Genom tiderna har människan strävat efter utveckling och ifrågasatt gällande normer. Var tid har haft sina kulturella och filosofiska markörer. Modernismens inträde innebar drastiska förändringar av musikaliska tekniker och klangfärger, synen på form och sammansättning – allt skulle ifrågasättas för att uppnå som det kallas ”hög grad av självmedvetenhet i upplevelsen”. Inte sällan innebar detta sökande efter det fulländade uttrycket även att barnet kastades ut med badvattnet. Musik utan vare sig melodi, tonalt centrum eller rytmisk puls kräver ett helt annat slags lyssnande än exempelvis Mozart.

Esa-Pekka Salonen, känd som en av vår tids stora dirigenter, såg sig från början som kompositör. När karriären som dirigent tog fart fick komponerandet stå åt sidan, men inte enbart på grund av tidsbrist. Salonen upplevde en begränsning i den europeiska, strikt modernistiska skolan. Den konstnär som inte någon gång ifrågasätter sina egna ideal finns antagligen inte och Salonen fick tillfälle att omvärdera sina ideal när han flyttade till den amerikanska västkusten i slutet av 1980-talet. Befriad från pekpinnar och ideologiska principer om vad som är rätt och fel omfamnade han glädjen i att få skriva som han behagade.

Stråkkvartetten Homunculus beskriver Salonen själv som ett stort stycke i litet format: femton mättade minuter som till fullo utnyttjar ensemblens möjligheter. Kort sagt är det ett litet stycke som beter sig som ett stort. Det består av fyra sammanlänkade satser, eller ”karaktärer”. Det frenetiska, inledande scherzot övergår i en långsam, kontinuerlig bearbetning av en enkel fras, vidare in i huvudsatsens intrikata väv av fyra tätt sammanflätade röster och slutligen en stillsam koral med ett melankoliskt stråk.

Aulis Sallinen skrev sina första två stråkkvartetter i seriell tolvtonsstil. Kompositionsstudenterna på Sibelius-Akademien i efterkrigstidens Finland omfamnade serialismen. Den var en väg till självständighet från den tidigare nationalromantiska, Sibelius-centrerade värld de vuxit upp i. Men redan efter mindre än ett decennium märkte Sallinen stilens begränsningar och vidgade sina vyer igen. Hans tredje stråkkvartett, Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgemarsch från 1969, bygger på en känd folkmelodi som Sallinen utvecklar i en rad variationer.

Den vemodiga sorgemarschen är uppkallad efter spelmannen Hintrik Peltoniemi från Kaustby i Mellersta Österbotten och var brett känd i Finland när Sallinen skrev sin stråkkvartett. Efter att melodin introducerats i violin och cello bearbetas den genom fem olika variationer och två intermezzon. Originalmelodin ”är ständigt närvarande, som en avlägsen horisont” beskriver Sallinen den själv. Variationerna kryddas med stor variation i speltekniker, från spöklikt svävande flageoletter till trummande pizzicaton.

Andrea Tarrodi tillhör en av våra mest intressanta kompositörer på senare tid. Sedan genombrottet 2010 med stycket Zephyros har hennes musik spelats av några av våra mest namnkunniga ensembler och orkestrar i Sverige och utomlands. Med fingertoppskänsla för form och klang har hon lyckats skapa sig ett helt eget tonspråk som både utmanar och berör.

I Grünewaldsalen i Stockholms konserthus finns den väggmålning som inspirerat till Tarrodis första stråkkvartett, Miroirs. Stycket kom till under den period då Tarrodi var huskompositör på Sveriges Radio P2. Målningen i Grünewaldsalen visar två personer vända mot varandra, till synes konverserande, och detta gestaltas i kvartetten genom ett speglande samtal mellan företrädesvis viola och cello. Tonspråket är drömskt och målande, en musikalisk meditation med luft och plats för att låta tanken sväva fritt.

Text: Ida Fahl och David Saulesco