arrow

INSTÄLLD - CHAMBER UNPLUGGED 16 MARS

Det är betydande kontraster mellan Andrea Tarrodis Miroirs, Aulis Sallinens Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgemarsch och Esa-Pekka Salonens Homunculus. I Tarrodis ofta stillsamma och melankoliska stycke liksom speglar instrumenten varandra. Salonen å andra sidan ville skriva ett musikstycke i liten skala men med samma variationsrikedom och omfång som ett stort verk. Sallinen skrev en rad variationer med en finsk folkmelodi som grund.

Genom tiderna har människan strävat efter utveckling och ifrågasatt gällande normer. Var tid har haft sina kulturella och filosofiska markörer. Modernismens inträde innebar drastiska förändringar av musikaliska tekniker och klangfärger, synen på form och sammansättning – allt skulle ifrågasättas för att uppnå som det kallas ”hög grad av självmedvetenhet i upplevelsen”. Inte sällan innebar detta sökande efter det fulländade uttrycket även att barnet kastades ut med badvattnet. Musik utan vare sig melodi, tonalt centrum eller rytmisk puls kräver ett helt annat slags lyssnande än exempelvis Mozart.

Esa-Pekka Salonen, känd som en av vår tids stora dirigenter, såg sig från början som kompositör. När karriären som dirigent tog fart fick komponerandet stå åt sidan, men inte enbart på grund av tidsbrist. Salonen upplevde en begränsning i den europeiska, strikt modernistiska skolan. Den konstnär som inte någon gång ifrågasätter sina egna ideal finns antagligen inte och Salonen fick tillfälle att omvärdera sina ideal när han flyttade till den amerikanska västkusten i slutet av 1980-talet. Befriad från pekpinnar och ideologiska principer om vad som är rätt och fel omfamnade han glädjen i att få skriva som han behagade.

Stråkkvartetten Homunculus beskriver Salonen själv som ett stort stycke i litet format: femton mättade minuter som till fullo utnyttjar ensemblens möjligheter. Kort sagt är det ett litet stycke som beter sig som ett stort. Det består av fyra sammanlänkade satser, eller ”karaktärer”. Det frenetiska, inledande scherzot övergår i en långsam, kontinuerlig bearbetning av en enkel fras, vidare in i huvudsatsens intrikata väv av fyra tätt sammanflätade röster och slutligen en stillsam koral med ett melankoliskt stråk.

Aulis Sallinen skrev sina första två stråkkvartetter i seriell tolvtonsstil. Kompositionsstudenterna på Sibelius-Akademien i efterkrigstidens Finland omfamnade serialismen. Den var en väg till självständighet från den tidigare nationalromantiska, Sibelius-centrerade värld de vuxit upp i. Men redan efter mindre än ett decennium märkte Sallinen stilens begränsningar och vidgade sina vyer igen. Hans tredje stråkkvartett, Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgemarsch från 1969, bygger på en känd folkmelodi som Sallinen utvecklar i en rad variationer.

Den vemodiga sorgemarschen är uppkallad efter spelmannen Hintrik Peltoniemi från Kaustby i Mellersta Österbotten och var brett känd i Finland när Sallinen skrev sin stråkkvartett. Efter att melodin introducerats i violin och cello bearbetas den genom fem olika variationer och två intermezzon. Originalmelodin ”är ständigt närvarande, som en avlägsen horisont” beskriver Sallinen den själv. Variationerna kryddas med stor variation i speltekniker, från spöklikt svävande flageoletter till trummande pizzicaton.

Andrea Tarrodi tillhör en av våra mest intressanta kompositörer på senare tid. Sedan genombrottet 2010 med stycket Zephyros har hennes musik spelats av några av våra mest namnkunniga ensembler och orkestrar i Sverige och utomlands. Med fingertoppskänsla för form och klang har hon lyckats skapa sig ett helt eget tonspråk som både utmanar och berör.

I Grünewaldsalen i Stockholms konserthus finns den väggmålning som inspirerat till Tarrodis första stråkkvartett, Miroirs. Stycket kom till under den period då Tarrodi var huskompositör på Sveriges Radio P2. Målningen i Grünewaldsalen visar två personer vända mot varandra, till synes konverserande, och detta gestaltas i kvartetten genom ett speglande samtal mellan företrädesvis viola och cello. Tonspråket är drömskt och målande, en musikalisk meditation med luft och plats för att låta tanken sväva fritt.

Text: Ida Fahl och David Saulesco


Medverkande

 

Violinisten Hanna Göran är sedan 1992 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är en hängiven orkestermusiker men likaså en flitig kammarmusiker i olika konstellationer. Med särskilt intresse för stråkkvartett har hon varit verksam i flera olika kvartetter, till exempel som medlem i Indrakvartetten och Hannakvartetten. Vid tre tillfällen har hon också framträtt som solist med Sveriges Radios Symfoniorkester. Hanna studerade först vid Musikhögskolan i Göteborg följt av kammarmusikstudier på Edsbergs musikinstitut vid Kungliga Musikhögskolan.

Hanna Matell är sedan 2018 anställd som förstaviolinist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Dessförinnan arbetade hon i 16 år i Kungliga Filharmonikerna, även då som förstaviolinist. Hon vikarierar även som alternerande konsertmästare i andra orkestrar runt om i Sverige och spelar kammarmusik i olika konstellationer så mycket hon hinner. Hon ger privatlektioner sedan 2005 och är en av huvudlärarna på anrika Kallkursen vid Musikkonservatoriet Falun. Hon studerade först på Edsbergs Musikinstitut med professor Ulf Wallin som huvudlärare och för professor Mats Zetterqvist i kammarmusik. Därefter vidare studier på Musikhögskolan Hanns Eisler i Berlin parallellt med diplomstudier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. På sin diplomkonsert 2002 framförde hon Bartóks Violinkonsert nr 2 med Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har deltagit i många mästarkurser och tilldelats flera stipendier genom åren.

Altviolinisten Diana Crafoord är sedan 2008 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon studerade vid Musikhögskolan i Malmö där hon 1998 var med och grundade Indrakvartetten. Med Indrakvartetten har hon turnerat runt om i Europa och givit konserter vid flera musikfestivaler samt gjort åtskilliga tv- och radioframträdanden. Diana har även studerat vid Royal Academy of Music i London och Banff Centre for the Arts i Alberta, Kanada samt ytterligare förkovran i kammarmusik vid Edsbergs musikinstitut.

Kajsa William-Olsson har sedan 1995 spelat i Kungliga Filharmonikerna. Hon är medgrundare till både VITALIS-kvartetten och Hannakvartetten som turnerat i de flesta europeiska länder. Hon USA-debuterade som kammarmusiker i Weill Recital Hall på Carnegie Hall i New York City och medverkar regelbundet i Konserthusets kammarmusikserier. Som solist har hon med New York Repertory Orchestra framfört Haydns Cellokonsert D-dur, Sjostakovitjs Cellokonsert nr 2 och Martinůs Cellokonsert nr 1. Dessutom spelade hon Tan Duns Crouching Tiger Concerto under ledning av Tan Dun själv med China National Symphony Orchestra i Peking och med Trondheim Symfoniorkester. Hon undervisar även vid MMCK-festivalen i Japan. Kajsa studerade själv för Harro Ruijsenaars vid Musikhögskolan i Göteborg och kammarmusik för Mats Zetterqvist vid Edsbergs musikinstitut på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Ungefärlig konsertlängd: 50 min

Konsertprogram:
ANDREA TARRODI Stråkkvartett nr 1, Miroirs
AULIS SALLINEN Stråkkvartett nr 3, Aspekter på Peltoniemi Hintriks sorgemarsch
ESA-PEKKA SALONEN Homunculus