arrow

Sven-David Sandström 75 år

Peter Friis Johansson spelar nyskriva Five Pieces for Piano and Orchestra av 75-årsjubilerande Sven-David Sandström. Dessutom musik av Schnittke, Sjostakovitj och Haydn.

Israeliske dirigenten Omer Meir Wellber är tillbaka i Berwaldhallen, nu med nyskriven musik av Sven-David Sandström: Five Pieces for Piano and Orchestra beställd av Peter Friis Johansson som också framför den själv. Alfred Schnittkes Moz-Art à la Haydn kontrasterar starkt, ett sceniskt och klangligt humoristiskt verk som hyllar och parodierar båda de gamla kompositörerna. Äkta Haydnskt blir det också, i hans Symfoni nr 49. Dessutom framförs Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, en tonsättare som Schnittke själv beundrade.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Omer Meir Wellber föddes i Be’er Sheva i Israel och har kommit att framstår som en de mer framstående unga dirigenterna på den internationella scenen. På senare tid har han skördat framgångar med RAI National Orchestea, Israeliska filharmonikerna, Tyska symfoniorkestern i Berlin och är regelbundet gästdirigent på den israeliska operan, Semperoperan i Dresden samt La Fenice i Venedig. Sedan 2009 är han musikalisk ledare för Raanana Symphonette Orchestra, som bildades 1991 för att underlätta integrationen av judiska invandrare i Israel.

Peter Friis Johansson började spela piano vid 9 års ålder och etablerade sig som en av Skandinaviens mest framgångsrika unga konsertpianister efter sin recitaldebut vid 17 års ålder. Återkommande solist åt Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. Har även framträtt på prestigefulla scener som Musikverein i Wien och Concertgebouw i Amsterdam. Skadade ett finger 2012 och fortsatte att framföra med nio fingrar under rehabiliteringen. Gjorde internationell comeback 2014, då han vann guldmedalj vid International Piano-e-Competition i Alaska.

Musiken

Ungefärliga tider

När Joseph Haydn var omkring 30 år blev han rekommenderad till en anställning hos furst Esterházy i Ungern. Fursten höll sig med eget operahus, en orkester på nästan 25 man och en sångarensemble. Här stannade Haydn i 29 år och producerade en mängd musik, varav omkring 40 symfonier (av 104 totalt!). Trots att Haydn hade sina plikter att sköta, han skulle skriva musik till olika tillfällen vid hovet,  konserter  och fester,  fanns  det en stor  frihet  för  honom att  komponera och pröva sin egen musik.

Symfoni nr 49 skrevs redan 1768, vilket var okänt i början av seklet när man skulle numrera Haydns alla symfonier. Tidigare trodde man att den var skriven 1772 och den fick därför nio enheter för högt nummer. Detta upptäckte man till slut när man av en händelse hittade originalpartituret på Kungliga Musikaliska akademiens bibliotek i Stockholm. En elev till Haydn hade fått partituret i gåva och gav det vid ett stockholmsbesök vidare till akademiens sekreterare, som i sin tur skänkte det till bilioteket.

Symfoni nr 49 är utan tvivel en vattendelare i Haydn produktion. Sina första år hos Esterházy hade han ägnat att utveckla sin symfoniska  teknik, vilket kom till  uttryck i bl a just detta verk. Här kombinerar Haydn en äldre form, kykosonatans mönster, med ett för sin tid modernt och känslosamt innehåll. Formen (först ett långsamt Adagio som bytt plats med ett Allegro) och styckets smeknamn ”La Passione” (som inte kommer från Haydn själv), antyder att stycket var avsett för ett kyrkligt framförande, kanske på långfredagen då all profan musik var förbjuden.

Men på grund av symfonins starka uttryck av känslor har verket länge hänförts till Haydns  ”Sturm und Drang-period”.

Denna ”Sturm und Drang-rörelse” kan man se som en tidig föraning av romantiken, som skulle komma att dominera den europeiska kulturen det följande århundradet. Men de teaterstycken som skrevs i samma anda nådde inte fram till furst Esterházys slott förrän tio år efter det att Haydn hade skrivit sina känsloladdade verk. Detta visar att Haydn, trots sin ”isolering” hos furst Esterházy, ändå på ett nästan omedvetet sätt lyckades följa med, ja till och med ligga något före sin tid.

Haydn bibelhåller grundtonarten f-moll i hela symfonin utom i menuettens triodel, som går i F-dur. Första satsens mörka och dystra anslag skapar en oro och framhäver en känsla av undran och klagan. I andra satsen fortsätter karaktären av oro. Efter den bistra menuetten kommer så finalen och avslutar ett av Haydns mörkaste och allvarligaste verk. En symfoni som utstrålar en känsla av personlig sorg och beklagan.

Text: Bengt Arwén

Joseph Haydn

Född: 31 mars 1732 i byn Rohrau, södra Österrike.

Död: 31 maj 1809, Wien, Österrike.

Utbildning: Sängerknabe i Stefanskyrkan i Wien med tillhörande musikundervisning, i övrigt autodidakt.

Verk: Över hundra symfonier, närmare sjuttio stråkkvartetter samt en mängd annan kammarmusik och klaversonater, tretton operor, oratorierna Skapelsen och Årstiderna, dryga tiotalet bevarade mässor.

Om skapande med förhinder: På ålderns höst, märkt av sjukdom, beklagade Haydn att han inte längre kunde låta sina musikaliska idéer få något utlopp: ”De jagar mig, jag kommer inte undan, de står som murar framför mig. Är det ett allegro som jagar mig ökar min puls, jag kan inte sova. Är det ett adagio, blir pulsen långsam. Jag är helt enkelt bara ett levande klaverinstrument.”

I år, 2017, fyller tonsättarprofessorn Sven-David Sandström 75 år, vilket firas med uppföranden av hans nya pianokonsert Five Pieces for Piano and Orchestra, med Peter Friis Johansson som solist. Verket är beställt av Göteborgs Symfoniker och sponsrat av Anders Walls Stiftelse som än en gång finansierar ett beställningsverk åt sina stipendiater. Pianisten Peter Friis Johansson tilldelades 2013 Anders Walls Giresta-stipendium och det unika med stiftelsen är, enligt Anders Wall, ”att vi fortsätter att hålla kontakten med och i möjligaste mån stötta våra stipendiater inom Wallumni, som stipendienätverket kallas.” Det betyder givetvis mycket för en musiker som satsar på internationell karriär att få ett solostycke skrivet för sig.

”Konserten är genialisk”, säger Peter Friis Johansson. ”Musiken är väldigt personlig, full av briljanta idéer, intressanta klangfärger och starka teman. Det är en pianokonsert i ordets rätta bemärkelse och verket har alla förutsättningar att bli en modern klassiker.”

Sven-David Sandström är Sveriges mest produktive tonsättare. Inte minst hans instrumentala musik är omfattande och har utvecklats genom åren. Hans verk för solister och orkester har kommit att få en originell utformning där satserna kallas för Pieces och kan skifta i antalet, till exempel: Six Concert Pieces for Guitar and Orchestra (2003) och Six Pieces for Piano Trio and Orchestra (2010). Verken skiljer sig från den traditionellt tredelade konsertformen, vilket kanske är på tiden då den har legat fast i mer än trehundra år.

”Jag har en önskan om att komma bort ifrån den traditionella konsertformen och satsindelningen”, säger Sandström. ”Jag har därför under senare år valt att dela in mina soloverk i flera kortare stycken, ’Pieces’, som kan skifta kraftigt i karaktär. Jag är mån om att underhålla och ständigt överraska lyssnaren, och vill samtidigt bjuda på upplevelser som förmedlar skönhet, värme och närhet. I Five Pieces for Piano and Orchestra låter jag både pianist och orkester briljera i intimt samspel.”

Partituret till Sandströms Five Pieces for Piano and Orchestra kom i händerna på Peter Friis Johansson 2014. Stycket är genomsyrande melodiskt med starka kontraster och lyriskt skimrande dialoger, ofta med en dragning till höjden. Enligt Sandström själv har han i stycket ”längtat efter något som finns högt upp, kanske en himlafärd.”

Text: Mats Hansson

SVEN-DAVID SANDSTRÖM

Född: 30 oktober 1942 i Motala.

Utbildning: Studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, som den då hette, för Ingvar Lidholm och gästlärare som den systematikskeptiske György Ligeti och den extremt komplicerade Brian Ferneyhough. Även Sandström själv var tidigare en mer uttalad modernist och mycket av hans musik präglas av hög komplexitetsgrad både i teknik och notation.

Verk i urval: Har skrivit för både kör, orkester, soloinstrument, mässor och operor. Några av hans mer kända verk är: De ur minnet fallna (1982), High Mass (1994), Staden (1997), Juloratorium (2005), Ordet (2006) och Föreställnngen (2016).

