”Här flyger melodierna omkring; man måste akta så att man inte trampar på dem.” Så skrev Johannes Brahms från Pörtschach vid Wörthersee i Österrike, där han under somrarna 1877–1879 arbetade på bland annat sin andra symfoni och sin violinkonsert. Att det dock fanns delade meningar om det melodiska i Brahms musik visar violinisten Pablo de Sarasates omdöme om violinkonsertens andra sats: ”Jag är inte så smaklös att jag står med violinen i hand och lyssnar till hur oboen blåser styckets enda melodi.”

Som tjugoåring hade Brahms lärt känna Joseph Joachim, två år äldre än han själv men redan en känd soloviolinist. Deras vänskap varade livet ut och Joachim bad länge Brahms om en violinkonsert. Vännerna möttes i Pörtschach i september 1878 för att diskutera solostämmans utformning och senare, efter uruppförandet i Leipzig på nyårsdagen 1879, också om råd och ändringsförslag. Dessa förslag fäste Brahms karakteristiskt nog föga avseende vid.

Både Joachim i sin vänskapliga kritik, och Sarasate i sin sarkastiska dito, var präglade av den gängse synen på en solokonsert som ett solistiskt bländverk med orkesterackompanjemang. Brahms skrev dock något annat: ett symfoniskt verk där solostämman är underordnad helheten. Kritiken talade om en ”konsert mot orkester” eller en ”symfoni med obligat violinstämma”. Det var menat som elaka kommentarer, men samtidigt var det inte helt missvisande beskrivningar av verket.

Till de mest iögonfallande detaljerna i första och andra satserna hör de långa orkesterinledningarna. I första satsen – som för övrigt är av en längd och innehållsrikedom som har få motsvarigheter i violinlitteraturen – presenterar orkestern först ett värdigt skridande tema, ett lidelsefullt sångtema och slutligen ett kraftigt accentuerat tema. Efter detta kommer soloviolinens entré, som ytterligare ett kontrastelement.

Den enkla oboemelodin i andra satsen tas upp av soloviolinen i utsmyckad gestalt, som i sin tur aktiverar orkestern i en uttrycksfull höjdpunkt. När oboemelodin återkommer väver soloviolinen lyriska linjer runt den och satsen slutar rofyllt.

Det ungerskt färgade temat i finalsatsens inledning bildar ännu en dramatisk kontrast. Ur ett ljust och sångbart motiv utvecklas en kort lyrisk episod, men det dominanta huvudtemat tränger snart åter igenom, förändras rytmiskt efter en kort kadens och för konserten till ett briljant slut.

Text: Per-Anders Hellqvist

I februari 1895 skrev Antonín Dvořák följande i den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine: ”En amerikansk reporter berättade en gång för mig att den viktigaste talang en journalist kan besitta är en ’näsa för nyheter’. Just så måste en musiker vässa sitt öra för musik. Ingenting får vara alltför lågt eller alltför betydelselöst för musikern. På promenad borde han lyssna till varje visslande pojke, varje gatusångare eller blind positivhalare. Jag är själv ofta så fascinerad av dessa människor att jag knappt kan slita mig därifrån, för ideligen uppfattar jag ett drag eller hör fragment av en återkommande melodi som tycks vara folkets röst. Dessa saker borde tas till vara och ingen borde vara för fin för att göra flitigt bruk av alla sådana uppslag.”

Dvořák älskade hemlandets folkmusik och fick sin inspiration från den i flera av sina verk. Citatet visar hans stora intresse för just ”folkets röst”, och detta intresse var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M. Thurber 1891 inbjöd honom att bli rektor för hennes nya National Conservatory i New York. Fru Thurber hade en speciell önskan: att Dvořák skulle delta i utformningen av en framtida amerikansk nationalmusik, som med hans hjälp skulle kunna skapas av kompositionseleverna vid hennes konservatorium.

Under 1880- och 90-talen stod Dvořák på höjden av sin karriär. Fyra av hans nio symfonier skrevs under den här tiden. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och som kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. Dvořák var oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan där de bodde mellan 1892 och 1895.

Ett berömt uttalande av Dvořák under den här tiden är också att den amerikanska ursprungsbefolkningen och de svartas sånger borde utgöra grunden till ”en stor och ädel musikalisk tradition … De är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk.” Och så påbörjade han sin nionde symfoni som han själv kallade Från nya världen. Uruppförandet ägde rum i Carnegie Hall den 16 december 1893 med dirigenten Anton Seidl och New Yorks filharmoniker. Det blev en stor succé, men ingen kunde säga att de hörde det amerikanska folkets röst.

Dvořáks populäraste musik får tala för sig själv. ”Folkets röst” kan uttryckas på många olika sätt.

Text: Gunilla Petersén