arrow

GIL SHAHAM I KORNGOLDS VIOLINKONSERT

”Musik är liv och som sådant outsläckligt”, var Carl Nielsens motto för sin dramatiska fjärde symfoni, som bär på just tillnamnet ”Den outsläckliga”. Här får vi tillfälle att höra Nielsens musik tolkas av Hannu Lintu, chefsdirigent vid Nationaloperan i Helsingfors. Kvällen inleds med Korngolds längtansfulla violinkonsert, där tonsättaren förenar senromantiska tongångar med målande filmmusikaliska teman. Solist är den amerikanske världsviolinisten Gil Shaham, som äntligen återvänder till Berwaldhallen.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 28 april kl 19:03.

 Sebastian Fagerlunds Drifts från 2017, ett verk som nu får sin svenska premiär, är det andra verket i det som utvecklades till en orkestertrilogi, där även verken Stonework och Water Atlas ingår. Trilogin behandlar abstrakt de grundläggande elementen sten och vind, samt vatten och dess kontinuerliga kretslopp. Titeln Drifts (Strömningar) syftar på de formationer som väder, vind och vatten åstadkommer.

 Fagerlunds kompositioner präglas ofta av en tydlig och kraftig riktning framåt, vilket han uppnår med energiska rytmiska pulser, melodiska rörelser och breda harmonier. Vilande på en stabil grund ter sig musiken, åtminstone till en början, långsammare. Den segt glidande harmoniska rörelsen växer så småningom, med hjälp av effektfulla orkesterstegringar. Den går från ett slags urtillstånd där en hel mängd olika instrumentala figurationer tillför musiken energi, och övergår till det överraskande, avslutande snabbare partiet.

Erich Wolfgang Korngolds konsert för violin skrevs 1945 och tillägnades Alma Mahler-Werfel, som sedan många år var familjevän och tillhörde den krets av exilkonstnärer i Kalifornien som flytt nazismens förföljelse. Korngold, som emigrerade 1934, tillbringade sju år i exil i Amerika, och sysselsatte sig huvudsakligen som filmkompositör. Men trots alla framgångar i Hollywood, där han bland annat vann två Oscar för bästa filmmusik, längtade Korngold vid krigsslutet tillbaka till Europa och den västerländska musiktraditionen. Violinkonserten är det första större verket i en medveten omorientering, med vilken Korngold hoppades bli hörd i Europa och kunna bygga vidare på de gamla framgångarna.

Korngold öste ur sin skatt av filmmusik och lånade flera storslagna teman som han genialiskt vävde samman med nyskrivet material till en originell och vansinnigt tekniskt svår, men också överdådig och otroligt vacker, violinkonsert. Trots detta blev konserten efter uruppförandet ingen omedelbar succé, men idag anses verket, med sina beroendeframkallande melodier, djupa originalitet och upphetsande känsla, vara en av 1900-talets stora violinkonserter. I Berwaldhallen tolkas den av Gil Shaham, som sedan debuten som tioåring med Israels filharmoniker, har tagit världen med storm. Liksom förra gången då han besökte Berwaldhallen 2001 spelar han på en Stradivarius från 1699.

Carl Nielsen var en av 1900-talets främsta danska dirigenter och kompositörer, känd framför allt för sina sex symfonier som alla är starkt förankrade i traditionen i fråga om struktur men synnerligen originella i tematisk uppfinning. Nielsen skrev sin fjärde symfoni under första världskriget, och gav den titeln ”Det Uudslukkelige” (Det outsläckliga). Med detta avsåg han livslusten, en känsla som var mycket påtaglig mitt bland alla hemska nyheter om masslakter i det hopplösa skyttegravskrig som pågick.

Nielsens symfoni är uppbyggd i fyra satser utan längre avbrott, och sträcker sig genom en mängd olika stämningar, ibland dystra, men till slut hoppingivande. Som motto över symfonin förtydligade han senare att ”Musik är liv, och som sådant outsläckligt”.

På pulten i Berwaldhallen står finske dirigenten Hannu Lintu, som sedan 2022 är chefsdirigent för Nationaloperan i Helsingfors.

Text: Andreas Konvicka

 


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2022/2023

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Hannu Lintu var under perioden 2013-2021 chefsdirigent för Finska radions symfoniorkester och under 2022 tillträdde han som chefsdirigent för Finska nationaloperan. Lintu har dirigerat ett flertal succéer i det finska operahuset, bland andra Richard Wagners Tristan och Isolde 2016, Jean Sibelius Kullervo 2017, Alban Bergs Wozzeck 2019 och Richard Strauss Ariadne av Naxos 2020. Under säsongen 2021/22 dirigerade han även Strauss Salome, Benjamin Brittens Billy Budd och Richard Wagners Nibelungens ring. Han gästar även regelbundet operafestivalen i Savonlinna.

Under säsongen 2022/23 har Lintu gjort debut som dirigent hos bland annat New York Philharmonic och Atlanta Symphony och har återvänt till St Louis och BBC Symphony orchestras. Lintu gästar regelbundet Radio Filharmonisch Orkest, Konzerthaus Berlin, Gulbenkian Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne och Orchestre Symphonique de Montreal.

Hannu Lintu har spelat in en rad album med skivbolagen Ondine, BIS, Naxos, Avie och Hyperion. Han studerade piano och cello vid Sibelius-Akademin och fortsatte sedan vid samma skola med studier I dirigering för Jorma Panula.

Den amerikanske violinisten Gil Shaham är efterfrågad över hela världen för konsertframträdanden med ledande orkestrar och dirigenter. Han uppträder även regelbundet som solist och tillsammans med olika ensembler på världens mest prestigefyllda konsertscener och festivaler.

Shaham uppträder regelbundet tillsammans med Berliner Philharmoniker, Boston Symphony, Chicago Symphony, Israel Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, New York Philharmonic, Orchestre de Paris och San Francisco Symphony samt under mångåriga residens hos orkestrarna i Montreal, Stuttgart och Singapore. I sina orkesterframträdanden fortsätter han att utforska violinkonserter från 1930-talet av bland många andra Barber, Bartók, Berg, Korngold och Prokofjev. Shaham har spelat in över två dussin CD-skivor med konserter och solostycken, däribland 1930s Violin Concertos I & II, och han har vunnit
flera Grammy.

Född i Champaign-Urbana, Illinois 1971, flyttade Shaham till Israel tillsammans med sina föräldrar där han från sju års ålder tog lektioner för Samuel Bernstein vid Rubin Academy of Music. 1981 debuterade han med Jerusalems symfoniorkester och Israels filharmoniska orkester, och ett år senare vann han första pris i den israeliska Claremont-tävlingen. Han har även studerat vid Juilliard School och Columbia University.

Gil Shaham spelar på en Stradivarius ”Countess Polignac” tillverkad 1699 och hans konsertviolin är en Antonio Stradivari, Cremona ca. 1719 som tillhandahålls av Rare Violins In Consortium, Artists and Benefactors Collaborative. Han bor i New York City tillsammans med sin hustru, violinisten Adele Anthony, och deras tre barn.

Musiken

Ungefärliga tider

Sebastian Fagerlund var omtalad som tonsättare redan vid millennieskiftet men hans verkliga genombrott kom med hans klarinettkonsert 2005–2006. Sedan dess har han bland annat komponerat konserter för violin, gitarr och fagott. Den sistnämnda nominerades till Nordiska rådets musikpris. Hans största orkesterverk, Ignite, vann Teostopriset 2010. Han har också skrivit flera operor.

Drifts från 2017 är mittsektionen i en orkestertriptyk, som inleddes med Stonework 2014-2015 och fortsatte med Water Atlas 2017-2018. De tre verken hämtar inspiration från naturen, framför allt från den storslagna finska skärgården och havet med sina vidsträckta och öppna vyer samt öarna sina kala klippor. I Drifts beskriver Fagerlund vindens och havets förmåga att förvandla landskapets former undan för undan genom sandens eller isens nötning. De tre verken är besläktade och delar i viss mån grundläggande material, men var och en är en självständig enhet i sin egen rätt. Fagerlund utesluter dock inte tanken på att framföra dem tillsammans.

Sebastian Fagerlund hade ursprungligen för avsikt att göra Drifts till ett långsamt stycke. Och som ett sådant börjar det, märkt largo misterioso. Men som så många tonsättare hade Fagerlund svårt att hålla sig till en alltför detaljerad plan och musikmaterialet började anta en egen vilja. Efter sin tröga början tar Drifts fart i ett piggare energico. Dessa två grundtempon dominerar stycket, men även när det snabba materialet börjar bli påtagligt genomsyras verket av en långsam känsla eftersom de två tempozonerna överlappar och läggs över varandra.

Text: Kimmo Korhonen/Marten Andersson

Det musikaliska underbarnet Erich Wolfgang Korngold fick passande nog sitt andranamn efter ett annat av musikhistoriens underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart. Korngold började komponera när andra började i grundskolan, spelade själv en egenskriven kantat för Gustav Mahler som nioåring och fick två år senare baletten Snömannen framförd för självaste kejsar Frans Josef I av Österrike. Korngolds kanske mest kända konstmusikverk, operan Den döda staden, skrev han i tjugoårsåldern. På flykt undan nazisterna emigrerade han 1934 till USA där han på kort tid etablerade sig som en av tidernas främsta filmkompositörer.

Korngold verkar inte ha gjort någon större skillnad på konst- och filmmusik. Han närmade sig filmmusiken på samma sätt som de mer traditionella musikdramatiska formerna och kom snarare att därigenom bidra till filmmusikens utveckling. Han frodades i den senromantiska klangvärlden och tog inte till sig särskilt mycket av de modernistiska svängningarna som bröt ny mark hemma i Europa.

Korngolds Violinkonsert i D-dur började som något av ett internskämt mellan honom och den berömde violinisten Bronisław Huberman, som var en vän till familjen och som önskade sig en solokonsert. ”Erich, var är min violinkonsert?” brukade han fråga när han kom på besök. En ljum kväll 1945 häpnade han när Korngold plötsligt satte sig vid pianot och spelade en bit ur den då påbörjade konserten.

Violinkonserten gifter konstmusikern med filmkompositören. Korngold har lånat teman och motiv från inte mindre än fyra olika filmer som han tonsatt på 1930-talet, däribland Anthony Adverse från 1936 som belönades med en Oscar för bästa musik. Huberman spelade till slut aldrig konserten. I stället var det Jascha Heifetz som uruppförde den i februari 1947 till ett positivt första mottagande. En kritiker siade till och med att Korngolds konsert skulle omtalas i samma andetag som Mendelssohns.

Därefter blev det dock värre. New York Times kallade verket nedlåtande för en ”Hollywood-konsert” och brittiska The Sun kallade den syrligt för ”mer korn än guld”. Efterkrigstidens musikliv hade sprungit ifrån Korngolds senromantiska tonspråk och att inte hänga med i utvecklingen innebar att bli hopplöst omsprungen, trots genomgående förstklassigt hantverk och en både lyrisk och virtuos solostämma.

Text: David Saulesco

När Carl Nielsen började arbeta på sin fjärde symfoni, försommaren 1914, hade han just sagt upp sig från sin tjänst vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Äntligen kunde han fritt disponera sin tid och koncentrerat få ge sig hän det egna skapandet. Inte kunde han veta att detta skulle bli den sista fredssommaren på länge och att det första världskriget snart skulle sätta Europa i brand.

Carl Nielsen ville med sitt nya verk skildra själva livet; ”alt hvad man föler og taenker ved det Begrep vi kalder Livet eller rettere ’Liv’ i videste Betydning.” Symfonin skulle enligt egen utsago gestalta ”den elementära livsviljan” – och gavs följaktligen namnet ”Det uudslykkelige”.

Nielsen skriver 1915 i ett brev till vännen Julius Röntgen att den nya symfonin är ”meget forskjellig” från de tidigare: ”der ligger en bestemt Idé til Grund for den, nemlig: at Musikens elementaerste Vaesen er Lys, Liv og Bevaegelse der hugger Stilheden i stykker”.

Symfoni nr 4 – färdigskriven den 27 januari 1916, fem dagar innan uruppförandet – präglas av ett slags fritt strömmande omedelbarhet. Ett närmast intuitivt arbetssätt förefaller ha präglat skapelseprocessen. Eller som Carl Nielsen själv på äldre dar beskrev sina symfonier: ”De har vuxit fram ur någon dimmig föreställning om ett eller annat och har så utvecklat sig till något helt. De har kommit av sig själva och jag har aldrig känt att det kunde gå galet, eftersom de var en del av mig själv.”

Arbetet med symfoni nr 4 påverkades av tidens apokalyptiska stämningar – vilket framkommer inte minst mot slutet där den duellartade striden mellan pukorna formar sig till en smått beethovensk brottning mellan mörker och ljus.

Må vara att Carl Nielsen var rotad i den klassiska symfoniska traditionen Beethoven–Brahms; som så många andra i 1900-talets gryning var han därtill starkt påverkad av Wagner.

Genom Carl Nielsens musik drar ett djärvt sökande efter nya klanger. Vid sidan av den klassicistiska klarheten, den pastorala, folkviseartade mjukheten, löper en lust att utforska hela den senromantiska stratosfären, ja rentav söka vidga tonalitetens gränser – inte à la Schönberg, snarare ungefär som Richard Strauss och Max Reger.

Nielsens spänningsfyllda, djärva, dramatiska fjärde symfoni karakteriseras av säregna harmonier, melodisk idérikedom och en alltigenom utsökt instrumentationskonst. Det är en musik så generös att man lätt överväldigas.

Text: Björn Gustavsson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

Lyssna på Sveriges Radios Mästerverken i P2 om Korngolds violinkonsert

Lär dig mer om Carl Nielsen i Sveriges Radio P2s Klassiska podden