arrow

Trolldrycken

Peter Dijkstra är den av Radiokörens chefsdirigenter som innehaft sin position längst, näst dirigentnestorn Eric Ericson. Nu har tidpunkten kommit då han stiger åt sidan från sitt 11-åriga uppdrag – år som inneburit en stor utveckling för kören och burit med sig en lång rad framgångar, även internationellt.

Martin själv kallade verket för ett ’mänskligt oratorium’, kammaroperan som är mer influerad av Bach än av Wagner, även om bakgrundshistorien är densamma. Trots liten ensemble och ett fokus på berättande snarare än dramatiserande är Martins sättning av den medeltida kärlekssagan lika stark och gripande. Här gör Peter Dijkstra, som själv är en hängiven anhängare av Frank Martins musik, och Radiokören Trolldrycken i konsertform, men låt er likaväl ryckas med av det odödliga dramat och den trollbindande musiken.


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Peter Dijkstra växte bokstavligen upp i körlivet. När han var liten sjöng han i sin fars prominenta gosskör i Nederländerna och debuterade på scen som tioåring. Efter att ha studerat sång och dirigering i Haag, Köln och Stockholm har hans karriär varit intensiv och kantad av framgångar. Han är en flerfaldigt prisbelönad och av såväl kritiker som körsångare mycket uppskattad dirigent och konstnärlig ledare. Dijkstra är sedan 2007 chefsdirigent för Radiokören. Han är även chefsdirigent för Nederländska kammarkören, konstnärlig ledare för manskören The Gents och vokalensemblen MUSA och ger regelbundet masterclasses och föreläsningar.

Från genomtänkta tolkningar av barockmusik till mäktig romantik och sval modernism gör den tyska sopranen Johanna Winkel bejublade framträdanden vart än hon vänder sig: Från Luzern, Oslo och Paris till Kanada, Argentina och Mexiko liksom Kina och Israel har Winkel hela världen som arbetsfält. Hon framträder regelbundet i såväl operauppsättningar som på orkester- och oratoriekonserter och har gjort prisbelönade inspelningar av exempelvis Bachs Lutherkantater med dirigent Christoph Spering och Bruckners Missa Solemnis med RIAS Chamber Choir och Academy of Early Music. Nyligen har hon gästat Hong Kongs filharmoniker och gjort Gerhilde i Wagners Valkyrian under Salzburgs påskfestival.

Som en av Nederländernas främsta tenorer med mer än 70 operor på repertoaren har Marcel Reijans gästat ett otal av Europas och USA:s stora operahus i exempelvis Berlin, Genève, New York City, Palermo, Paris och Antwerpen. Reijans hörs också på festivalerna i Aix-en-Provence, Tanglewood, Brisbane, med flera. Han har nyligen gjort bland annat Mendelssohns Elias, Benjamin Brittens Serenad för tenor och horn samt Verdis Requiem; ett tydligt exempel på Reijans stora mångsidighet som sångare. Förutom solokarriären har Marcel Reijans grundat den mycket kända och uppskattade nederländska kammarensemblen Frommermann som han var konstnärlig ledare för fram till 2013.

Lowe Derwinger har kallats ”en av sin generations mest originella och intressanta pianister” och räknas som en av Sveriges främsta pianosolister. Han har gjort över 40 inspelningar på skivmärken som BIS och Arte Verum och uppträtt med såväl de stora skandinaviska orkestrarna som med Philharmonia Orchestra, Nieuw Sinfonietta Amsterdam, Belgiska Radions symfoniorkester med flera. Derwinger är även en uppskattad dirigent och har bland annat gjort operan Neither av Morton Feldman samt Gustav Mahlers sånger i ett uppmärksammat framförande med sopranen Barbara Hendricks som han gör återkommande samarbeten med.

Musiken

Ungefärliga tider

”Ädle herrar! Vill ni höra en vacker berättelse om kärlek och död?”

Som i ett antikt grekiskt skådespel träder kören in som berättare i Frank Martins Trolldrycken. I ackord som bär varje ord sjungs prologens text medan stråkar och piano färglägger bakgrunden; ett medeltida landskap, enkelt målat utan utsmyckningar, men med mättade nyanser, svärta och bländande skimmer. Och ur detta stiger två unga älskande: Tristan och Isolde.

Le vin herbé, Trolldrycken, blev en vändpunkt i den schweiziske tonsättaren Frank Martins yrkesliv. Martin, sin egen strängaste kritiker, han som ständigt kom till korta i sin egen jämförelse med Johann Sebastian Bach, ständigt sökande sitt eget sanna uttryck, kände äntligen att han hade hittat rätt väg. Kritikerna var översvallande och både i hemlandet och internationellt fick publiken upp ögonen för Martins karakteristiskt personliga och aningen kärva impressionism.

Det kryddade vinet
1938 fick Frank Martin en beställning från dirigenten Robert Blum, dirigent för Zürichs Madrigalkör, en grupp om tolv solistutbildade sångare. Kunde han komponera en halvtimmes verk för kören, kanske med några instrument till, säg 7–8 stycken? Frank Martin, som var inne i en lugn arbetsperiod med lite för lite jobb, blev inspirerad och satte genast igång. Och han hade lust att skriva ett verk om Tristan och Isolde.

Det är svårt att nämna Tristan och Isolde i musikaliska sammanhang utan att tänka på Wagner och hans monumentala opera, full av känslomässiga vulkanutbrott, filosofi och utdragna dödsögonblick. Men Frank Martin valde en helt annan väg. I den franska akademiledamoten Joseph Bédiers tolkning av den medeltida myten, Romanen om Tristan och Isolde från år 1900, fann Martin den raka och enkla text han behövde. ”Bédiers text, som ingen annan prosa, hjälpte mig och bar mig med sin extraordinära känsla för rytm, proportioner och psykologisk utveckling. Jag kunde ta den i sin helhet, utan att ändra något.” skriver Frank Martin i sin verkkommentar.

Kapitlet om det kryddade vinet, trolldrycken som Isoldes mor brygger för att trygga dotterns äktenskapliga lycka med den betydligt äldre kung Marke (och som sedan av misstag på vägen till Kung Markes land orsakar känslomässigt kaos och i slutändan döden för Tristan och Isolde), blev i tondräkt nästan exakt 30 minuter långt. Stråkseptett och piano utgjorde ackompanjemanget. Martin hade utnyttjat sångarnas kompetens maximalt med komplexa körklanger och solistinsatser. Verket var färdigt och Frank Martin såg fram emot premiären som skulle äga rum i april 1940.

Men så kom år 1939.

Ett profant oratorium
1939 var året då Andra Världskriget bröt ut – men också då Frank Martins älskade hustru Irène oväntat och hastigt gick bort och lämnade honom ensam med fyra barn att försörja och uppfostra. Martin, som var uppfylld av tankar på döden, kände ett starkt behov av att balansera Tristan och Isoldes kärlek. Han var inte färdig med Trolldrycken. Den krävde mer. Den krävde de två unga älskandes befrielse i den eviga vilan. Han valde två kapitel till ur Bédiers text; den om skogen där de unga älskande bestämmer sig för att gå skilda vägar, och den om döden. Prolog och epilog fick rama in handlingen. Nu var Trolldrycken ett helaftonsverk med tre akter. Han kallade det ett ”profant oratorium”. Det uruppfördes av Zürichs Madrigalkör 1942.

Musiken
Ett av den martinska musikens mest säregna drag är hans sätt att föra harmoniken framåt långsamt, liksom tvekande. En stämma i taget tar ett litet steg åt något håll, de andra ligger kvar. Och så nästa stämma … tills ackordet omärkligt har flyttats. Detta flöde är tydligt inte minst i hans vidunderliga Mässa för dubbelkör, den som var så personlig för Martin att den låg gömd i en byrålåda i nära 40 år innan den fick framföras.

Mässan är skriven på 1920-talet och det är under det följande decenniet som Frank Martin på allvar börjar brottas med tolvtonstekniken. Arnold Schönberg hade i början av 1900-talet skapat ett system där kärnan i varje komposition består av alla de tolv tonerna i den kromatiska skalan ordnade i en viss följd, en tonserie. Och det är när Martin hittar sin egen tolkning av systemet och inlemmar denna färgskala i sin palett, som tonspråket mognar och blommar ut – och Trolldrycken kommer till.

Frank Martin skriver själv om Trolldrycken: ”Det enda som kan inspirera den musikaliska utövaren, och därigenom publiken, är tonsättarens trohet mot sin egen mest intima känsla, sin egen stil och sitt eget uttryck. Min förhoppning är att denna Trolldryck väcker en övertygelse i lyssnarna, att denna ’vackra berättelse om kärlek och död’ får leva i dem, denna saga framsjungen av ’forna tiders skalder’ och så magnifikt återberättad på modernt språk av Joseph Bédier.”

Handling

Första akten – Trolldrycken (Le philtre)
Den unga prinsessan Isolde med det gyllene håret lämnar sin familj på Irland för att resa till Cornwall, där hon ska gifta sig med kung Marke. Hon åtföljs av kungens fosterson, Tristan. När avresan närmar sig brygger Isoldes mor ett kryddat vin med örter som ska få Isolde och hennes brudgum, den mycket äldre konungen, att älska varandra för evigt. Hon anförtror denna brygd till Isoldes hovdam Brangäne och berättar om dess krafter.

Ju närmare skeppet kommer Kung Markes Cornwall, desto större blir Isoldes desperation och olycka. Vilket öde väntar henne i främmande land? Tristan försöker mildra hennes ångest men hon känner bara hat gentemot honom.

Så mojnar vinden. Solen bränner och de resande är törstiga. ”Jag har hittat vin!” ropar en ung tjänarinna och ger Tristan och Isolde att dricka. De ser på varandra, liksom förvirrade och förhäxade. Brangäne som förstår vad som har hänt förbannar sig själv och ber dem hejda sig, men det finns ingen återvändo.

Andra akten – Morois’ skog (La forêt de Morois)
Isolde är nu drottning och lever med Kung Marke som älskar henne, medan hon älskar Tristan. De unga två flyr till slut in i skogen för att leva där, åtminstone nära varandra. En dag hittar Kung Marke dem sovande i en glänta. Han vill genast döda dem, men veknar – han älskar dem ju båda. När Tristan förstår detta blir han utom sig av sorg över sitt svek mot sin fosterfar och kung och svär att tjäna honom och att föra Isolde tillbaka i trygghet till kungen. De enas om att gå skilda vägar, av omsorg om varandra.

Tredje akten – Döden (La Mort)
Ingen av de båda älskande kan leva utan varandra. Tristan flyr undan sin smärta, över haven, över länderna, men finner ingen ro. Han strider för sin allierade, hertig Hoël, far till hans vapenbroder och bäste vän Kaherdin. Hoël ger honom av tacksamhet sin dotters hand, och Tristan, som är förtvivlad och inte har hört från Cornwall på två år, accepterar. Han gifter sig med Hoëls dotter, Isolde med de vita händerna.

Men så en dag blir han sårad i strid. Lansen som ger honom såret är förgiftad och Tristan blir svagare för var dag som går. Han känner att han snart ska dö och ber i hemlighet Kaherdin segla för att hämta Isolde med det gyllene håret. Han vill se henne en sista gång. Men han hustru är svartsjuk och lyssnar på deras samtal. Så när Kaherdin återvänder med vita segel som tecken på att Isolde är med på skeppet, säger hustrun istället att seglen hon ser närma sig är svarta. Tristan dör av sorg och Isolde som anländer strax därefter följer honom i döden när hon hittar honom livlös. Kung Marke har fått veta om vinet, trolldrycken de drack av misstag, och förlåter dem. Han begraver dem bredvid varandra. Men mellan gravarna växer en björnbärsbuske, omöjlig att hugga ned, blomstrande och grön.

Text: Janna Vettergren

 

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 20 min inkl. paus