Om musik på gamla 50-lappen: Konstmusiken har inte alltid lätt att hitta ny publik, men mellan 1996 och 2016 var det bara för publiken att titta i plånboken för att hitta konstmusiken. På baksidan av den gamla Jenny Lind-sedeln finns en bit av ett så kallat grafiskt partitur med musik av Sven-David Sandström. Stycket bakom silverbasharpan heter Bilder för slagverk och orkester (1969). Grafiska partitur var sådant som John Cage och György Ligeti höll på med, där kompositören struntar i allt vad noter heter och istället använder sig av symboler för musikerna att följa, notblad med flera streck eller ett fotografi att spela efter. Grafiska partitur kan ofta bli rena konstverk, vilket framkommer på den gamla 50-kronorssedeln.

Alfred Schnittke anses idag vara en av de största ryska tonsättarna efter Sjostakovitj. Han beskrivs ofta som en postmodern tonsättare – han skrev gärna inom traditionella former och utvecklade en säregen pastischkonst med tydliga neoklassiska och neoromantiska drag. Hans musik utmärks inte sällan av att han flitigt citerar andra tonsättares verk. Han blandar ofta musik av mycket varierande slag i denna teknik, som han kallar för ”polystilism”.

Med en typisk humor, ofta parad med ett gripande djup, ger han en dramatisk helhet åt disparata citatremsor. Av dessa framställer han ett musikaliskt lapptäcke som han själv sedan komponerar ovanpå; lösa blad ur den musikaliska historien pressas, likt blommor i ett herbarium, av samtidens hela tyngd.

När Schnittke skrevs in vid Moskvakonservatoriet i början av 1950-talet, hade han redan tidigare studerat musik i Wien. Det var också där hans starka band till den wienklassiska musiken knöts och hans kärlek till Mozarts, Haydns och Schuberts musik grundlades. Hans makalösa förmåga att med en särpräglad självklarhet, kompromisslöshet och lekfullhet foga samman fragmentariska musikaliska beståndsdelar på oväntade sätt är mästerligt demonstrerat i hans Moz-Art à la Haydn från 1977.

Verket är baserat på de fragment som återstår av Mozarts försvunna pantomimmusik K 446, som skrevs till karnevalen år 1783. Från denna pantomim, i vilken Mozart själv spelade Harlekin, återstår idag endast förstaviolinstämman och några skisser. I Schnittkes musik blandas dessa med brutal dissonant humor, och här hörs även spillror av Mozarts Symfoni nr 40 i g-moll och av Haydns Symfoni nr 45 i fiss-moll, den så kallade Avskedssymfonin.

Schnittke har skrivit flera verk som han kallar för Moz-Art, alla för olika instrumentgrupper. Hans Moz-Art à la Haydn är skrivet för två violiner och kammarorkester. Verket inleds med att musikerna improviserar över teman ur Mozarts musik i totalt mörker, och utmynnar till slut i en blinkning till den haydnska lekfullheten; precis som i Avskedssymfonin lämnar musikerna podiet en i taget, för att till sist lämna dirigenten ensam, slåendes takten i tystnad.

Text: Edward Klingspor

Alfred Schnittke

Född: 24 november 1934 Engels, Sovjetunionen.

Död: 3 augusti 1998 Hamburg, Tyskland.

Studier: Privatstudier i Wien (där hans far arbetade 1946–1948), sedan vid Oktoberrevolutionens musikskola och Moskvakonservatoriet.

Verk i urval: Nio symfonier, fyra violinkonserter, fyra pianokonserter, två cellokonserter, sex concerti grossi, filmmusik, operan Livet med en idiot, baletten Peer Gynt, Konsert för kör, Requiem.

Om att inte ge upp: Schnittke fick sin första stroke 1985 och den skulle följas av ytterligare fyra. Han var  flera gånger mer eller mindre dödförklarad men lyckade repa sig. Sin nionde och sista symfoni skrev Schnittke, märkt av sina strokes, med vänster hand. Den amerikanske tonsättaren och dirigenten William C White skriver om verket: ”Det här är musik av någon som redan är död – som Schnittke redan varit, uttalat klinisk död vid flera tillfällen. Mycket av musiken låter som spökens utforskande vandringar i mötet med ett nytt världsligt universum”.

Större delen av Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Redan den första symfonin gjorde succé men sedan började han komponera i en modern stil, vilket upprörde makthavarna i Moskva, Sjostakovitj levde farligt nära det otillbörliga både när han komponerade stora orkesterverk och stycken för kammar­ ensembler. Den första domen kom redan 1936 då han kritiserades offentligt  och hans musik fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och skrev sin femte symfoni som ”svar på en berättigad kritik.” Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden. Det gällde inte minst Sjostakovitj, vars båda väldiga krigssymfonier, nr 7 (Leningradsymfonin) och nr 8, ofta framfördes i de västallierade länderna. Även i hemlandet blev hyllningsmusiken med de patriotiska inslagen bejublade, och Sjostakovitj hyllades och tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet åter. Nu skulle Sjostakovitj skriva sin nionde symfoni, ett tal som många kompositörer känt en viss bävan inför. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Nu förväntade sig Stalin en hyllningssymfoni så att den stora krigssymfonins trilogi skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i ”Det stora fosterländska kriget”.
Sjostakovitj skriver i sin memoarer: ”Experterna berättade för honom att jag kunde mitt arbete och sålunda antog Stalin att symfonin till hans ära skulle bli ett verkligt kvalitetsarbete. Han skulle kunna säga: Här är den, vår national-nia.” Från början arbetade också Sjostakovitj med den inriktningen men det blev något helt annat. ”Det är ett glatt litet stycke. Musikerna kommer att älska att spela det och kritikerna blir förtjusta över att hacka på det”.
Den nionde symfonin skrevs på mycket kort tid under sommaren 1945. I september hade den, som brukligt var, en liten förhandspremiär, där symfonin framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter. De närvarande hade förväntat sig en lång symfoni med kör och solister, patriotiska hyllningar m m men fick nu i stället en symfoni som stod på klassisk grund, virtuos och lättsam i anslaget och till deras förvåning var den slut redan efter 25 minuter. Många var kritiska och man ville nog helst av allt ställa in uruppförandet. Verket var beställt till det stora Novemberjubileet, och eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni, även utanför Sovjetunionens gränser, kände man sig tvingad att löpa linan ut och framföra symfonin. Uruppförandet ägde rum i Leningrad den 3 november och reaktionen från den högsta sovjetledningen lät inte vänta på sig. Sjostakovitj skriver: ”Stalin var rasande. Han kände sig djupt förolämpad därför att det inte fanns någon kör, inga solister. Och ingen apoteos. Det fanns inte ens en ynka dedikation. Det var bara musik, vilket Stalin inte förstod sig på så bra och som hade ett tvivelaktigt innehåll”.
Sjostakovitj spelade högt och var medveten om de risker han tog . ”Jag kunde helt enkelt inte skriva en hyllning till Stalin.” Och även om musiken ansågs lättsam – påverkan av Mozart och Haydn är påtaglig i den första satsen – var det mer än bara en ironisk klackspark som följde symfonierna 7 och 8. För den som känner till det kodade musikspråk som Sjostakovitj många gånger använde sig av, förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget. Det finns många passager i musiken som korresponderar till annan musik och vidgar intrycket. T ex så anses den fjärde satsen vara central i symfonin. Den inleds med ett motiv som spelas av tuba och trombon, ett motiv som också återfinns i den åttonde symfonins inledning. Samma motiv skulle också senare dyka upp i Sången om skogarna i satsen Minnet av det förgångna – dvs det förgångna krigets tragik. Och det finns många liknande paralleller där Sjostakovitjs  sarkastiska grimaser och parodiska effekter får sin djupare betydelse. Mot denna bakgrund är den nionde symfonin att se som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi, och det var föga förvånande att symfonin omedelbart efter uruppförandet försvann från det sovjetiska konsertlivet. Den blev så nedskriven i sovjetisk press att Sjostakovitj avvaktade i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén

Dmitrij Sjostakovitj

Född: 25 september 1906 i Sankt Petersburg, Ryssland.

Död: 1975 i Moskva, Ryssland.

Utbildning: Pianolektioner för modern, vid tretton piano- och kompositionsstudier vid Petrograd-konservatoriet för Leonid Nikolajev, Maximilian Steinberg och Aleksandr Glazunov.

Verk: Femton symfonier, två pianokonserter, två violinkonserter, en av 1900-talets främsta kammarmusikskatter – inte minst de femton stråkkvartetterna, två operor, baletter och filmmusik, gripande sångcykler.

Fotbollstokig vän av ordning: Zenit Leningrad var tonsättarens favoritlag. Han utbildade sig till fotbollsdomare och baletten Den gyllene tidsåldern berättar om ett sovjetiskt lag som drabbas av fusk vid en bortamatch i väst. Rent skulle det vara i hemmet, och Sjostakovitj kunde få för sig att skicka brev till sig själv för att testa postmyndigheten.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus

Konsertintroduktion 10 nov kl 18:00 samt 11 nov kl 14:00.

Ingår i följande abonnemang: