arrow

Vaughan Williams & Rautavaara

Från romsk musik till fågelsång hämtar tonsättare inspiration från vitt skilda håll och inte sällan från världen runt omkring dem, som i Kodálys Danser från Galanta, i Rautavaaras Cantus Arcticus, eller som i Ralph Vaughan-Williams Oboekonsert från de gröna brittiska öarna och den musiktradition Vaughan Williams vuxit upp i.

Tonsättaren Zoltán Kodály var även en ansedd musiketnolog och inspirerades av folkmusik. Danser från Galanta bygger på romsk musik från Galanta i Slovakien som Kodály hörde som barn. Ralph Vaughan-Williams Oboekonsert växte ur hans femte symfoni. Radiosymfonikernas egen oboesolist Emmanuel Lavilles glittrande spel för snabbt tankarna till de gröna brittiska öarna och den musiktradition Vaughan Williams vuxit upp i. I Cantus Arcticus väver Einojuhani Rautavaara ihop orkesterklanger med fågelsång inspelad ovanför norra polcirkeln, bland annat av Finlands nationalfågel, sångsvanen.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Den finländska dirigenten Dalia Stasevska har grundliga erfarenheter som orkestermusiker, som violinist och violast i olika orkestrar i Finland. Dirigentstudierna inleddes för Jorma Panula på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte hos Leif Segerstam vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Andra lärare har varit exempelvis Hannu Lintu, Susanna Mälkki och Sakari Oramo. Dalia har varit assistent till Esa-Pekka Salonen både i Los Angeles och London, och har nu samma post hos Paavo Järvi i Paris. Hon har lett en rad av Nordens viktigaste orkestrar, liksom Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Orchestre de Paris, Kremerata Baltica med flera.

Emmanuel Laville utexaminerades från Pariskonservatoriet 2006, och studerade vidare vid bayerska radions akademi i München. Till jobbet som stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester kom han direkt från samma position i Royal Scottish National Orchestra. Emmanuel har spelat med bland andra Budapests Festspelsorkester, London Symphony Orchestra och Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, samt framträtt som solist med dirigenter som Kristjan Järvi, Lionel Bringuier och Edward Gardner. Han undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och vid Royal Scottish Academy of Music and Drama.

 

Musiken

Ungefärliga tider

Zoltán Kodály var en mångsysslare inom musiken – tonsättare, forskare och pedagog. Hans insamlande och dokumentation av ungerska folkvisor ledde till vänskap med Béla Bartók, som han kom att samarbeta med i sin fortsatta forskning.

Kodály hade tillbringat sju lyckliga barnaår i byn Galánta längs järnvägen mellan Budapest och Wien, faderns yrke var stationsföreståndare. Byn låg i dåvarande Österrike-Ungern, och är nu en mindre stad i Slovakien inte så långt från Bratislava. En ort med ett rikt marknadsliv, vilket i dessa trakter även brukat innebära ett rikt kulturliv, inte minst musikaliskt. Lille Zoltán kunde i alla fall ofta och med stor glädje låta sig fascineras av en lika populär som anrik romsk musikensemble som han aldrig glömde – min första erfarenhet av ljudet av en orkester, mindes han. Redan på Haydns och Beethovens tid, omkring år 1800, hade en samling danser ”efter olika zigenska musiker i Galánta” publicerats i Wien. Musikanterna som kunde avnjutas i byn närmare hundra år senare var ättlingar till dessa musiker, och med den gamla källan som grund skrevs Danser från Galánta 1933, efter en beställning från Budapests åttioårsjubilerande filharmoniska sällskap. I ett förord till partituret förklarade tonsättaren från vilken rik melodiskatt de flesta av dansernas viktigaste motiv hade kommit. Fem mycket stämningsrika danser plus introduktion och coda blev det, i en kombination av klassisk rondoform och den som Franz Liszt använt i sina ungerska rapsodier. Två år senare försökte Budapest-operan kombinera Galánta-danserna med Kodálys tidigare Danser från Marosszék till en balett som floppade. De briljanta danssviterna fick leva vidare separat i bästa välmåga, och har då också var för sig visat sig fungera fint i andra balettsammanhang.

Text. Gunnar Lanzky-Otto

Zoltán Kodály

Född: 16 december 1882, Kecskemét, Ungern.

Död: 6 mars 1967, Budapest, Ungern.

Kodálys fokus: tonsättare, kritiker, banbrytande musiketnolog och nyskapande pedagog.

Verk i urval: Psalmus hungaricus, Missa brevis, Danser från Galanta, uvertyren Sommarkväll, Variationer för orkester över en ungersk folksång, operan Harry Janos, två stråkkvartetter.

Kodály om musik: ”Musik är en oundgänglig del av universell mänsklig kunskap. Den som saknar den har felaktig kunskap. En människa utan musik är ofullständig. Det är uppenbart att musik ska vara ett skolämne. Det är viktigt!”

”Cowpat music” har man föraktfullt sagt i vissa kretsar om verk av företrädarna för den så kallade ”pastoral school”, med tonsättare som Gustav Holst, John Ireland, Ralph Vaughan Williams och många andra. Fånigt prat i de flesta fall, inte minst ifråga om Vaughan Williams. En gigant vars nio symfonier borde spelas världen över med samma vördnad och frekvens som 1900-talets övriga allra mest framstående symfoniska verk. Bland annat här i de nordiska länderna har vi en del att ta igen där. Att hans största hits har varit och förblivit Fantasia on a Theme by Thomas Tallis och The Lark Ascending har möjligen förstärkt ett sorts pastoralt helhetsintryck hos den musikintresserade allmänheten. Lyssna exempelvis på den fjärde symfonin för något helt annat! Med detta sagt får även stora delar av Konsert för oboe och stråkar räknas till exemplen på Vaughan Williams mildare uttryck, liksom den ungefär samtida femte symfonin (material ur ett kasserat scherzo avsett för denna symfoni hamnade för övrigt i oboekonserten). Med vad är det för fel på mildhet och elegans av denna kvalitet? Eller för den delen på ett kojuver. Konsertens karaktär är absolut inte heller entydig. Den skrevs 1944 och tillägnades en av tidens främsta oboister, Leon Goossens, som också stod för uruppförandet. I den inledande Rondo pastorale-satsen kan man inte förneka närvaron av ett pastoralt landskap med minnen av den där uppåtstigande lärkan som tonsättaren skildrat musikaliskt några decennier tidigare. Mellansatsen Menuett och musette är skarpskuren och elegant neobarock, med vissa föraningar av mörkare element. Finalsatsen är betecknad Scherzo och inleds med lekfullt solistiskt fyrverkeri. Men molnen tätnar, och via en vals närmar vi oss slutet där oboens försök att avrunda i virtuos anda två gånger bryts av utbrott av vånda, kanske över försvunnen lycka som aldrig kan få återupplevas. Det planerade uruppförandet hindrades också av minst sagt ”mörka moln”: Då konserten skulle äga rum 5 juli 1944 föll V1-bomberna över London, premiären fick anstå ett par månader och flyttades till Liverpool.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ralph Vaughan Williams

Född: 12 oktober 1872 i Down Ampney, Gloucestershire, England.

Död: 26 augusti 1958 i London.

Utbildning: Kompositionsstudier för bland andra Hubert Parry och Charles Villiers Stanford vid Royal College of Music, senare hos Max Bruch i Berlin och för Maurice Ravel, en erkänt tuff lärare, i Paris.

Verk: Nio symfonier, orkesterverk som Fantasia on a Theme of Thomas Tallis, In the Fen Country och violinromansen The Lark Ascending, fyra solokonserter – för piano, violin, oboe och bastuba, Romans för munspel, Flos Campi för viola, kör och orkester med mera. Två stråkkvartetter, en stråkkvintett och en violinsonat, stor mängd sånger och körmusik samt magnifika Serenade to Music för sexton solister och orkester. Fem operor inklusive Sir John in Love och Riders to the Sea, lika många baletter, främst Job: A Masque for Dancing samt lysande musik till en rad filmer.

Spännande släktträd: Främst på moderns sida, där berömdheter som keramikern Josiah Wedgewood och Charles Darwin återfanns. När unge Ralph tog upp Om arternas uppkomst med sin mor, blev svaret: Bibeln säger att Gud skapade världen på sex dagar. Onkel Charles menar att det tog längre tid men vi behöver inte bry oss, den är hursomhelst lika underbar.

Bland konstnärer som under sin levnad gjort en rejäl stilistisk resa, eller snarare flera sådana, bör Einojuhani Rautavaara ligga bra till för en tätplats. Sedan länge är han den sannolikt mest spridda finländska tonsättaren efter Sibelius, möjligen med viss konkurrens från Aulis Sallinen. Men Rautavaaras idé från 90-talet att förhålla sig till änglar, deras väsen och världar i en rad kompositioner väckte ett sådant intresse världen över att det nog är han som ändå tar hem spelet. Han började som neoklassicist med folkmusikaliskt intresse i unga år och blev experimenterande serialist på 60-talet. Snart dock med långt mer romantiska och postexpressionistiska drag än exempelvis Pierre Boulez. Mer av minnen från Alban Berg och rent av Anton Bruckner, på goda grunder kallade Rautavaara själv sin tredje symfoni för ”Bruckner-symfonin”. Från 70-talet och framåt får han betecknas som neoromantiker med ett rikt stilblandande och med ett växande intresse för andliga övningar och ortodox mystik. Våra bevingade vänner i djurens värld flyger säkert ofta nära änglar, och Cantus Arcticus från 1972, även bekant som Konsert för fåglar och orkester, är förmodligen fortfarande Rautavaaras allra mest spelade orkesterverk. Det skrevs till de akademiska festligheterna vid det nya universitetet i Oulu (Uleåborg), det nordligaste i Finland. Ingen akademisk kantat av traditionellt snitt här inte, Rautavaara ville bryta mönstret och låta fåglar sjunga, riktiga fåglar. Med bandspelare i hand gav han sig ut i sumpmarker han kände väl sedan barnsben, moderns släkt var från trakten, och gjorde inspelningarna av de solister han valde till sin konsert. Ljudbanden manipulerades sedan i måttlig grad, som exempelvis i sista satsen då svanarna ska ge intryck av att bli fler och fler. Med orkestern skapar han en säregen stämning inspirerad av nordiskt skymningsljus, på gränsen mellan dröm och verklighet. Tranor, svanar och andra fåglar bildar sin mystiska kontrapunkt, de imiteras också av träblåsare och brass. Tänk på hösten och på Tjajkovskij, skrev tonsättaren i partituret vid den inledande flöjtduetten.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 5 min

Ingår i följande abonnemang: