arrow

Harding möter Widmann x 2

Jörg Widmann har tillägnat sin Violinkonsert nr 2 till sin lillasyster, den prisbelönade violinisten Carolin Widmann. Benjamin Britten tillägnade sin sångcykel Nocturne till Alma Mahler som han brevväxlade med i många år. Konserten inramas av Jean Sibelius två välkända orkesterverk Valse Triste och Finlandia.

Chefsdirigent Daniel Harding har tillfrisknat efter sjukdom i veckan. Repetitionsarbetet med Sveriges Radios Symfoniorkester har delvis letts av den unge dirigenten Finnegan Downie Dear, som också dirigerar Sibelius Valse Triste vid veckans konserter.

Läs intervjun med chefsdirigent Daniel Harding, publicerad i Aftonbladet Söndag den 21 april 2019:
Daniel Harding – Den flygande dirigenten (pdf)

Som tonsättare är det inte dumt med en skicklig musiker i familjen. Jörg Widmann började som sextonårig klarinettist skriva ned de improvisationer han gjorde för att komma ihåg dem. Sedan dess har han som tonsättare, vid sidan om karriären som klarinettist och dirigent, hängivet ägnat sig åt att utforska icketraditionella förhållningssätt till musik och instrument och gärna med yngre systern, violinisten Carolin Widmann, som exekutör. ”Det är underbart att ha Carolin där för att utföra de mest vilda experimenten,” har han berättat i en intervju.

Syskonen Widmann är födda i en amatörmusikerfamilj i München och har varsin imponerande meritlista med åtskilliga priser och engagemang världen över. Jörg Widmanns nyskrivna Violinkonsert nr 2 är tillägnad systern Carolin och uruppfördes i Tokyo i augusti 2018, med Jörg själv som dirigent. ”Det var en magisk kväll. Efteråt fick jag höra att många tyckte att stycket var besläktat med kabuki- och no-teater. Det gjorde mig glad att verket uppfattades som ett drama. Inte mycket händer, men det som händer är mycket viktigt.” I Stockholm står Daniel Harding på pulten. ”Han är som en bror för mig och känner min musik otroligt väl, så verket är i de bästa möjliga händer.”

Benjamin Britten skrev sin sångcykel Nocturne till Alma Mahler. De båda träffades i New York 1942 och inledde en brevväxling. När Britten 1958 bad att få tillägna Mahler sitt nya verk löd det telegraferade svaret: ”Min lycka är enorm. Jag kan inte känna eller tänka på någonting annat. Mitt djupaste tack!” Nocturne, skriven för tenorsolist, flöjt, engelskt horn, klarinett, fagott, harpa, valthorn och timpani samt stråkar, iscensätter musikaliskt åtta dikter av Shelley, Tennyson, Coleridge, Middleton, Wordsworth, Owen, Keats och Shakespeare. I varje del av det genomkomponerade stycket framträder ett soloinstrument vid sidan av sångsolisten.

Andrew Staples, en av Storbritanniens mest mångsidiga tenorer, med allt från Händel och Mozart till Britten och Elgar på repertoaren, är en återkommande samarbetspartner till Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester. Staples är verksam även som regissör och porträttfotograf.

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Observera programförändringen: Arnold Schönbergs Verklärte Nacht utgår och ersätts av Jean Sibelius Valse Triste och Finlandia

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

”Det är otroligt vad man blir kapabel till om man bara vill” har tyska violinisten Carolin Widmann själv sagt apropå sin bravad när hon inte bara studerade in, utan också lärde sig utantill det extremt komplexa nutida verket för violin och sopran, Kafka-Fragmente av György Kurtág. Syftet med memoreringen var att hon hade en medveten konstnärlig vision: Att skapa en scenisk version av verket. Dessutom, har Carolin Widmann framhållit, ”har du verket i huvudet blir det spännande på ett sätt som om det vore ett fritt improviserande”.

Att hon är en sådan mästare på att hantera tekniskt och konstnärligt avancerade nutida uttryck med en sådan lätthet betyder dock inte att hon ska ses enbart som nutida-musikspecialist, vilket ibland gjorts. I själva verket har hon en enastående tidsmässig bredd. Hon har ägnat sig mycket åt äldre musik, till exempel i samarbete med Akademie für Alte Musik Berlin. Hon har berättat att två gånger i veckan spelar hon barockviolin – för att bibehålla sin flexibilitet. Samtidigt har hon de stora klassiska violinkonserterna helt i sin hand, och hon spelar gärna kammarmusik i olika konstellationer.

Hon har också gjort sig känd för spännande samarbeten med andra konstarter: Dans, performance, arkitektur. Hennes bredd visar sig inte minst i att hon, precis som violinistkollegan Anne-Sophie Mutter, gjort engagerade insatser för att ta med sig den klassiska musiken till helt oväntade miljöer och publikgrupper. Det säger en del om Carolin Widmanns karisma och urstarka konstnärliga vilja att hon klarar av att få hundratals unga människor i en lokal – minuterna innan fylld av maxad dansmusik – att i tystnad lyssna på en sonat av Schumann för soloviolin och piano.

Engelske tenoren Andrew Staples är en flitig konsertsångare som uppträtt med dirigenter som Simon Rattle, Daniel Harding, Andrew Manze och Robin Ticciati. Närmast har han gjort Froh i Wagners Rhenguldet på Royal Opera House i London, europaturné med Orchestra of the Age of Enlightenment och Simon Rattle med Bachs Johannespassion samt Brittens War Requiem med Orchestre de Paris och Daniel Harding. Dessutom väntar debuter på såväl Deutsche Staatsoper och Metropolitan Opera. Andrew Staples är också en ofta återkommande gäst i Berwaldhallen. Våren 2020 medverkar han i Beethovens Missa solemnis och Symfoni nr 9, liksom Edward Elgars mäktiga kantat Gerontius dröm. Under Östersjöfestivalen 2019 är han en av flera stjärnsolister som gör Bachs Matteuspassion under ledning av Alan Gilbert. Han debuterade vid Royal Opera House i London som Jacquino i Beethovens Fidelio och har där sedan dess gjort bland annat Flamand i Strauss Capriccio och Artabenes i Thomas Arnes Artaxerxes. Han har spelat in flera stora dramatiska verk på skiva, däribland John Adams opera Doctor Atomic och Bohuslav Martinůs oratorium Gilgamesheposet.

Musiken

Ungefärliga tider

Hade Sibelius varit lite mer intresserad av ekonomisk planering hade han kanske kunnat göra sig ekonomiskt oberoende med hjälp av sin Valse Triste. Men Sibelius var  mer  bekymrad över  att  hans rykte som kompositör kom i svang bland seriösa musikkännare efter framgångarna med sin vals.

Gösta Ekman berättar att han en gång var ute och åt middag med Sibelius. Restaurangorkestern spelade just Valse Triste och enligt Ekman blev Sibelius mycket upprörd och berättade den sorgliga bakgrunden till valsen. I sin ungdom hade Sibelius förälskat sig i en ung dansös, en kärlek som dock förblev obesvarad. Först när hon ligger på sitt yttersta träffas de igen. Sibelius får vara med om hennes sista livsminuter då hon stiger upp från sängen och i feberfantasi dansar en vals med den man hon valde i stället för Sibelius, och som sedan övergav henne.

Sant eller inte? Sant är i alla fall att Valse Triste ursprungligen skrevs av Sibelius till svågern Arvid Järnefelts drama Kuolema, Döden. I dramat blandas den döende moderns drömmar med verkligheten. Strax innan hon dör upplever hon en balscen från sin ungdom. Frackklädda gestalter skymtar fram i ett rött skimmer.

Sibelius musik speglar både dödsångesten och de underbara minnena. Kuolema, som skrevs 1901, för lätt tankarna till Strindbergs Ett drömspel. Och liksom Strindberg i sina dramer och Munch i sitt måleri, tecknar Sibelius i Valse Triste en stämning och en atmosfär som var typisk för tiden kring sekelskiftet.

1904 instrumenterade Sibelius sin vals för orkester och den gjorde omedelbar succé var den än spelades. Oftast blev det da capo. Den trycktes i många utgåvor och blev till och med arrangerad för damkör med en text som börjar: ‘There she lies in slumber deep, full of omen. the long restless sleep…’

Sibelius oro för vad musiktyckarna skulle anse om hans vals var nog överdriven. Den togs upp och framfördes av många stora dirigentnamn och många har också spelat in den på skiva. I dag är Valse Triste ett ofta framfört och mycket älskat stycke.

Heidi von Bom har beskrivit stycket som en av många Sibelius bildberättelser, och hon fortsätter: ‘De dova, spöklika klangerna är här inte nationellt färgade. De har scenens starka färger, de är hetsande, har doften av gammalt puder, ovädrad säng, en naken glödlampa, ett nedslitet golv och en sluttande korridor mot en upplyst trappa ner till en hotellvestibul, där portieren sitter med sitt smutsiga dricksglas pernod. Det vilar ett armod över den dova, dunkande musiken. Det är ett stycke om själens uppbrott, en stackars fladdersjäl, som inte i tid förstått att ordna sig en värdig avslutning och en bekväm ram.’

Text: Bengt Arwen

Åtta dikter, åtta drömmar. Så skulle man kort kunna beskriva Benjamin Brittens sångcykel Nocturne från 1958. I det vaggande stråktema som inleder verket och som återkommer mellan de olika delarna, går det att skönja den snusande andhämtningen hos någon som sover. Detta stämmer väl överens med styckets inledande dikt som kommer från P. B. Shelleys lyriska drama Prometheus Unbound:

”On a poet’s lips I slept
Dreaming like a love-adept
In the sound his breathing kept”

Även de följande dikterna av Tennyson, Coleridge, Middleton, Wordsworth, Owen, Keats och Shakespeare har drömmen som tema, både ur ett hotfullt och stillsamt perspektiv. Verket är känt för sin sångbarhet. Britten hade en enastående förmåga att hitta den exakta melodiken, rytmen och dynamiken för att föra fram textens budskap. Även i instrumenteringen finns gott om textassociationer, såsom i Midnight Bell där hornet bland annat imiterar klockor, hundar, näktergalar och andra djur. Olika soloinstrument framträder i de olika delarna och först i sista delen medverkar hela ensemblen.

Nocturne uruppfördes i Leeds Town Hall i oktober 1958 av tenoren Peter Pears, som levde och samarbetade med Britten i över fyrtio år. Britten var vid denna tid 44 år gammal och på höjden av sin karriär. I Nocturne sammanför han på ett genialt sätt influenser från barocken med ett samtida tonspråk. Den avslutande delen lånar texten från Shakespeares sonett 43 som inleds med orden:

”When most I wink,
then do mine eyes best see.”

Som mest klart ser jag med mina ögon stängda – det vill säga, när jag drömmer.

Text: Anna Hedelius

Intensiteten och det direkta tilltalet utmärker Jörg Widmanns musik. Hans första violinkonsert från 2007 rönte stor uppmärksamhet: en halvtimmeslång utmaning för solisten, som i början och slutet spelar helt ensam och däremellan ackompanjeras av mörka orkesterklanger. Elva år senare är det dags för Widmanns nya solokonsert för violin, denna gång tillägnat systern Carolin Widmann.

”I den nya konserten har jag experimenterat mer med formen,” berättar han. Idén till verket kom under ett besök hos Carolin i Leipzig, då de utforskade violinens möjligheter på ett sätt som de gjort sedan barnsben. Samarbetet syskonen emellan fortsatte per telefon och mail. ”Jag ringde henne ofta och spelade upp tänkbara passager på piano. ’Är det möjligt att göra så här på fiolen? Vad händer om man vänder instrumentet upp och ned?’ Hennes svar började nästan alltid med orden ’du är galen, det går inte,’ men när hon provade upptäckte hon alltid något som gick att använda.”

Jörg Widmanns Violinkonsert nr 2 är ett krävande stycke, inte minst vad gäller bladvändningen; solisten spelar oavbrutet under alla tre satserna. Första satsen inleds sökande och kallas därför Una Ricerca, italienska för sökande. Satsen är bara sex minuter lång och orkestern kommenterar sparsamt det solisten gör. ”Först i slutet spelar de ett åtta sekunder långt fortissimo,” berättar Jörg Widmann. Tredje satsen är lika lång som den första.

Den 22 minuter långa mellansatsen är en förhållandevis lätt romans, men innehåller också ett katastroflikt moment. ”Det är mycket mer kopplingar mellan satserna i det här verket än i mina tidigare. Jag litar på mina melodier, så element ur sats 1 återkommer i både sats 2 och 3. Soundet är över huvud taget ganska nytt för mig. Jag vill att violinen ska höras. De tutti som förekommer är korta och brutala. Orkestern skriker, men mycket kort. Sedan blir det lyriskt igen.”

Text: Anna Hedelius

JÖRG WIDMANN

Född: 19 juni 1973 i München, Tyskland.

Utbildning: Började ta klarinettlektioner 1980, året därpå även kompositionslektioner. Vidare klarinettstudier vid Musik- och teaterhögskolan i München och Juilliard School i New York City samt kompositionsstudier för bland andra Hans Werner Henze och Wolfgang Rihm.

Verk i urval: Fem stråkkvartetter t ex Choralquartett och Jagdquartett, kammarmusik som Freie Stücke och Insel der Sirenen, solokonserter t ex Trumpetkonsert ”Ad Absurdum” och två violinkonserter, operan Das Gesicht im Spiegel, oratoriet Arche samt trilogin Lied, Chor och Messe för symfoniorkester.

Hur en klarinettist blir komponist: Drivkraften att komponera kan komma från skiftande håll. ”Jag blev så arg när jag inte kom ihåg vad jag spelat när jag improviserade,” berättar Widmann själv i en intervju, ”så min lärare tyckte att jag borde skriva musik.” Den vid den tiden 11 år gamla Jörg Widmann hade då två idolporträtt på sitt rum: Pierre Boulez och Miles Davis.

 

Få tonsättare har som Jean Sibelius kommit att symbolisera ett folks strävan efter att respekteras för den egna kulturen och identiteten. Men Sibelius musikaliska skapande bygger också en bro mellan senromantiken och den tidiga modernismen, genom ett komplext tonspråk som satt starka avtryck hos kommande generationer tonsättare fram till våra dagars minimalister, postserialister och spektraltonsättare. När Finland firar sitt 100-årsjubileum är soundtracket till stor del skrivet av Sibelius, i form av de klassikerstämplade symfonierna och hits som Valse triste och Tuonelas svan.

Tondikten Finlandia började sitt liv som en i sviten symfoniska tablåer, komponerade av Jean Sibelius 1899. Men när Helsingfors symfoniorkester skulle turnera till Världsutställningen i Paris år 1900 bröts denna sats loss och presenterades fristående under titeln La patrie (Fosterlandet) och belönades med publikens ovationer och pressens jubel. Sedan dess har Finlandia kommit att förknippas med finsk patriotism och kampen för självständighet. Finlandia öppnar med en hymnliknande svit ackord i bleckblåset och den ordlösa melodin förflyttas sedan till stråkar och träblås. Därefter sluter hela orkestern samman, anförd av en oemotståndlig, marschliknande appell hos bleckblås och slagverk som jagar framåt. Till sist återvänder hymnen i ljusa träblåsstämmor innan marschtemat för hela styrkan i hamn.

Text: Sofia Nyblom

Jean Sibelius

Född: 8 december 1865 i Tavestehus, Finland.

Död: 20 september 1957, Träskända, Finland.

Utbildning: Studier i violin och teori vid Helsingfors musikinstitut, kompositionsstudier i Berlin, därefter i Wien hos bland andra Karl Goldmark.

Verk: Sju ofta banbrytande symfonier plus vokalsymfonin Kullervo, mästerliga tondikter som Lemminkäinensviten, Pohjolas dotter eller Tapiola, lysande skådespelsmusik, stor sång- och pianoproduktion. Och såklart världshits som Valse triste och Finlandia.

Om filosofi: ”Kant nådde det mänskliga tänkandets yttersta gränser. Men vad visste han egentligen? Ingenting alls”.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Konsertintroduktion 1 timme före respektive konsert i nedre foajén

Ingår i följande abonnemang: