”Vi tycker att den här musiken förtjänar att spelas. Den speglar väldigt väl den tidens musik: dramatisk och känslosam och även den svenska folktonen kan man höra” säger violinisten Frida Hallén Blixt om programvalet till konserten. Och visst har hon rätt. Hallén skrev ett fåtal kammarmusikverk som dessutom spelas väldigt sällan, bland annat denna Pianotrio c-moll och en pianokvartett som denna trio samt altviolinisten Linnea Nyman framförde för två år sedan. Just dessa verk skrevs under Halléns studietid i Leipzig och var de första han framförde offentligt i Sverige 1869.

Efter studierna i Tyskland skapade Hallén sig en karriär som tonsättare, men främst som kapellmästare och dirigent. Han kom att bli pionjär för den så kallade nytyska musiken i Sverige och hans opera Harald Viking är starkt influerad av Wagners musik, vilket är anmärkningsvärt eftersom Hallén var skolad i den klassiska traditionen med Mendelssohn som ideal.

Efterhand utvecklar Hallén en mer personlig, nordiskt färgad stil, men hans musik blev omodern redan under hans livstid och mycket föll i glömska. Orkester- och körverken hörs ibland och pianokvartetten finns utgiven, men pianotrion är ett handskrivet material som Sveriges Radios musikbibliotek mödosamt lyckats få fram.

Beethovens variationer bygger på en slagdänga ur Wenzel Müllers komiska sångspel Systrarna från Prag från 1794. Den här typen av sångspel var då på modet och flera melodier ur Müllers och andras sångspel kom att leva sina egna liv långt fram i tiden. Etablerade tonsättare som Beethoven drygade ut sina inkomster genom att skriva variationer på dessa populära melodier.

Beethoven påbörjade troligen variationerna 1803, men de publicerades först 1824 som den sista av Beethovens pianotrior. Redan 1814 erbjöd Beethoven förläggaren Härtel ”ett ungdomsverk”, troligen på grund av pengabrist, och han såg framför sig en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Härtel avböjde dock, möjligen på grund av att intresset för tyska sångspel börjat svalna. Rossini hade året innan skrivit operan Tancredi med kavatinan Di tanti palpiti som kom att bli omåttligt populär i många år.

Inför utgivningen 1824 omarbetade Beethoven trion, som nu uppvisar flera olika stilar. Den centrala delen av verket är typiskt för Beethovens tidiga stil medan introduktionen och i viss mån den sista variationen visar en mognad och ett djup som är karakteristiskt för Beethovens sena period. Vissa komplexa harmoniska rörelser och kontrapunktiska passager är typiska för Beethovens musik kring 1816.

Trion är kanske mest känd för kontrasten mellan dess högtidliga introduktion och de lättsammare variationerna som följer. Verket börjar med ett sobert adagio i g-moll, varpå det nästan naiva, Papageno-liknande temat i G-dur framträder. Temat upprepas i tio varianter, varav de första åtta är i konventionell stil och bygger på sekvenser av alltmer utsmyckade dekorationer. I den nionde variationen återgår musiken till introduktionens molltonart och långsamma tempo och den sista består av flera avsnitt med kontrasterande stämningar och tempo.

Text: Andreas Konvicka