arrow

DVOŘÁK & BRAHMS

Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Johannes Brahms Symfoni nr 4 – ett himlastormande stycke som börjar plötsligt, ”in medias res”,  som om lyssnaren öppnar en dörr till musiken och orkestern redan är i full gång med att spela. Därtill spelas Dvořáks dramatiska orkesteruvertyr till Otello – den sista delen i en triptyk av uvertyrer som tonsättaren skrev med utgångspunkt från William Shakespeare.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 den 24 september kl 19:03.

Brahms kom att brottas länge med den symfoniska formen innan han slutligen var nöjd. Redan i början av tjugoårsåldern skissade han på en symfoni, men det mesta av materialet hamnade istället i hans första pianokonsert och det skulle dröja ytterligare tjugo år, till 1876, innan den första symfonin såg dagens ljus.

Den fjärde symfonin tillkom under sommarsemestrarna åren 1884–85. Inför premiären var Brahms osäker på sitt verk och han komponerade därför först ett arrangemang för två pianon som uppfördes inför några vänner. Men gensvaret blev kyligt och en av vännerna, författaren och kritikern Max Kalbeck, föreslog till och med att Brahms borde stryka de två mittensatserna. Lyckligtvis tog Brahms inte sina kritiker på orden utan dirigerade själv det succéartade uruppförandet av symfonin i Meiningen i oktober 1885.

Inte sällan beskrivs den fjärde symfonin som ett mörkt och tragiskt verk och visst finns det ett drag av kärvhet i musiken. Men när det kom till att komponera känslomässigt flertydig musik var Brahms en mästare och den fjärde symfonin är så mycket mer än bara melankoli. Verket rymmer även sina beskärda delar av värme och kärleksfullhet och inte minst i den berömda finalen sprakar musiken av magnifik ståtlighet.

I motsats till Brahms började Dvořák komponera symfonier tidigt, redan som 23-åring låg första symfonin färdig. Knappt tio år senare skickade han in en ansökan om stipendium från österrikiska staten. En av stipendiets jurymedlemmar var Brahms, som var oerhört imponerad av sin kollegas verk, och såg till att Dvořák tilldelades stipendiet ett flertal gånger. Brahms uppmuntrade även sin egen förläggare Simrock att ge ut Dvořáks musik, han hjälpte honom ekonomiskt och korrekturläste hans partitur.

Bland Dvořáks orkestermusik spelas idag vanligtvis bara ett begränsat antal verk regelbundet, framför allt cellokonserten och de tre sista symfonierna. Men den tjeckiske tonsättaren skrev mycket annan fantastisk musik som tyvärr sällan spelas. Ett exempel på det är konsertuvertyren Otello, komponerad strax innan Dvořák 1892 lämnade sitt hemland för en flerårig vistelse i USA. Den suggestiva musiken är inspirerad av Shakespeares drama, men det är samtidigt ett verk som väl står på egna ben. Den som är bekant med Dvořáks nionde symfoni känner snart igen sig – många av de musikaliska ingredienser som är framträdande i symfonin härs även här – i mer koncentrerad form: melodisk rikedom, mystisk stämningsfullhet och en enorm slagkraftighet och vitalitet.

Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier..

Musiken

Ungefärliga tider

Hösten 1892 anlände Antonín Dvořák till USA och han kom att stanna i landet i nästan tre år. Anledningen till hans resa var ett erbjudande om att bli direktör för det nybildade National Conservatory of Music i New York. Hans första officiella framträdande var en konsert i Carnegie Hall till firandet av 400-årsjubiléet av Columbus, där han själv dirigerade sin musik. På programmet stod bland annat Te Deum samt tre konsertuvertyrer som hade haft premiär i Prag några månader tidigare, och som samlades som en triptyk under titeln Natur, liv och kärlek.

Senare ångrade sig Dvořák och lät var och en av de tre uvertyrerna stå på egna ben. Den enda som tagit sig in på konsertrepertoaren har blivit Karneval, vilket är synd, för inte minst den briljanta och dramatiska Otello förtjänar att höras oftare. Med Otello strävade Dvořák inte efter att följa handlingen i Shakespeares pjäs till punkt och pricka, men han gav ledtrådar i sitt partitur kring vad olika passager i musiken avsåg att illustrera.

Efter en långsam och stämningsfull inledning hörs snart mörkare och mer olycksbådande tongångar, en symbol för Otellos växande svartsjuka. I styckets sista del illustreras hur Desdemona faller i sömn, genom ett citat från Wagners Valkyrian. Ett annat musikaliskt citat från Dvořáks eget Requiem signalerar hennes nära förestående öde. Efter att han mördat sin hustru begår Otello slutligen självmord, här gestaltat genom något av den mest våldsamma musik som Dvořák någonsin komponerat.

Måhända är det här musik som även innehåller ett mått av självbiografiska upplevelser. Som ung hade Dvořák varit förälskad i en elev, Josefina Čermáková, och säkerligen hade han själv fått förnimma svartsjukans bittra smak när hon accepterade en annan friare. Dvořák kom så småningom att gifta sig med Josefinas yngre syster, Anna.

Text: Axel Lindhe

Johannes Brahms fullbordade sina symfonier parvis: den första och andra under åren 1876–1877 och den tredje och fjärde under åren 1883–1885. De tre första blev snabbt mycket framgångsrika, men den fjärde var Brahms tveksam till. Behovet av ett andra utlåtande var så stort att Brahms skrev ett arrangemang för två pianon som han själv och pianisten och tonsättaren Ignaz Brüll framförde för en liten utvald skara vänner.

Mottagandet blev inte hjärtligt. Musikkritikern Eduard Hanslick, annars så positiv till Brahms musik, lär efter första satsen ha sagt att ”under hela satsen kändes det som om jag blev misshandlad av två oerhört intelligenta människor”. En god vän, Max Kalbeck, blev bedrövat besviken och bönföll Brahms att kasta bort de två, enligt honom, opassande mittensatserna. Violinisten Joseph Joachim, en annan nära vän och samarbetspartner blev också förbryllad. Men så småningom, efter att ha hört orkesterversionen, ångrade sig hela skaran och höll den fjärde symfonin som ett av Brahms allra främsta verk.

I dag kan det vara lätt att avfärda reaktionerna som omdömeslösa, men tar man dem på allvar utgör de faktiskt en nyckel till verket. Joachim hade en idé om att inleda första satsen med två takter av liggande ackord. Det pekar på en viktig sak: symfonin börjar abrupt, in medias res, som om du öppnar dörren till en orkester som redan spelat flera takter. Hanslicks reaktion pekar på den första satsens våldsamma karaktär. Symfonin kallas ibland för ”den tragiska” men kunde lika gärna ha kallats frätande eller kärv.

Kalbeck, som kritiserade mellansatserna, var ensam om att uppskatta den sista satsen redan i pianoversionen. Övriga ansåg den inte hållbar som symfonifinal, delvis förmodligen på grund av att symfonin behåller sin mollkaraktär genom hela finalen. Den till och med slutar i ett mollackord, vilket var – och är – förhållandevis sällsynt. Ett annat skäl kan ha varit Brahms formval, den under barocken populära dansen passacaglia: en serie variationer över en basgång eller ackordföljd.

Tore Eriksson

Ungefärlig konsertlängd: 55 min