arrow

HARDING TOLKAR MOZARTS REQUIEM

Säsongens tredje konsert i Berwaldhallen med chefsdirigent Daniel Harding, där Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören tolkar Mozarts allra sista verk – hans skälvande vackra Requiem. Vi får dessutom höra Gustav Mahlers storslagna Symfoni nr 4.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2. Mozarts Requiem sänds med bild på Berwaldhallen Play fredag 1 oktober kl. 19.03.

Vid sidan om Brahms och Verdis requiem är Mozarts Requiem ett av de allra mest spelade. Det är överjordisk musik som förmår att beröra oss på djupet och som förflyttar våra sinnen till en helt egen värld, bortom tid och rum. Mozart skrev musiken under sitt sista levnadsår, 1791. Beställaren var greve Franz von Walsegg som önskade en mässa till minne av sin bortgångna hustru, och som dessutom hade en önskan att själv stå som tonsättare till verket. Vid Mozarts död i början av december låg verket ofullbordat och olika tonsättare arbetade med att försöka fullborda vad Mozart hade påbörjat. Den mest kände var Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr. Vid den här konserten får vi ta del av Mozarts Requiem i musikern och musikforskaren Franz Beyers utgåva; av många dirigenter ansedd som den version som allra bäst tar till vara Mozarts förmodade intentioner med sitt fantastiska verk.

Himmelsk – eller överjordisk – är också en bra benämning på Mahlers fjärde symfoni. Det är en av hans mest populära symfonier och ett verk som med mahlerska mått har en mer beskedlig orkesterbesättning än brukligt, då både tuba och tromboner saknas. Det är också en symfoni som brukar ses som ett av hans mer ljusa och lättsamma verk, även om musiken även innehåller mörkare stråk.

Den fjärde symfonin räknas tillsammans med de tre tidigare symfonierna till de så kallade ”Wunderhorn-symfonierna”, som inspirerats av sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Gossens förtrollade horn). Mahler upptäckte tidigt dessa folkliga visor och när han sommaren 1899 började arbetet med fjärde symfonin var utgångspunkten just Wunderhorn-sången Das himmlische Leben, först tonsatt år 1892. Till att börja med tänkte Mahler använda sången som avslutning i tredje symfonin, men valde istället att orkestrera om den och placera den som final i den fjärde symfonin. I och med att finalsatsen redan låg klar när han började komponera, kunde han skapa tematiska samband mellan de tre första satserna och den magiskt skimrande finalen. Här sjunger solisten om hur himlen kan te sig sedd genom ett barns oskuldsfulla ögon.

Vid den här konserten har vi förmånen att lyssna till hur den kritikerrosade sydafrikanska sopranen Pretty Yende, tillsammans med chefsdirigent Daniel Harding och Radiosymfonikerna, tolkar denna känslosamma musik.

Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Sydafrikanska sopranen Pretty Yende är född i den lilla staden Piet Retief och har gjort en rekordsnabb karriär inom operavärlden. Sedan hon gjorde sin professionella operadebut på den lettiska nationalteatern i Riga som Micaela i Carmen, har hon framträtt på nästan alla de stora scenerna i världen, inklusive Royal Opera House, Covent Garden, Opéra National de Paris, Metropolitan Opera, Teatro alla Scala i Milano, Deutsche Oper Berlin, Staatsoper Berlin, Bayerische Staatsoper i München, Opernhaus Zürich och Gran Teatre del Liceu i Barcelona.

Tenoren Andrew Staples har framträtt med dirigenter som Sir Simon Rattle, Daniel Harding och Yannick Nézet-Séguin och orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Bayerska radions symfoniorkester, Londons symfoniorkester och Wienfilharmonikerna. Han har gjort flera hyllade framträdanden i Berwaldhallen, exempelvis i Bachs Matteuspassion med Alan Gilbert 2019, i Elgars Gerontius dröm med Daniel Harding hösten 2019, i Mozarts Don Giovanni sommaren 2020 och i Bachs Johannespassion våren 2021. Som operasångare gästar han regelbundet Royal Opera House i London där han sjungit Tamino i Trollflöjten, Flammand i Capriccio, Narraboth i Salome och Artabanes i Artaxerxes.

2019 gjorde Staples en uppmärksammad debut vid Metropolitan i New York som Andres i Alban Bergs Wozzeck. En månad senare rönte han nya framgångar när han på kort varsel hoppade in i Mahlers Das Lied von der Erde med Gustavo Dudamel och New Yorks filharmoniker. Han har spelat in flera stora dramatiska verk på skiva, däribland John Adams opera Doctor Atomic, Edward Elgars Gerontius dröm och Bohuslav Martinůs oratorium Gilgamesheposet. Staples är även verksam som regissör och har bland annat gjort uppsättningar av Così fan tutte och La bohème i London, Händels Dido och Aeneas på en dansklubb i Berlin med Kiez Oper, liksom en produktion för Choir of London där Brittens körklassiker Hymn to St Cecilia interfolieras med verk av palestinska flyktingar. Vintern 2021 skapade han filmen Siegfrididyll med Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Musiken

Ungefärliga tider

Wolfgang Amadeus Mozart fick aldrig veta vem som sommaren 1791 skickade ”den mystiske mannen i grått” till honom för att beställa en dödsmässa. Den gåtan är sedan länge löst: Greve Franz von Walsegg ville med detta verk hedra sin hustru som dött den 14 februari samma år. När greven senare kunde uppföra verket i cistercienserklostrets kyrka i Wiener-Neustadt, den 14 december, hade han egenhändigt kopierat ner hela partituret och försett det med titeln ”Rekviem komponerat av greve Walsegg”. Det var inte första gången denne excentriske musikälskare uppträdde i lånta fjädrar. Men, låt oss vara tacksamma för att han inte enbart vände sig till Wiens bäste bildhuggare för att beställa ett gravmonument utan också kontaktade sin tids störste tonsättare.

Som bekant hann Mozart inte fullborda verket före sin död, den 5 december 1791. I stället blev det Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr som – efter att två andra hade givit upp – tilldelades uppgiften. I ett brev till förlaget Breitkopf & Härtel, som svarade för mässans första utgivning, meddelade Süssmayr att han ensam har komponerat satserna Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Till de övriga satserna har Mozart – fortfarande enligt Süssmayr – utarbetat sångstämmorna samt besiffrad generalbas, medan instrumentationen endast är antydd med ”en idé här och där”. Av den sista satsen i Sekvens-avsnittet, Lacrimosa, har Mozart dock bara komponerat de första åtta takterna; resten är av Süssmayrs hand.

Vad vi förmodligen aldrig får veta är hur mycket material Mozart hade överlämnat muntligen och på de papperslappar, ”zettelchen”, som skall ha funnits men som hittills inte har påträffats. Den informationen tog Mozart – och Süssmayr – med sig i graven.

Süssmayrs fullbordan av Mozarts verk har likafullt utsatts för mycket kritik och flera försök har gjort att forma en version av rekviet som bättre uppfyller de intentioner Mozart själv förmodligen hade med sin komposition. En av de som tog sig an denna uppgift var forskaren och musiken Franz Beyer. Beyers version utgår från Süssmayrs, men han har reviderat och korrigerat Süssmayrs orkestrering. Allt i ett försök att få verket att klinga mer i Mozarts anda.

Jens Østergaard

Centralt för förståelsen av Mahlers fjärde symfoni, komponerad åren runt sekelskiftet 1900, är den tyska sångsamlingen Des Knaben Wunderhorn. Dessa folkliga sånger från början av 1800-talet skulle tjäna som inspirationskälla för tonsättaren genom hela hans karriär. Alla hans fyra första symfonier bär på tydliga drag från Des Knaben Wunderhorn.

Vanligtvis ses den fjärde symfonin som ett av Mahlers mest ljusa och lekfulla verk och inledningen bjuder på en närmast idyllisk atmosfär: Ljudet av bjällerklang och flöjter strömmar mot lyssnaren – som om Mahler skulle vilja illustrera en hästsläde som far fram genom en skog i vinterskrud. Men som så ofta hos Mahler finns också skuggor i musiken. Cirka tio minuter in i första satsen ljuder dova trumpetfanfarer som direkt för tankarna till inledningen i femte symfonins begravningsmarsch. Och i andra satsen, som Mahler benämnde ”Freund Hein spielt auf” (Vännen Hein spelar upp), är Hein en sinnebild för döden och leder en makaber dödsdans. Här instruerar Mahler orkesterns konsertmästare att stämma om sitt instrument för att den ska ljuda så rysligt som möjligt.

Den tredje långsamma satsen bygger på två teman som utvecklas och varieras under satsens gång (det första för cello, det andra för oboe). Även finns ångestartade inslag. Så småningom når vi fram till symfonins höjdpunkt, finalen, som bygger på sången Das himmlische Leben, från Des Knaben Wunderhorn, där vi får vi ta del av hur en tillvaro i himlens värld skulle kunna te sig genom ett barns oskuldsfulla ögon. ”Wir geniessen die himmlischen Freuden” (Vi njuter de himmelska fröjderna), sjunger sopransolisten. Ett liv fyllt av ett överflöd av mat och dryck, sång och dans. Befinner vi oss således i ett paradis, eller finns det smolk i glädjebägaren även här? Mahlers musik är mångtydig, och det är upp till varje lyssnare att själv välja om ljuset eller mörkret ska segra.

 Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 5 min inkl. paus