arrow

Allan Pettersson & Robert Schumann

Kritikerrosade stjärnskottet Maximilian Hornung kommer till Berwaldhallen för första gången. Schumanns Cellokonsert a-moll står i fokus, samt Allan Pettersons populära Symfoni nr 7, allt under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

Vi livestreamar fredagens konsert på Play.beta

Robert Schumann fick aldrig höra sin Cellokonsert a-moll själv eftersom den uruppfördes först fyra år efter att han dog. I dag anses det dock av flera som en av de främsta romantiska cellokonserterna, tillsammans med Dvořáks och Elgars. Här framförs den av Maximilian Hornung som kombinerar ungdomlig entusiasm med en veterans självförtroende och musikalitet. Allan Petterson var däremot själv med under repetitionerna inför uruppförandet av sin Symfoni nr 7 som direkt blev en succé för 50 år sedan i år. Den dramatiska, ensatsiga symfonin har blivit ett av Petterssons mest efterfrågade verk.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2017/2018
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

&

Maximilian Hornung föddes i Augsburg 1986 och började ta cellolektioner redan som åttaåring. Vid 23 års ålder blev han förste cellist vid Bayerska Radions Orkester, en position han hade fram till 2013. Han debuterade vid Festspelen i Salzburg med Philharmonia Orchestra under Esa-Pekka Salonen 2014 och har även spelat med London Philharmonic Orchestra, Bayerska Radions Orkester, Tonhalle-Orchester Zürich, Tjeckiska Filharmonin, Wiener Symphoniker och Pittsburgh Symphony Orchestra under dirigenter som Daniel Harding, Bernard Haitink, Yannick Nézét-Séguin, Mariss Jansons, Manfred Honeck, Esa-Pekka Salonen och Semyon Bychkov med flera.

Hornung har vunnit flera priser, bland annat för sin inspelning av Dvořáks cellokonsert med Bamberger Symphoniker. Han har också spelat Brahms dubbelkonsert med violinisterna Anne-Sophie Mutter och Lisa Batiashvili och deltagit rikligt i kammarmusikverksamhet, inte minst på musikfestivaler runt om i världen. Hornung har också gjort en rad cd-inspelningar på Sony Classical, cpo och andra skivmärken med verk av bland andra Samuel Adler, Albéric Magnard, Haydn, Richard Strauss, Saint-Saëns, Victor Herbert och Yehudi Wyner.

Musiken

Ungefärliga tider

Robert Schumann komponerade sin cellokonsert strax efter tillträdet som musikdirektör i Düsseldorf 1850. Han och Clara fick ett varmt mottagande av den avgående kollegan Ferdinand Hiller och stadens etablissemang när de anlände i den rhenska staden den 1 september. Men Robert mådde inte bra och vantrivdes i den tillfälliga bostaden innan han och Clara kunde flytta in i en trivsammare våning vid Rhens strand.

En resa till Köln den 29 september piggade också upp och makarna Schumann tog starka intryck av stadens väldiga domkyrka. Besöken i Köln inspirerade även Schumanns nästa orkesterverk, den ”rhenska symfonin” i Ess-dur, men först var det dags för cellokonserten som tillkom i en rasande fart. Arbetet påbörjades den 10 oktober, skisserna avslutades sex dagar senare och partituret låg färdigt den 24 oktober. Schumann var inte obekant med instrumentet, som han själv hade börjat spela på 1830-talet.

Konserten, först kallad ”konsertstycke” på grund av det relativt blygsamma formatet, är inte lika känd som den fem år tidigare avslutade pianokonserten i samma tonart eller den rhenska symfonin, men räknas numera ändå till standardrepertoaren för cello och orkester.

Man tror att konserten skrevs för Christian Reimers, förste cellist i Düsseldorfs orkester, men trots att Schumann repeterade den med honom i mars 1851 uppfördes först i Leipzig 1860, fyra år efter Schumanns död, av den berömde cellisten Ludwig Ebert. I början av 1900-talet blev den känd då en annan berömd cellist, Pablo Casals, införlivade den i sin repertoar.

Konserten trycktes 1854 med titeln ”Konsert för cello med orkesterackompanjemang”, vilket understryker orkesterns rätt blygsamma roll. Clara skrev i sin dagbok: ”Den romantiska stämningen, flykten, friskheten och värmen och likaså den högst intressanta sammanflätningen av violoncellen och orkestern är verkligen alldeles hänryckande, och vilket välljud och vilken djup känsla finns inte i alla de melodiska partierna!”

Verket är cirka 25 minuter långt och de tre satserna går över i varandra utan uppehåll. Satserna kan också betraktas som delar i ett ensatsigt verk. De tre inledande blåsackorden föregår solistens romantiskt yviga inledningsmelodi, som dominerar den i sonatform hållna första satsen. I stället för en kadens och coda leder orkestern, via ett mellanspel, åhöraren in i den andra satsens lyriska stämning. Här sällar sig en cellist ur orkestern till solistens drömska melodi som, förstärkt av dubbelgrepp, blir till en trestämmig sång över orkesterstråkarnas pizzicato. En dramatisk övergång leder till den upprörda finalen, som i sin tur mynnar ut i en solokadens och en larmande avslutning.

Text: Henry Larsson

I nära tjugo år fick Allan Pettersson vänta på genombrottet. Men när det väl kom blev det samtidigt en upprättelse efter de långa åren av ointresse. Men man kan fråga sig om Allan Pettersson verkligen fått den ställning i svensk musik som hans produktion förtjänar. Det är periodvis ganska tunnsått med framföranden av hans musik. Han har dock komponerat femton stora symfonier, som ifråga om format och uttryckskraft saknar motstycke i svensk musikhistoria.

Allan Pettersson växte upp i fattig arbetarmiljö på Söder, en miljö där den enda ljusglimten i tristessen och den hårda kampen för tillvaron var musiken. Det är minnena från den tiden som satt sin prägel på hans konstnärskap och som så småningom gjorde honom till en bitter enstöring, när den svåra ledgångsreumatism han drabbades av i början av 1960-talet förmörkade hans tillvaro. Hans bitterhet vändes mot samhället och en oförstående musikvärld. I ett brev beskriver han sin musik som “en protest mot predestinationen, grymheten mot mänskan, mänskan utan chans”. Det ligger nära till hands att se hans musik som ett uttryck för tonsättarens personliga kam p och lidande och All an Petterssons egna skriverier bidrog till alltför ensidiga tolkningar. Så småningom insåg Pettersson själv att utommusikaliska uttydningar av hans musik fick negativa effekter och han poängterar i en intervju: ”Allt vad jag vill säga finns i min musik, men den handlar inte om något.”

När Allan Pettersson fick sitt genombrott som tonsättare så skedde det i samband med uruppförandet av den sjunde symfonin i oktober 1968 när Antal Dorati dirigerade Stockholmsfilharmonikerna. Framförandet blev en överväldigande succé: publik och press var eniga om att symfonin var ett mästerverk. Fyra år senare gjordes en grammofoninspelning som starkt bidrog till att göra Allan Petterssons musik känd i USA. Nu är just den sjunde symfonin ett karakteristiskt verk för Petterssons symfoniska stil, åtminstone fram till de fyra, fem sista. Den är stöpt i ett enda block, en omkring 40 minuter lång kamp, där konflikterna hopas och urladdningarna tornar upp sig. Men det är också en kamp där ljuset till sist segrar och friden äntligen är vunnen.

Text Claes M Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus