arrow

HARDING & MAHLER

Daniel Harding leder Radiosymfonikerna och solisterna Johanna Wallroth och Christian Gerhaher i en konsert där vi möter Gustav Mahler i tre olika verk: den fantasieggande sångcykeln Des Knaben Wunderhorn, den fjärde symfonin och den korta orkestersatsen Blumine – ursprungligen den andra satsen i tonsättarens första symfoni. En kväll av storslagen musik med sekelskiftets Wien som fond.

Lär dig mer om kompositören Gustav Mahler i samtalsserien: Nyfiken på: Gustav Mahler

Sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn var en återkommande referenspunkt för Gustav Mahler, och den avspeglas på olika sätt i alla hans fyra första symfonier. Den fjärde symfonin betraktas ibland som Mahlers ljusaste, kanske på grund av hur klangen av bjällror ger en lekfull skjuts in i första satsen. Samtidigt finns någonting febrigt i de repetitiva, hårt smattrande bjällrorna, och hela stycket tycks rymma ett växelspel mellan lek och död. I andra satsen, ”Freund Hein spielt auf”, möter vi Hein, en sinnebild av döden, som leder en dödsdans. Finalens sång – här framförd av Johanna Wallroth – handlar om himmelriket sett genom ett barns perspektiv, och bygger på sången ”Das himmlische Leben”, från just Des Knaben Wunderhorn.

Des Knaben Wunderhorn är en speciell sångcykel såtillvida att uttolkaren är fri att själv välja vilka sånger som skall framföras. Urvalet till Christian Gerhahers framförande vid den här konserten involverar den stillsamma Urlicht, som även utgör den fjärde satsen i Mahlers andra symfoni. Mitt i sångerna i konserten framförs orkesterverket Blumine – ursprungligen den andra satsen i Mahlers första symfoni. Blumine betyder ungefär ”blomsterstycke”, och är döpt efter en essäsamling av Jean Paul Richter, som var en av Mahlers favoritförfattare.

Daniel Hardings val att samla Wunderhorn-sångerna, Blumine och den fjärde symfonin i samma konsert är både ett spännande sätt att visa på Mahlers variationsrika uttrycksregister, och att öppna för frågan om vad Mahler säger oss i dag. Verksam vid sekelskiftet 1900 befann sig Mahler på gränsen mellan en ny tid och en förgången. När antisemitismen växte i Europa utsattes Mahler på grund av sitt judiska ursprung för upprepade attacker, och senare, på 1930-talet, svartlistades hans musik av nazisterna. År 1907 flyttade Mahler från Wien till New York.

En del tänkare har menat att Mahlers musik förebådar en modernitet som sträcker sig bortom en rent musikalisk aspekt. Filosofen Theodor Adorno har pekat på paralleller mellan Mahler och den samtida författaren Marcel Proust. Båda har, menar Adorno, ett gemensamt förhållande till frågan om tid. I Prousts fall visar det sig genom hur han i På spaning-sviten undersöker minnet. Hos Mahler är det fråga om en konflikt mellan då och sedan, och där musiken enligt Adorno pekar mot en både efterlängtad och skrämmande framtid. Dirigenten och Mahlerpionjären Leonard Bernstein uttryckte en liknande syn, när han sa att det var möjligt att ”förstå” Mahler först efter 1900-talets stora katastrofer. Ett rakt motsatt perspektiv har uttryckts av bland andra dirigenten Daniel Barenboim, som menar att det är omöjligt att höra historiska skeenden i musik, lika lite som det går att säga att musiken avspeglar en tonsättares privata känsloliv.

Kan musiken säga något om världen, och om den kan det, vad är det i så fall den säger? Återstår att slå sig ned i Berwaldhallens salong, spetsa öronen, lyssna till Sveriges Radios Symfoniorkester, Christian Gerhaher och Johanna Wallroth – och avgöra själv.

Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2021/2022
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Den tyske barytonen Christian Gerhaher har vigt sin karriär åt konstsången – lieden – tillsammans med sin ständige musikaliske partner, pianisten Gerold Huber. De uppträder regelbundet på de största scenerna världen över, i städer som New York City, Leipzig, Köln, Luxemburg och Milano och på festivaler i exempelvis München, Heidelberg, Luzern och Aix-en-Provence. Gerhaher och Huber undervisar även i lied-interpretation vid Musik- och teaterhögskolan i München och som gästlärare vid Royal Academy of Music i London.

Säsongen 2023/24 ger Gerhaher romanskonserter tillsammans med Gerold Huber i bland annat London, Bern, Wien och Madrid, samt på festivaler i München, Aix-en-Provence och Salzburg. Han återvänder till Berlinerfilharmonikerna i titelrollen i Mendelssohns Elias under ledning av Kirill Petrenko. Dessutom uppträder han med Bostons Symfoniorkester och Gewandhausorkestern i Leipzig, båda gångerna med dirigenten Andris Nelsons. Han medverkar i konsertanta framföranden av Wagners Tannhäuser, Mendelssohn Paulus och Brahms Ein deutsches Requiem i Leipzig och Salzburg. I september 2023 hölls festivalen Liedwoche Elmau för tredje gången, ett evenemang som initierats av Gerhaher och Huber.

Gerhaher har arbetat med dirigenter som Simon Rattle, Daniel Harding, Pierre Boulez och Nikolaus Harnoncourt, och uppträder regelbundet med orkestrar som Londons symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig och Berlinerfilharmonikerna. Han hyllas även för sina sceniska framföranden och har vunnit utmärkelser som Laurence Olivier-priset och teaterpriset Der Faust. På hans rollista finns exempelvis Posa i Verdis Don Carlos, Amfortas i Wagners Parsifal och titelrollerna i Mozarts Don Giovanni, Monteverdis Orfeo och Henzes Der Prinz von Homburg. Titelrollen i Bergs Wozzeck har blivit något av en paradroll.

Andra nämnvärda projekt är exempelvis ett specialarrangemang av Berlioz Les nuits d’été med en stråksextett ledd av Isabelle Faust och ett omfattande konsertprojekt med sånger av Hugo Wolf som gavs i London, Heidelberg, München, Madrid och Salzburg. Han har spelat in flera skivor, varav ett omfattande flerårigt inspelningsprojekt avslutades i september 2021: Robert Schumanns samtliga sånger, självklart inspelade med Gerold Huber.

Den svenska sopranen Johanna Wallroth trädde fram i rampljuset i samband med att hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019. 2021 mottog hon det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet. Som Klassiska artisten i P2 säsongerna 2022/23 och 2023/24 medverkar Johanna Wallroth i ett flertal konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester i en bred repertoar, från Alban Bergs Sju tidiga sånger med chefsdirigent Daniel Harding till Mozart-arior med Martin Fröst och Franz Schuberts Mässa Ess-dur med András Schiff.

Säsongen 2023/24 innefattar bland annat även en Europaturné med Mahlers fjärde symfoni tillsammans med Klaus Mäkelä och Oslo-Filharmonien, och Mahlers åttonde symfoni i debuten med Orchestre de Paris under ledning av Daniel Harding. Med Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester har hon tidigare turnerat med Mahlers fjärde symfoni. Denna säsong debuterar hon även med DR-Symfoniorkestret i Debussys La demoiselle elué under ledning av Barbara Hannigan och gör scendebuter på både Opéra de Rouen och Glyndebourne.

Säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde hon på Wiener Staatsoper, bland annat som Barbarina i en livestreamad föreställning av Figaros bröllop under chefsdirigent Philippe Jordan, samt som Giannetta i Kärleksdrycken, En röst från himlen i Don Carlos och Ida i Läderlappen, samtliga under ledning av Bertrand de Billy. Säsongen 2022/23 debuterade hon på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival, som Leocasta i Vivaldis Il Giustino under George Petrou. Samma säsong debuterade hon på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning koreograferad av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler med dirigenten Christoph Koncz.

Johanna Wallroth utbildade sig först till dansare på Kungliga Svenska Balettskolan, men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen vid Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien.

Musiken

Ungefärliga tider

Des Knaben Wunderhorn
Det var under de långa semestrarna i Salzkammergut som Gustav Mahler komponerade de flesta av sångerna i Des Knaben Wunderhorn. Samlingen, Pojkens magiska horn, består av folkliga sånger och texter som samlades in av Achim von Arnim och Clemens Brentano under resor i Rhenprovinsen i början av 1800-talet. De sammanställde de sammanlagt 723 sångerna i tre volymer.

Varför tilltalades Mahler av just dessa texter och inte poesi av till exempel Heine, Hölderlin, Eichendorff eller Möricke? Svaret är nog att den folkliga blandningen av kärlekssånger, soldatvisor och vandrings- och barnsånger passade hans lynne bra, och Mahler återkom regelbundet till dessa texter. Totalt 24 sånger, mer än hälften av alla sånger som Mahler komponerade under sin karriär, är tonsättningar av texter ur Des Knaben Wunderhorn.

Den samling som i dag är känd som Sånger ur Des Knaben Wunderhorn påbörjades 1882 och gavs först ut under namnet Humoresker 1899. Den bestod då av tio sånger för sopran eller baryton och orkester. Samlingen utökades till tolv stycken, men efter 1901 togs sångerna Urlicht och Es sungen drei Engel ur samlingen. De ersattes i senare utgåvor med två andra sånger, Revelge och Tamboursg’sell. I dag ingår ofta alla 14 sånger i de kritiska notutgåvorna.

Mahler kände säkert till många av berättelserna sedan barndomen i den mähriska garnisonsstaden Iglau där signalhorn, fanfarer och marscher var en del av vardagen. Texterna fascinerade honom och gav honom möjlighet att behandla ett stort antal ämnen och känslor. Han har berättat hur han fått ett musikaliskt tema i huvudet och sedan bläddrat i samlingen efter en lämplig text.

Mahler komponerade ny musik till texterna i stället för att arrangera befintliga folkmelodier och som så ofta roade han sig med att blanda olika, till synes oförenliga, stilar och element med varandra. Sångerna kan grovt delas in i tre grupper: marscher med fanfarer, lyriska stycken med inslag av kärlek samt humoristiska sånger. Mahler uppnår ofta en intensiv framställning av mänsklighet, och lyckas kontrastera trånande romanser med tragiska berättelser om svält och umbäranden.

Tragedierna är fyllda med Mahlers medkänsla för lidande och utblottade människor, andra sånger är komiska och parodiska: Sankt Antonius predikar tappert för fiskar, en allegori för människans oförbätterliga natur. En fågelsångstävling, bedömd av en åsna, döljer en satirisk beskrivning av Mahlers egen kamp mot sina belackare. Krig och elände finns i överflöd – flera sånger berör soldatens hårda liv och har ett starkt antikrigsbudskap.

Detta är inte en sångcykel i vanlig bemärkelse, utan uttolkaren är fri att välja vilka sånger som skall framföras. Varje framförande får då sin egen, speciella tolkning.

Text: Andreas Konvicka

Blumine
De flesta av Gustav Mahlers symfonier är mer omfångsrika än hans Symfoni nr 1 D-dur, men ändå föregicks den av den allra mest komplicerade kompositionsprocessen utav alla hans symfonier. I inget annat fall gjorde Mahler så många ändringar under så lång tid som i denna förstling. Han hade börjat skissa på symfonin 1884, men skrev det mesta 1888. Förhoppningen var att kunna tjäna en slant, så att han kunde ägna sig åt skapande och slippa dirigera, något som aldrig infriades.

Uruppförandet i Budapest möttes av ringa förståelse från både publik och kritiker. 1893 reviderade Mahler symfonin rejält, men den var fortfarande femsatsig. Efter ännu ett misslyckat framförande året därpå avlägsnade Mahler den andra satsen: det korta och idylliska intermezzot Blumine, som ungefär betyder ”blomsterstycke”, döpt efter en essäsamling av en av tonsättarens favoritförfattare, Jean Paul Richter. Mahler fortsatte med olika bearbetningar ända till 1906, men Blumine fick inte återta sin plats fastän han, ibland hårdnackat, försvarade den.

Till skillnad från de omgivande satserna är Blumine komponerad för en rätt liten orkester. Den har likheter med tredje symfonins kända posthornsolo, men musiken kan också spåras till en förlorad skådespelsmusik som Mahler 1884 hade skrivit för Joseph Victor von Scheffels då oerhört populära diktverk Trumpetaren från Säkkingen. Där förekommer en kärleksfull serenad, Werners trumpetsång, som lär vara identisk med Blumines melankoliska trumpetsolo. 1884 var också året då Mahler skrev sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ”en vandrande gesälls sånger”. Teman ur den dyker upp även i den första symfonin.

Allt detta drevs av 24-åringens stormande men inte helt besvarade känslor för Johanna Richter, en ung sopran vid operan i Kassel. Var det därför Mahler senare var så ambivalent? Gjorde det för ont att höra Blumine?

1959 dök partituret till Blumine plötsligt upp hos auktionsbyrån Sotheby’s i London. Köparen skänkte det till det framstående Yale-universitetet och symfoniorkestern i köparens hemstad New Haven, Connecticut. Sommaren 1967 dirigerades satsen av Benjamin Britten inom ramen för Aldeburgh-festivalen i Suffolk, och nu hade alla mest bara gott att säga om det charmerande lilla stycket.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Centralt för förståelsen av Mahlers fjärde symfoni, komponerad åren runt sekelskiftet 1900, är den tyska sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Dessa folkliga sånger från början av 1800-talet skulle tjäna som inspirationskälla för tonsättaren genom hela hans karriär. Alla hans fyra första symfonier bär på tydliga drag från Des Knaben Wunderhorn.

Vanligtvis ses den fjärde symfonin som ett av Mahlers mest ljusa och lekfulla verk och inledningen bjuder på en närmast idyllisk atmosfär: Ljudet av bjällerklang och flöjter strömmar mot lyssnaren – som om Mahler skulle vilja illustrera en hästsläde som far fram genom en skog i vinterskrud. Men som så ofta hos Mahler finns också skuggor i musiken. Cirka tio minuter in i första satsen ljuder dova trumpetfanfarer som direkt för tankarna till inledningen i femte symfonins begravningsmarsch. Och i andra satsen, som Mahler benämnde ”Freund Hein spielt auf” (Vännen Hein spelar upp), är Hein en sinnebild för döden och leder en makaber dödsdans. Här instruerar Mahler orkesterns konsertmästare att stämma om sitt instrument för att den ska ljuda så rysligt som möjligt.

Den tredje långsamma satsen bygger på två teman som utvecklas och varieras under satsens gång (det första för cello, det andra för oboe). Även finns ångestartade inslag. Så småningom når vi fram till symfonins höjdpunkt, finalen, som bygger på sången Das himmlische Leben, från Des Knaben Wunderhorn, där vi får vi ta del av hur en tillvaro i himlens värld skulle kunna te sig genom ett barns oskuldsfulla ögon. ”Wir geniessen die himmlischen Freuden” (Vi njuter de himmelska fröjderna), sjunger sopransolisten. Ett liv fyllt av ett överflöd av mat och dryck, sång och dans. Befinner vi oss således i ett paradis, eller finns det smolk i glädjebägaren även här? Mahlers musik är mångtydig, och det är upp till varje lyssnare att själv välja om ljuset eller mörkret ska segra.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl paus