arrow

DAPHNIS & CHLOÉ

Sveriges Radios Symfoniorkester bjuder på musik av den franska tonsättaren Louise Farrenc, en stor begåvning som tyvärr varit bortglömd. Hennes frejdiga Konsertuvertyr nr 1 framförs innan det blir svensk premiär för Salonens senaste verk, Kínēma med soloklarinettist och stämledare Niklas Andersson som solist. Konserten avslutas med Ravels populära svit nr 2 som är byggd på baletten Daphnis & Chloé. Allt under ledning av den unge brittiske dirigenten Ben Glassberg.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 3 mars kl 19:03.

1800-talskompositören Louise Farrenc är i stort sett fortfarande okänd för oss idag. Det kan bero på att hon var kvinna samt att hon aldrig komponerade någon opera, en genre som var mycket populär i Frankrike under hennes tid. Hon var på sin tid inte bara aktad som tonsättare utan kanske främst känd som pianovirtuos. Hon var också den första kvinna som innehade en professur vid Pariskonservatoriet. Hon studerade musik och pianospel för bland andra Ignaz Moscheles och Antoine Reicha, båda med rötterna i den wienklassiska musiken genom egna studier för Mozart, Haydn och Salieri. Detta inflytande kom att prägla Farrencs musikstil.

Konsertuvertyr nr 1 i e-moll tillkom 1834, och tillsammans med Uvertyr nr 2 är det hennes första komposition för orkester. Tidigare hade hon i princip bara skrivit piano- och kammarmusik men med uvertyrerna inleddes en arbetsperiod med symfonisk musik. Symfonierna skapade erkännande och stor framgång, framför allt nr 3 i g-moll. Den anses vara hennes främsta, och släktskap med Mozarts två g-mollsymfonier kan anas. Uvertyren består av en enda sats, Adagio – Allegro agitato, och dess vitalitet vittnar om Farrencs enorma känsla för dramatisk kraft.

Salonens klarinettkoncertino, Kínēma, är skriven för liten orkester under de premisser som pandemin vid tillfället skapade. ”Jag tänkte att det skulle vara bra att skapa ett verk som också kunde framföras av en mindre ensemble och trots svåra förhållanden”, har tonsättaren själv sagt. Verket består av fem korta satser, var och en inspirerad av musikteman ur filmer.  De fem scenerna ska egentligen inte betraktas som sammanhängande butan mer som olika rum man tillfälligt besöker. De bygger inte på traditionell musikbearbetning eller variationer utan på teman som bara existerar för några få korta ögonblick. Musiken är frisk och livskraftig, till största delen lyrisk. Den ska påminna om en romantisk film med ett klassiskt triangeldrama och består av flera olika känslostämningar och tonmaterial. Till slut knyts verket samman och teman ur första satsen citeras på nytt.

Maurice Ravels Daphnis & Chloé bygger på den antika sagan om herden Daphnis som älskar Chloe, men förlorar henne när rövare härjar i landet. Han får hjälp av halvguden Pan, som kommer till undsättning och befriar Chloe. Daphnis & Chloé var från början en balett komponerad  åt ryska baletten i Paris 1909 på uppdrag av dess legendariska impressario, Sergej Djagilev. Detta är de facto Ravels längsta orkesterverk, och anses också vara hans främsta. Några år efter balettens premiär arrangerade han musiken och skapade två symfoniska sviter, där den andra är den som oftast framförs.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2022/2023

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Den unge brittiske dirigenten Ben Glassberg har sedan sin vinst i Besancon Young Conductors Competition 2017 gjort sig ett namn inom den klassiska musikens internationella värld med sin känsla för detaljer och förmåga att frammana rika klangerfärger hos de orkestrar och solister som han leder. Sedan år 2020 är Glassberg musikalisk ledare för l’orchestre de l’Opéra de Rouen Normandie och är sedan tidigare gästdirigent för Orchestre National de Lyon. Från och med säsongen 2022/2023 är han även förste gästdirigent på Volksoper Wien.

Glassberg har tidigare varit chefsdirigent för The Glyndenbourne Tour där han hållit i taktpinnen på uppsättningar av bland annat Gaetano Donizettis L’elisir d’amour, Giacomo Puccinis Madama Butterfly och Ludwig van Beethovens Fidelio. Han har även gästat English National Opera och
La Monnaie.

Som symfonisk dirigent har Glassberg samarbetat med BBC Philarmonic Orchestra på BBC Proms, London Philarmonic Orchestra, Tokyo Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio France, Deutsche Radio Philharmonie och Detroit Symphony Orchestra.

Ben Glassberg har gjort ett flertal framgångsrika inspelningar däribland av Benjamin Brittens Turn of the Screw med La Monnaie Chamber Orchestra och Mozarts La Clemenza di Tito med l’orchestre de l’Opéra de Rouen Normandie.

&

Niklas Andersson är anställd som soloklarinettist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1992 efter fem år som soloklarinettist i Trondheims och Helsingborgs symfoniorkestrar. Under 15 år var han även medlem i framstående nutida musikensemblen KammarensembleN där han var med och uruppförde ett stort antal verk av svenska och utländska tonsättare. I kammarmusiksammanhang har han även spelat med bl a Tale-, Lysell-, Zetterqvist- och Nya Stenhammarkvartetten samt med tjeckiska Skampakvartetten. Tonsättare som Daniel Nelson och Victoria Borisova-Ollas har komponerat verk för honom och som solist har han framträtt med svenska orkestrar hemma och utomlands i klarinettkonserter av Mozart, Copland, Wallin, Nelson, Henze och Nielsen. Niklas studerade först vid Musikhögskolan i Göteborg för Sten Pettersson samt för Walther Boyekens i Antwerpen och i London för John McCaw.

 

Musiken

Ungefärliga tider

Jeanne-Louise Farrenc var under sin levnad uppskattad och erkänd, men har olyckligtvis fallit i glömska. I sin ungdom studerade hon piano för flera lärare, däribland Anne-Élisabeth-Cécile Soria och Ignaz Moscheles, med rötter i rakt stigande led ner till Haydn, Mozart och Salieri.

Hon kompletterade med lektioner i harmonilära, kontrapunkt, fuga och instrumentering för Antoine Reicha, en berömd professor i komposition vid konservatoriet i Paris.

Hennes man, flöjtisten och musikförläggaren Aristide Farrenc, stödde henne helhjärtat och var medveten om sin unga hustrus exceptionella gåvor. Hemmet besöktes ofta av de största musikerna i hennes tid, som violinisten Joseph Joachim. Louise Farrenc komponerade två konsertuvertyrer för stor orkester 1834, och dessa två verk utgjorde kompositörens första försök att bredda sig och skriva i en annan genre än den pianomusik som hon huvudsakligen hittills komponerat.

Konsertuvertyr nr 1 op. 23 i e-moll består av en enda sats, Adagio – Allegro agitato, och är  inte knuten till något större verk. Adagiot börjar med stora unisona ackord, som introducerar verket högtidligt och storslaget med pukor. Detta fungerar som en hyllning till Haydns symfonier, där flera börjar på detta karaktäristiska sätt. Det kontrasterar mot lyriska pastorala teman i träblåset, där klarinetten i synnerhet har en ledande roll.

I Allegro agitato-delen börjar första temat med en virvlande girland av stråkar som påminner om Mendelssohn, följt av ett andra, mjukt klarinett-tema. Detta avsnitt är en indirekt hyllning till Mozarts och Beethovens symfonier. I genomföringen omarbetar hon och utvecklar uppfinningsrikt dessa två teman, innan en sammanfattning och en koda infaller, där orkesterenergin åter är koncentrerad.

Trots den tydliga inspirationen av främst wienklassicismen, vittnar ändå Farrencs verk om hennes egen unika stil. Det finns en tydlighet i berättandet, en lyrisk air, och inte minst en känsla för dramatisk urkraft.

Text: Andreas Konvicka

Ordet Kinēma är det antika, grekiska ordet för rörelse, och Salonens syfte med verket har varit att skapa filmisk musik, som när vi går på bio och är i ett rum med rörliga bilder.

Kínēma har bokstavligen filmiska rötter, då Salonen under pandemin fick tid att komponera musik till den interaktiva installationen Laila på Finlands Nationalopera. Därefter skapade han soundtracket till Aku Louhimies film Odotus (Väntan), i vilket han delvis återanvände material från Laila. Salonen inspirerades till ett kort stycke för klarinett och stråkar till minne av den finske regissören Jörn Donner, varpå han grupperade ytterligare fyra stycken kring denna elegi. Resultatet blev klarinettconcertinon Kínēma, där Lailas och Odotus material fick en ny form. Salonen valde att titulera de enskilda satserna som scener, ett slags musikaliska kortfilmer, som var och en driver en specifik tanke eller karaktär.

I den första satsen, Dawn (Gryning), tonmålas en vacker gryning som stegvis växer till en tät helhet, där klarinetten och stråkorkestern skickligt tyglar flera variationsrika teman och driver rörelsen framåt. Den andra satsen, Theme and Variations (Tema och Variationer), är den strukturellt mest intressanta av satserna, och inleds med basarnas och klarinettsolots pizzicaton. Förhållandet mellan solisten och stråkarna utforskas ytterligare från olika vinklar och rytmiska variationer.  Den tredje delen, Pérotins dream (Pérotins dröm), är en virtuos och burlesk hyllning till 1100-talets parisiska Notre Dame-orgelmästare, och hans snabba och rytmiska kyrkliga organumstil. Det hela gestaltas som Salonens egen dröm om Pérotin.

Den fjärde delen, J.D. in memoriam (Till minne av J.D.), är en jazzig, improviserande ballad tillägnad Jörn Donner. I verkets sista del, Return (Återvända), återvänder Salonen, som namnet antyder, till första satsen och använder teman därifrån. En desperat valsliknande klarinettmelodi slutar i ett högt register, och verket andas trots allt ljus och hopp när melodin klingar ut i en C-durklang.

Trots att Kínēma har sofistikerade och intellektuella komplexiteter, är det ett publikvänligt och underhållande stycke där solisten kan visa upp all sin lekfulla munterhet.

Text: Andreas Konvicka

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une Barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloe. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloe dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis bedyrar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim

Lär dig mer om Maurice Ravel i P2 Dokumentär