arrow

BEETHOVEN 250: CHAMBER UNPLUGGED 17 FEBRUARI

Med bilden av Ludwig van Beethoven som sträng, vresig och genialisk är det lätt att tänka att han kanske helt saknade ett sinne för humor. Men hans muntra ungdomsverk Kakadua-variationerna visar att till och med Beethoven kunde bjuda på ett gott skratt ibland. Svenske tonsättaren och dirigenten Andreas Hallén skrev flera operor och orkesterverk och även ett stort antal sånger men inte mycket kammarmusik. Denna Pianotrio nr 1 c-moll är ett av undantagen och framförs dessutom av bland annat en av Halléns släktingar, violinisten Frida Hallén Blixt.

”Vi tycker att den här musiken förtjänar att spelas. Den speglar väldigt väl den tidens musik: dramatisk och känslosam och även den svenska folktonen kan man höra” säger violinisten Frida Hallén Blixt om programvalet till konserten. Och visst har hon rätt. Hallén skrev ett fåtal kammarmusikverk som dessutom spelas väldigt sällan, bland annat denna Pianotrio c-moll och en pianokvartett som denna trio samt altviolinisten Linnea Nyman framförde för två år sedan. Just dessa verk skrevs under Halléns studietid i Leipzig och var de första han framförde offentligt i Sverige 1869.

Efter studierna i Tyskland skapade Hallén sig en karriär som tonsättare, men främst som kapellmästare och dirigent. Han kom att bli pionjär för den så kallade nytyska musiken i Sverige och hans opera Harald Viking är starkt influerad av Wagners musik, vilket är anmärkningsvärt eftersom Hallén var skolad i den klassiska traditionen med Mendelssohn som ideal.

Efterhand utvecklar Hallén en mer personlig, nordiskt färgad stil, men hans musik blev omodern redan under hans livstid och mycket föll i glömska. Orkester- och körverken hörs ibland och pianokvartetten finns utgiven, men pianotrion är ett handskrivet material som Sveriges Radios musikbibliotek mödosamt lyckats få fram.

Beethovens variationer bygger på en slagdänga ur Wenzel Müllers komiska sångspel Systrarna från Prag från 1794. Den här typen av sångspel var då på modet och flera melodier ur Müllers och andras sångspel kom att leva sina egna liv långt fram i tiden. Etablerade tonsättare som Beethoven drygade ut sina inkomster genom att skriva variationer på dessa populära melodier.

Beethoven påbörjade troligen variationerna 1803, men de publicerades först 1824 som den sista av Beethovens pianotrior. Redan 1814 erbjöd Beethoven förläggaren Härtel ”ett ungdomsverk”, troligen på grund av pengabrist, och han såg framför sig en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Härtel avböjde dock, möjligen på grund av att intresset för tyska sångspel börjat svalna. Rossini hade året innan skrivit operan Tancredi med kavatinan Di tanti palpiti som kom att bli omåttligt populär i många år.

Inför utgivningen 1824 omarbetade Beethoven trion, som nu uppvisar flera olika stilar. Den centrala delen av verket är typiskt för Beethovens tidiga stil medan introduktionen och i viss mån den sista variationen visar en mognad och ett djup som är karakteristiskt för Beethovens sena period. Vissa komplexa harmoniska rörelser och kontrapunktiska passager är typiska för Beethovens musik kring 1816.

Trion är kanske mest känd för kontrasten mellan dess högtidliga introduktion och de lättsammare variationerna som följer. Verket börjar med ett sobert adagio i g-moll, varpå det nästan naiva, Papageno-liknande temat i G-dur framträder. Temat upprepas i tio varianter, varav de första åtta är i konventionell stil och bygger på sekvenser av alltmer utsmyckade dekorationer. I den nionde variationen återgår musiken till introduktionens molltonart och långsamma tempo och den sista består av flera avsnitt med kontrasterande stämningar och tempo.

Text: Andreas Konvicka


Medverkande

 

Violinisten Frida Hallén Blixt har spelat i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2001. Vid sidan av orkesterspelet är kammarmusiken en betydelsefull del av hennes musicerande. Hon har spelat stråktrio med orkesterkollegorna, altviolinisten Linnea Nyman och cellisten Helena Nilsson, sedan 2014 och de senaste åren även i pianokvartett med pianisten David Wärn. Hon har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där hon tog solistdiplom 1997, följt av vidare studier vid Royal Academy of Music i London.

Cello

Cellisten Helena Nilsson är anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1987. Vid sidan av arbetet i orkestern är hon en hängiven kammarmusiker som gärna spelar i olika konstellationer, inte minst Talekvartetten med vilka hon gjort flera skivinspelningar. Bland annat spelade de 1990 in Alfred Schnittkes stråkkvartetter på en skiva som belönades med prestigefyllda Diapason d’Or. Talekvartetten var även först ut som Sveriges Radio P2:s Artist-in-Residence vilket medförde flertalet konserter och radioinspelningar. Helena studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och har även mött inspirerande musiker som Siegmund Nissel, violinist i Amadeuskvartetten, och cellisten William Pleeth.

Piano

Pianisten David Wärn är verksam som frilansande solist, kammarmusiker och ackompanjatör. Han är även konstnärlig ledare för kammarmusikscenen Tumba Bruks Musiksalonger. Han studerade för Roland Pöntinen på Edsbergs Musikinstitut vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och för Niel Immelman vid Royal College of Music i London, där han fick pris för bästa examenskonsert. Han vann även Kendall Taylor Beethoven Prize för sin tolkning av Beethovens Pianosonat nr 32 c-moll op 11. Han har även haft ett Fellowship vid prestigefyllda Tanglewood Music Center i Boston, vilket innebar konserter och studier i kammarmusik för Emanuel Ax, Ursula Oppens, Robert Mann, med flera.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim