”Mitt mål är att finna det övernaturliga i konsten. Konsten är det overkligas rike. Konsten är en saga, ett spöke. Ge mig en älva, en drake, en sjöjungfru, ett skogstroll – ge mig något overkligt, och jag blir lycklig.”

Orden är den ryske tonsättaren Anatolij Ljadovs. Kanske är han inte en av de mest kända ryska tonsättarna idag, men hans namn figurerar i många mera kända tonsättares biografier. Ljadov växte upp i en musikerfamilj och började studera vid konservatoriet i Sankt Petersburg för bland andra Nikolaj Rimskij-Korsakov. Han stängdes strax av från skolan för att han inte dök upp på lektionerna, men fick efter ett par år en ny chans och tog examen. Därpå verkade han också själv som lärare på konservatoriet, och kom att få stor betydelse för studenter som Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky.

Ljadov hade en stor och originell musikalisk begåvning, men led hela livet av en väldig obeslutsamhet, oföretagsamhet och blygsel – något som i kombination med ett stort mått självkritik hindrade honom i hans skapande. Detta resulterade också i en sorts världsfrånvändhet som tilltog med åren. Han flydde mer och mer in i en fantasivärld och beskrev själv den verkliga världen som ”långtråkig, meningslös och förskräcklig”. I fantasivärlden, däremot, trivdes han bra. Det är också denna värld han så gärna skildrar i sin musik, och ett av de bästa exemplen på detta är hans ”fable-tableau” Den förtrollade sjön från 1909.

Verket, som hörde till hans egna favoriter, utspelar sig helt i denna sagovärld. Stjärnorna speglas i sjöns mystiska djup och en förtrollad, nästan spöklik stämning vilar över tonlandskapet som målas upp med Ljadovs varma och suggestiva färgprakt. Verket illustrerar tydligt hans stora kärlek till den ryska folksagans värld – en kärlek som han delade med läraren Rimskij-Korsakov.

Ljadov har förblivit en miniatyrernas mästare – han förmådde aldrig slutföra något större verk. Förutom en ofullbordad balett från 1905 påbörjade han också en sagoopera, Zoriusjka, efter ett förslag av Rimskij-Korsakov, som ansåg att ingen var bättre lämpad än Ljadov att skriva en opera med motiv från fantasins och sagans värld. Inte heller detta projekt slutfördes.  En del av skisserna till operan använde han till Den förtrollade sjön, som skildrar den värld i vilken han trivdes allra bäst.

Text: Edward Klingspor

Kort om tonsättaren:

Född: 11 maj 1855 i Sankt Petersburg.
Död: 28 augusti 1914 i Polinovka, Novgorod oblast.

Utbildning: Konservatoriet i Sankt Petersburg

Verk i urval: Mestadels pianoverk samt sånger och några orkesterverk.
Variationer över ett tema av Glinka, op 35; Barkaroll, op 44; Baba Jaga, op 56; Den förtrollade sjön, op 62.

Om Ljadovs lättja: Ljadov relegerades från konservatoriet i Sankt Petersburg år 1876 för att han inte dök upp på lektionerna. Han blev med tiden känd för att ständigt prokrastinera och för sin oförmåga att slutföra större projekt.

Denna konsert är tillägnad vår tids store violasolist – Yuri Bashmet. Till en artist som äger en förbluffande rikedom av klangfärger och en enorm känslomässig vidd – från extrema uttryckslägen till djupaste klangmystik. Men kompositionen tillägnades inte bara solisten, utan också hans instrument. Den säregna mystiken och beslöjade kvaliteten i violans timbre har alltid framstått som något av en akustisk gåta för mig, och något att hänföras av.

Det var just detta utmärkande drag hos violan som föranledde mig att införa ytterligare en klangdimension som kontrast mot orkestern en stråkkvartett nedstämd en kvartston. Detta för att tillåta soloviolan att då och då smälta in i skuggan av denna andra klangvärld och sedan återvända till orkesterns ljusare verklighet (med andra ord en kvartston högre): övergången från en verklig dimension till en, som det verkar, virtuell dimension.

För att åstadkomma detta valde jag väldigt enkla intervallförhållanden: en mindre sekund i en av dessa dimensioner vidgas till en stor sekund i en annan, med utnyttjande av en kvartstons motsatta rörelse i båda stämmorna; den stora sekunden vidgas till en mindre ters; den mindre tersen till en stor ters; tritonus till en ren kvint. Denna kombination av intervallpar skapar ett vibrerande tillstånd i orkesterns musikväv; ibland ett glimmande och ibland ett brinnande tillstånd. Och som en följd av denna vibration uppstår en specifik rytmisk figur som upprepar sig själv flera gånger och ger kontur åt formdelarna: introduktion, dubbel exposition, genomföring (bestående av tre delar) och coda; sammanlagt sju delar.

Text: Sofia Gubajdulina

Sofia Gubaidulina

Född: 24 oktober 1931, Tjistopol, Ryssland

Verk i urval: Stimmen… Verstummen…, en pianokonsert, Två violinkonserter, tre stråkkvartetter, Hommage à T.S. Eliot, Johannes-Passion, Sieben Worte, In Erwartung.

Om komponerande: ”Det finns tonsättare som konstruerar sina verk mycket medvetet; jag är en av dem som ’kultiverar’ dem. Därför formar sig allt det som jag har tagit till mig likt trädrötter medan verken bildar grenar och blad. Man kan mycket väl se dem som nya men de är ändå blad som på så sätt alltid kan betraktas som gamla och traditionella.”

Richard Strauss var inte ensam i sin tid om att fascineras av Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, Så talade Zarathustra, skriven 1883–1885 med undertiteln ”En bok för alla och ingen”. Det var en av sekelskiftets verkliga kultböcker inom filosofin. Dess knappast lättolkade budskap gav rika möjligheter för den som önskade att antingen förenkla eller förgrova det, vilket fått mycket olyckliga följder. Begreppet ”övermänniska” är kanske det enda ur skriftens tankegods som verkligen fastnat i det allmänna medvetandet, utan närmare förklaring av vad detta står för. Nietzsche själv hade med säkerhet varit helt främmande för väldigt mycket som han kommit att få låna sitt namn till.

Strauss skrev sin tondikt mellan februari och augusti 1896. Hans musikaliska preferenser hade skiftat från det klassicistiskt Brahms-inspirerade till det sena 1800-talets mer avantgardistiska drag hos Wagner och Liszt. Musikvärldens konservativa falang skakade på sina huvuden. Visserligen visade Don Juan och Till Eulenspiegel på talang, men vid uruppförandet av Also sprach Zarathustra kom kritiken. Att försöka sätta musik till filosofi var inte bra, till på köpet en omstörtande filosofi; Nietzsches verk är bland annat starkt antikyrkligt, trots sitt förvisso högst medvetet bibliskt färgade språk.

Strauss underströk vikten av undertiteln ”Fritt efter Nietzsche” och uppgav samtidigt att han egentligen hade föredragit ett längre alternativ: ”Symfonisk optimism i sekelskiftesform, tillägnad det tjugonde århundradet.” Avsikten var inte att tonsätta filosofi, utan att hylla Nietzsches geni, vars främsta manifestation enligt Strauss stod att finna i Also sprach Zarathustra.

Tonsättaren skrev in några beskrivande titlar i partituret. Det är citat från Nietzsche som nog riskerar att bidra till mer förvirring än upplysning. Den symfoniska diktens berättigande och sammanhang står inte att finna i ord utan i Strauss egen makalösa konst, i sammanlänkningen av teman och den skimrande klangväven. Det är musik lika mångfacetterad som sin skrivna förlaga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto