arrow

Harding möter Alina Ibragimova

Två fantastiska solister följer med på Radiosymfonikernas stora Europaturné. En av dem är Alina Ibragimova som hyllas för sin avväpnande musikalitet och sin mångsidiga verksamhet. Här gör hon Robert Schumanns klassiska Violinkonsert som betraktas som ett av tonsättarens viktigaste verk. På programmet står även Allan Petterssons Symfonisk sats och en svit ur Berlioz dramatiska körsymfoni Romeo och Julia.

Allan Pettersson är i dag en av våra internationellt mest kända tonsättare. Han växte upp under fattiga förhållanden och bodde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm. I hans väldiga produktion om bland annat 17 symfonier intar verket med den krassa titeln Symfonisk sats från 1973 en blygsam position. Stycket skrevs på beställning av Sveriges Television till naturfilmen Poem av Boris Engström, som tidigare hade bildsatt slutet av Petterssons sjunde symfoni. Det knappt 400 takter långa partituret till Symfonisk sats har Petterson tillägnat Boris Engström. Stycket inleds med en tolvtonsserie, en kompositionsteknik som Pettersson studerat i Paris på 1950-talet, där den sista tonen via ett durackord övergår i mindre seriella tongångar.

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över åttio år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin i november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som kallade den ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”. Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och skrevs hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843.

Trots ett lyckat första samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester rann arbetet med violinkonserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter hans död förpassades den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och Alina Ibragimova själv är mycket förtjust i verket. ”Det är ett otroligt komplext verk,” säger hon. ”Jag blir ofta väldigt trött av att spela Schumanns musik. Här finns så mycket känsla och du måste fylla varenda ton med allt du kan ge.”

Fransmannen Hector Berlioz tillhörde i flera avseenden de mer egensinniga romantikerna. Några av hans stora vokalverk är genreöverskridande och svåra att klassificera med traditionella mått. Dit hör Fausts fördömelse, en ’dramatisk legend’ som inte sällan även framförs sceniskt, men också den ’dramatiska symfonin’ Romeo och Julia från 1839. Det senare verket är indelat i sju satser och består av en rad instrumentala och vokala ensemble- och solonummer. De sjungna partierna kommenterar skeendet i de rätt löst sammanfogade scenerna ur Shakespeares drama. Här framförs en svit ur Romeo och Julia med de vokala inslagen utelämnade.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Alina Ibragimova uppvisar en bredd och mångsidighet som illustreras väl av hennes bejublade medverkan under 2015 års BBC Proms där hon spelade såväl Mendelssohns Violinkonsert i e-moll med Bergens filharmoniska orkester, Vivaldis Violinkonsert i D-dur med barockorkestern Apollo’s Fire och dessutom Bachs samlade solopartitor och sonater. ”Ibragimovas direkthet och ärlighet i sitt spel omintetgör avståndet mellan musiker och åhörare” skrev The Guardian. Ibragimova har ett mångårigt duo-samarbete med pianisten Cédric Tiberghien och uppträder runt om i Europa, Asien och Nordamerika.

Musiken

Ungefärliga tider

I Allan Petterssons symfoniska produktion intar verket med den anspråkslösa titeln Symfonisk sats en blygsam position. Det komponerades 1973, efter den elfte symfonin, på beställning av Sveriges Televisions Kanal 1. Utan att fullt ut vara filmmusik är den ändå ämnad att fungera som ledsagare i naturfilmen Poem av journalisten och filmaren Boris Engström. Även om musik och bild ömsesidigt skulle komplettera varandra, kan verket med fördel även uppföras separat.

Engström hade redan gjort sig ett namn genom bildsättningen av slutavsnittet ur Petterssons sjunde symfoni, som under ett antal år blev vintrig och omtyckt nyårsvinjett för en bred tv-publik.

I det knappt 400 takter långa partituret till Symfonisk sats har Pettersson angivit en speltid om 11 minuter. Verket inleds med en serie toner i viola och träblås som skulle kunna vara en tolvtonsserie i Schönbergs anda, om inte för att den sista tonen – b – plötsligt, via ett b-mollackord, leder över i mindre seriella, delvis mer tonala tongångar. En virveltrumma går till attack och får som svar ett språngartat motiv i träblåsets höga register. Ett sångbart tema tar form i stråkarna och snart annonserar trumman nästa avsnitt. Över ett nervöst men dämpat stråkackompanjemang bärs en vemodig melodi fram av horn och celli. Musiken slits mellan uppbrott och eftertanke. Virveltrumman och stråkarna driver återigen på och stycket tonar så småningom ut i stillhet.

Text: Henry Larsson

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

Hector Berlioz var den store franske romantikern vars blixtrande ögon, rufsiga hår och explosiva musik fick publiken att hålla för öronen och damerna att bli knäsvaga. Från tiden kring 1830-talet finns gott om skämtteckningar som visar hur en Berlioz-konsert kunde gå till. De må vara roliga, men säger också något om det hårda klimat som kompositören levde i. Berlioz var en av de första som utvecklade programmusiken, musik som gestaltar någonting utanför själva musiken. Han bidrog också till att etablera den stora orkestern. Under sin livstid hade Berlioz egentligen bara en succé, den skandalomsusade Symphonie fantastique från 1830. Trots hans digra produktion kunde han aldrig försörja sig som tonsättare utan arbetade som bibliotekarie och musikkritiker, vilket han avskydde.

Berlioz hade två husgudar: Shakespeare och Beethoven. Den förste upptäckte han genom en uppsättning av Hamlet i Paris 1827, då han även förälskade sig i skådespelerskan Harriet Smithson som senare kom att bli Berlioz hustru. Beethoven var den store musikaliske idolen och Berlioz längtade efter att skapa något lika fantastiskt som hans nionde symfoni. Tillfället kom 1838 när Niccolò Paganini, efter att ha hört Harold i Italien, gav Berlioz 20 000 francs och kallade honom för Beethovens arvtagare. Sju månader – ”en ljuvlig tid” skriver han i sina memoarer – ägnade Berlioz åt att tonsätta sin vän Émile Deschamps text efter Shakespeares pjäs Romeo och Julia.

Den 8 september 1839 var verket färdigt och uruppfördes i november och december samma år på Pariskonservatoriet under ledning av Berlioz själv. ”Detta är varken en opera i konsertform eller en kantat, det är en symfoni med kör” beskrev Berlioz själv sitt verk. Han hade skapat en dramatisk symfoni, någonting nytt och revolutionerande. ”Även om sång förekommer nästan från början så är det bara för att förbereda publiken på de dramatiska scener där alla känslor uttrycks enbart av orkestern.” Till Berlioz stora sorg fick Paganini aldrig höra verket som han hade sponsrat och den samtida kritiken var blandad. Men Richard Wagner kallade verket för ”en uppenbarelse”. Han filade vidare på Berlioz musikaliska idéer, som lever vidare i bland annat Tristan och Isolde.

Text: Mikaela Kindblom

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus