Harding möter Widmann x 2
Jörg Widmann har tillägnat sin Violinkonsert nr 2 till sin lillasyster, den prisbelönade violinisten Carolin Widmann. Benjamin Britten tillägnade sin sångcykel Nocturne till Alma Mahler som han brevväxlade med i många år. Konserten inramas av Jean Sibelius två välkända orkesterverk Valse Triste och Finlandia.
Chefsdirigent Daniel Harding har tillfrisknat efter sjukdom i veckan. Repetitionsarbetet med Sveriges Radios Symfoniorkester har delvis letts av den unge dirigenten Finnegan Downie Dear, som också dirigerar Sibelius Valse Triste vid veckans konserter.
Läs intervjun med chefsdirigent Daniel Harding, publicerad i Aftonbladet Söndag den 21 april 2019:
Daniel Harding – Den flygande dirigenten (pdf)
Som tonsättare är det inte dumt med en skicklig musiker i familjen. Jörg Widmann började som sextonårig klarinettist skriva ned de improvisationer han gjorde för att komma ihåg dem. Sedan dess har han som tonsättare, vid sidan om karriären som klarinettist och dirigent, hängivet ägnat sig åt att utforska icketraditionella förhållningssätt till musik och instrument och gärna med yngre systern, violinisten Carolin Widmann, som exekutör. ”Det är underbart att ha Carolin där för att utföra de mest vilda experimenten,” har han berättat i en intervju.
Syskonen Widmann är födda i en amatörmusikerfamilj i München och har varsin imponerande meritlista med åtskilliga priser och engagemang världen över. Jörg Widmanns nyskrivna Violinkonsert nr 2 är tillägnad systern Carolin och uruppfördes i Tokyo i augusti 2018, med Jörg själv som dirigent. ”Det var en magisk kväll. Efteråt fick jag höra att många tyckte att stycket var besläktat med kabuki- och no-teater. Det gjorde mig glad att verket uppfattades som ett drama. Inte mycket händer, men det som händer är mycket viktigt.” I Stockholm står Daniel Harding på pulten. ”Han är som en bror för mig och känner min musik otroligt väl, så verket är i de bästa möjliga händer.”
Benjamin Britten skrev sin sångcykel Nocturne till Alma Mahler. De båda träffades i New York 1942 och inledde en brevväxling. När Britten 1958 bad att få tillägna Mahler sitt nya verk löd det telegraferade svaret: ”Min lycka är enorm. Jag kan inte känna eller tänka på någonting annat. Mitt djupaste tack!” Nocturne, skriven för tenorsolist, flöjt, engelskt horn, klarinett, fagott, harpa, valthorn och timpani samt stråkar, iscensätter musikaliskt åtta dikter av Shelley, Tennyson, Coleridge, Middleton, Wordsworth, Owen, Keats och Shakespeare. I varje del av det genomkomponerade stycket framträder ett soloinstrument vid sidan av sångsolisten.
Andrew Staples, en av Storbritanniens mest mångsidiga tenorer, med allt från Händel och Mozart till Britten och Elgar på repertoaren, är en återkommande samarbetspartner till Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester. Staples är verksam även som regissör och porträttfotograf.
Text: Anna Hedelius
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
”Det är otroligt vad man blir kapabel till om man bara vill” har tyska violinisten Carolin Widmann själv sagt apropå sin bravad när hon inte bara studerade in, utan också lärde sig utantill det extremt komplexa nutida verket för violin och sopran, Kafka-Fragmente av György Kurtág. Syftet med memoreringen var att hon hade en medveten konstnärlig vision: Att skapa en scenisk version av verket. Dessutom, har Carolin Widmann framhållit, ”har du verket i huvudet blir det spännande på ett sätt som om det vore ett fritt improviserande”.
Att hon är en sådan mästare på att hantera tekniskt och konstnärligt avancerade nutida uttryck med en sådan lätthet betyder dock inte att hon ska ses enbart som nutida-musikspecialist, vilket ibland gjorts. I själva verket har hon en enastående tidsmässig bredd. Hon har ägnat sig mycket åt äldre musik, till exempel i samarbete med Akademie für Alte Musik Berlin. Hon har berättat att två gånger i veckan spelar hon barockviolin – för att bibehålla sin flexibilitet. Samtidigt har hon de stora klassiska violinkonserterna helt i sin hand, och hon spelar gärna kammarmusik i olika konstellationer.
Hon har också gjort sig känd för spännande samarbeten med andra konstarter: Dans, performance, arkitektur. Hennes bredd visar sig inte minst i att hon, precis som violinistkollegan Anne-Sophie Mutter, gjort engagerade insatser för att ta med sig den klassiska musiken till helt oväntade miljöer och publikgrupper. Det säger en del om Carolin Widmanns karisma och urstarka konstnärliga vilja att hon klarar av att få hundratals unga människor i en lokal – minuterna innan fylld av maxad dansmusik – att i tystnad lyssna på en sonat av Schumann för soloviolin och piano.
Tenoren Andrew Staples har framträtt med dirigenter som Sir Simon Rattle, Daniel Harding och Yannick Nézet-Séguin och orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Bayerska radions symfoniorkester, Londons symfoniorkester och Wienfilharmonikerna. Han har gjort flera hyllade framträdanden i Berwaldhallen, exempelvis i Bachs Matteuspassion med Alan Gilbert 2019, i Elgars Gerontius dröm med Daniel Harding hösten 2019, i Mozarts Don Giovanni sommaren 2020 och i Bachs Johannespassion våren 2021. Som operasångare gästar han regelbundet Royal Opera House i London där han sjungit Tamino i Trollflöjten, Flammand i Capriccio, Narraboth i Salome och Artabanes i Artaxerxes.
2019 gjorde Staples en uppmärksammad debut vid Metropolitan i New York som Andres i Alban Bergs Wozzeck. En månad senare rönte han nya framgångar när han på kort varsel hoppade in i Mahlers Das Lied von der Erde med Gustavo Dudamel och New Yorks filharmoniker. Han har spelat in flera stora dramatiska verk på skiva, däribland John Adams opera Doctor Atomic, Edward Elgars Gerontius dröm och Bohuslav Martinůs oratorium Gilgamesheposet. Staples är även verksam som regissör och har bland annat gjort uppsättningar av Così fan tutte och La bohème i London, Händels Dido och Aeneas på en dansklubb i Berlin med Kiez Oper, liksom en produktion för Choir of London där Brittens körklassiker Hymn to St Cecilia interfolieras med verk av palestinska flyktingar. Vintern 2021 skapade han filmen Siegfrididyll med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding.
Musiken
Hade Sibelius varit lite mer intresserad av ekonomisk planering hade han kanske kunnat göra sig ekonomiskt oberoende med hjälp av sin Valse Triste. Men Sibelius var mer bekymrad över att hans rykte som kompositör kom i svang bland seriösa musikkännare efter framgångarna med sin vals.
Gösta Ekman berättar att han en gång var ute och åt middag med Sibelius. Restaurangorkestern spelade just Valse Triste och enligt Ekman blev Sibelius mycket upprörd och berättade den sorgliga bakgrunden till valsen. I sin ungdom hade Sibelius förälskat sig i en ung dansös, en kärlek som dock förblev obesvarad. Först när hon ligger på sitt yttersta träffas de igen. Sibelius får vara med om hennes sista livsminuter då hon stiger upp från sängen och i feberfantasi dansar en vals med den man hon valde i stället för Sibelius, och som sedan övergav henne.
Sant eller inte? Sant är i alla fall att Valse Triste ursprungligen skrevs av Sibelius till svågern Arvid Järnefelts drama Kuolema, Döden. I dramat blandas den döende moderns drömmar med verkligheten. Strax innan hon dör upplever hon en balscen från sin ungdom. Frackklädda gestalter skymtar fram i ett rött skimmer.
Sibelius musik speglar både dödsångesten och de underbara minnena. Kuolema, som skrevs 1901, för lätt tankarna till Strindbergs Ett drömspel. Och liksom Strindberg i sina dramer och Munch i sitt måleri, tecknar Sibelius i Valse Triste en stämning och en atmosfär som var typisk för tiden kring sekelskiftet.
1904 instrumenterade Sibelius sin vals för orkester och den gjorde omedelbar succé var den än spelades. Oftast blev det da capo. Den trycktes i många utgåvor och blev till och med arrangerad för damkör med en text som börjar: ‘There she lies in slumber deep, full of omen. the long restless sleep…’
Sibelius oro för vad musiktyckarna skulle anse om hans vals var nog överdriven. Den togs upp och framfördes av många stora dirigentnamn och många har också spelat in den på skiva. I dag är Valse Triste ett ofta framfört och mycket älskat stycke.
Heidi von Bom har beskrivit stycket som en av många Sibelius bildberättelser, och hon fortsätter: ‘De dova, spöklika klangerna är här inte nationellt färgade. De har scenens starka färger, de är hetsande, har doften av gammalt puder, ovädrad säng, en naken glödlampa, ett nedslitet golv och en sluttande korridor mot en upplyst trappa ner till en hotellvestibul, där portieren sitter med sitt smutsiga dricksglas pernod. Det vilar ett armod över den dova, dunkande musiken. Det är ett stycke om själens uppbrott, en stackars fladdersjäl, som inte i tid förstått att ordna sig en värdig avslutning och en bekväm ram.’
Text: Bengt Arwen
Åtta dikter, åtta drömmar. Så skulle man kort kunna beskriva Benjamin Brittens sångcykel Nocturne från 1958. I det vaggande stråktema som inleder verket och som återkommer mellan de olika delarna, går det att skönja den snusande andhämtningen hos någon som sover. Detta stämmer väl överens med styckets inledande dikt som kommer från P. B. Shelleys lyriska drama Prometheus Unbound:
”On a poet’s lips I slept
Dreaming like a love-adept
In the sound his breathing kept”
Även de följande dikterna av Tennyson, Coleridge, Middleton, Wordsworth, Owen, Keats och Shakespeare har drömmen som tema, både ur ett hotfullt och stillsamt perspektiv. Verket är känt för sin sångbarhet. Britten hade en enastående förmåga att hitta den exakta melodiken, rytmen och dynamiken för att föra fram textens budskap. Även i instrumenteringen finns gott om textassociationer, såsom i Midnight Bell där hornet bland annat imiterar klockor, hundar, näktergalar och andra djur. Olika soloinstrument framträder i de olika delarna och först i sista delen medverkar hela ensemblen.
Nocturne uruppfördes i Leeds Town Hall i oktober 1958 av tenoren Peter Pears, som levde och samarbetade med Britten i över fyrtio år. Britten var vid denna tid 44 år gammal och på höjden av sin karriär. I Nocturne sammanför han på ett genialt sätt influenser från barocken med ett samtida tonspråk. Den avslutande delen lånar texten från Shakespeares sonett 43 som inleds med orden:
”When most I wink,
then do mine eyes best see.”
Som mest klart ser jag med mina ögon stängda – det vill säga, när jag drömmer.
Text: Anna Hedelius
Intensiteten och det direkta tilltalet utmärker Jörg Widmanns musik. Hans första violinkonsert från 2007 rönte stor uppmärksamhet: en halvtimmeslång utmaning för solisten, som i början och slutet spelar helt ensam och däremellan ackompanjeras av mörka orkesterklanger. Elva år senare är det dags för Widmanns nya solokonsert för violin, denna gång tillägnat systern Carolin Widmann.
”I den nya konserten har jag experimenterat mer med formen,” berättar han. Idén till verket kom under ett besök hos Carolin i Leipzig, då de utforskade violinens möjligheter på ett sätt som de gjort sedan barnsben. Samarbetet syskonen emellan fortsatte per telefon och mail. ”Jag ringde henne ofta och spelade upp tänkbara passager på piano. ’Är det möjligt att göra så här på fiolen? Vad händer om man vänder instrumentet upp och ned?’ Hennes svar började nästan alltid med orden ’du är galen, det går inte,’ men när hon provade upptäckte hon alltid något som gick att använda.”
Jörg Widmanns Violinkonsert nr 2 är ett krävande stycke, inte minst vad gäller bladvändningen; solisten spelar oavbrutet under alla tre satserna. Första satsen inleds sökande och kallas därför Una Ricerca, italienska för sökande. Satsen är bara sex minuter lång och orkestern kommenterar sparsamt det solisten gör. ”Först i slutet spelar de ett åtta sekunder långt fortissimo,” berättar Jörg Widmann. Tredje satsen är lika lång som den första.
Den 22 minuter långa mellansatsen är en förhållandevis lätt romans, men innehåller också ett katastroflikt moment. ”Det är mycket mer kopplingar mellan satserna i det här verket än i mina tidigare. Jag litar på mina melodier, så element ur sats 1 återkommer i både sats 2 och 3. Soundet är över huvud taget ganska nytt för mig. Jag vill att violinen ska höras. De tutti som förekommer är korta och brutala. Orkestern skriker, men mycket kort. Sedan blir det lyriskt igen.”
Text: Anna Hedelius
JÖRG WIDMANN
Född: 19 juni 1973 i München, Tyskland.
Utbildning: Började ta klarinettlektioner 1980, året därpå även kompositionslektioner. Vidare klarinettstudier vid Musik- och teaterhögskolan i München och Juilliard School i New York City samt kompositionsstudier för bland andra Hans Werner Henze och Wolfgang Rihm.
Verk i urval: Fem stråkkvartetter t ex Choralquartett och Jagdquartett, kammarmusik som Freie Stücke och Insel der Sirenen, solokonserter t ex Trumpetkonsert ”Ad Absurdum” och två violinkonserter, operan Das Gesicht im Spiegel, oratoriet Arche samt trilogin Lied, Chor och Messe för symfoniorkester.
Hur en klarinettist blir komponist: Drivkraften att komponera kan komma från skiftande håll. ”Jag blev så arg när jag inte kom ihåg vad jag spelat när jag improviserade,” berättar Widmann själv i en intervju, ”så min lärare tyckte att jag borde skriva musik.” Den vid den tiden 11 år gamla Jörg Widmann hade då två idolporträtt på sitt rum: Pierre Boulez och Miles Davis.
Få tonsättare har som Jean Sibelius kommit att symbolisera ett folks strävan efter att respekteras för den egna kulturen och identiteten. Men Sibelius musikaliska skapande bygger också en bro mellan senromantiken och den tidiga modernismen, genom ett komplext tonspråk som satt starka avtryck hos kommande generationer tonsättare fram till våra dagars minimalister, postserialister och spektraltonsättare. När Finland firar sitt 100-årsjubileum är soundtracket till stor del skrivet av Sibelius, i form av de klassikerstämplade symfonierna och hits som Valse triste och Tuonelas svan.
Tondikten Finlandia började sitt liv som en i sviten symfoniska tablåer, komponerade av Jean Sibelius 1899. Men när Helsingfors symfoniorkester skulle turnera till Världsutställningen i Paris år 1900 bröts denna sats loss och presenterades fristående under titeln La patrie (Fosterlandet) och belönades med publikens ovationer och pressens jubel. Sedan dess har Finlandia kommit att förknippas med finsk patriotism och kampen för självständighet. Finlandia öppnar med en hymnliknande svit ackord i bleckblåset och den ordlösa melodin förflyttas sedan till stråkar och träblås. Därefter sluter hela orkestern samman, anförd av en oemotståndlig, marschliknande appell hos bleckblås och slagverk som jagar framåt. Till sist återvänder hymnen i ljusa träblåsstämmor innan marschtemat för hela styrkan i hamn.
Text: Sofia Nyblom
Jean Sibelius
Född: 8 december 1865 i Tavestehus, Finland.
Död: 20 september 1957, Träskända, Finland.
Utbildning: Studier i violin och teori vid Helsingfors musikinstitut, kompositionsstudier i Berlin, därefter i Wien hos bland andra Karl Goldmark.
Verk: Sju ofta banbrytande symfonier plus vokalsymfonin Kullervo, mästerliga tondikter som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter eller Tapiola, lysande skådespelsmusik, stor sång- och pianoproduktion. Och såklart världshits som Valse triste och Finlandia.
Om filosofi: ”Kant nådde det mänskliga tänkandets yttersta gränser. Men vad visste han egentligen? Ingenting alls”.
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus
Konsertintroduktion 1 timme före respektive konsert i nedre foajén
Fler konserter
BEETHOVENS NIA
Ludwig van Beethovens storslagna nionde symfoni med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören och en solistkvartett av högsta klass.
BEETHOVENS ÅTTA
Portugisiske dirigenten Dinis Sousa bjuder på medryckande och berörande verk av Joseph Haydn, Kaija Saariaho och Ludwig van Beethoven i sin debut med Sveriges Radios Symfoniorkester.
BACHS H-MOLLMÄSSA
Chefsdirigent Kaspars Putniņš leder Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester i Johann Sebastian Bachs storslagna mästerverk.