våren. Först 1914, sex år senare, återgick han till arbetet med operan som tyvärr också blev splittrad och ojämn. De senare akterna fick en helt annan karaktär än den första på grund av tonsättarens utveckling under de gångna åren. Det kortare stycket Le chant du rossignol, som framförallt hämtar sitt material från operans senare akter, har dock visat sig vara framgångsrikt både som konsertstycke och balett.

Mats Hansson

IGOR STRAVINSKY

Född: 17 juni 1882, Oranienbaum nära Sankt Petersburg, Ryssland.

Död: 6 april 1971, New York, USA.

Verk i urval: Eldfågeln, Våroffer, Pulcinella, Petrusjka, Oedipus Rex, Psalmsymfonin, operorna Rucklarens väg och Historien om en soldat.

Olaglig arrangör: Stravinsky var i USA under andra världskriget ålagd att inleda sina konserter med Star-Spangled Banner. Då han ansåg arrangemanget vara klent lade han bland annat till ett septimackord i den andra delen. Han dirigerade sin version på en konsert i Boston 1944 och ingen i publiken tycktes märka något. Påföljande kväll dök emellertid en polis upp i Stravinskys loge och informerade om att det var olagligt att mixtra med ”statlig egendom”, alltså nationalsången (vilket inte var sant).

Idag är George Enescu känd som Rumäniens kanske främsta kompositörer. När han skrev Rumänsk rapsodi nr 1 och nr 2 år 1901, så var han dock mer känd i världen som en av samtidens allra finaste violinister. Redan som sjuåring fick han börja på Wiens konservatorium, där han blev känd som Rumäniens Mozart tack vare sin enastående musikalitet. Enescu är den yngsta eleven någonsin att ha blivit antagen på konservatoriet. När det kommer till hans karriär som tonsättare skrev han både ett flertal verk och inom en rad olika genrer – symfonier, kammarmusik, opera och orkestersviter – men internationellt sätt är han mest känd för sina rumänska rapsodier, två ungdomliga verk som han komponerade när han inte var mer än 20 år gammal. Själv kom tonsättaren tyvärr att ogilla hur verken fällde en skugga över resten av hans verklista, inte minst på grund av att de just var så ungdomliga, oputsade och lättsamma stycken. Fenomenet är inte ovanligt för tonsättare och låtskrivare. Cornelis Vreeswijk framhöll även han sin avsky mot Hönan Agdas popularitet, en skämtvisa som varken har det djup eller allvar som finns i många av hans andra visor.

Rumänsk rapsodi nr 1 är den gladare av Enescus två verk. Första rapsodin är färgmängd, ljus och sätter en nästan ofrånkomligt i rörelse. Stycket bygger på ett flertal olika folksånger. Redan som fyraåring fick Enescu lära sig rumänska spelmanslåtar på fiolen, däribland ”Am un leu și vreau să-l bea” (”Jag har ett mynt och jag vill ha en drink”). Melodin hörs i inledningen av Rumänsk rapsodi nr 1, där även fågelljud gör sig hörda. Skälet till att stycket är så fullspäckat av spontanitet och oväntade ljud är att herdarna i Rumänien brukade roa sig med att tillverka instrument av det som fanns till hands, om så det var grässtrån, bark eller fiskben – bara det dög till att framställa ljud med. Traditionen som uppstod blev rik på improvisation, häftiga temposkiften, oväntade ljud och hejdlös energi som stänker av sig. Andra delen av stycket ändrar karaktär en aning och består av den ena rumänska dansen efter den andra. Bönderna vände sig till dansen och drycken för att roa sig även i Rumänien. De visslade, stampade, klappade takten på benen, blev onyktra under kvällens gång, och även detta kommer fram i Enescus livliga och oemotståndliga ungdomsverk.

Mats Hansson

GEORGE ENESCU

Född: 19 augusti 1881 i Liveni, Rumänien (kommunen som byn tillhör heter idag George Enescu efter tonsättaren).

Död: 4 maj 1955 i Paris, Frankrike.

Utbildning: Endast sju år gammal blev han den yngsta eleven att antas till Wiens konservatorium, där egentligen ingen fick gå som var yngre än 14 år. Mellan 1895 och 1899 studerade han vidare på Pariskonservatoriet.

Verk i urval: Symfoni nr 1 (1905), Violinsonat nr 3 (1926), operan Œdipe (1910–1931).

Det fantastiska minnet: Enescu var ett musikaliskt underbarn, en virtuos violinist och Rumäniens främsta tonsättare. Som att inte det var nog hade han också ett fantastiskt minne. Han kunde spela omkring 150 Bach-kantater utantill och nästan varje verk av Wagner. Enligt Yehudi Menuhin, som var Enescus elev, spelade mentorn aldrig från notblad när han undervisade. Menuhin berättade också en sanslös historia om när Enescu ska ha lärt sig en hel violinsonat av Ravel utantill efter bara två hastiga genomläsningar. Tyvärr hade det fantastiska minnet också en baksida. Många av Enescus verk gick förlorade just för att han kunde framföra dem utan noter och därför aldrig skrev ner dem.