Några noterade också de franska influenserna. I Firenze är den första operan av en svensk, kvinnlig tonsättare som togs upp på Kungliga Operan. Några år senare framfördes den vid en halvprivat tillställning i Paris, och också där fick den lovord i pressen. Trots det har I Firenze legat ospelad sedan början av 1890-talet. Handlingen är ett enkelt triangeldrama, och verket benämns ibland som operett, eftersom det har talad dialog. Efter cirka 125 års törnrosasömn väcks nu partituret till liv, och den charmiga och tidstypiska lilla operan kommer åter att klinga.

Konserten inleds med Helena Munktells dramatiska och koloristiskt rika orkesterverk Bränningar, en symfonisk havsskildring från 1890-talet.

HELENA MUNKTELL PÅ MANLIGA DOMÄNER
”Jag vidblir att kapellmästare får svårare än andra att komma in i himmelriket!”

Orden är Helena Munktells, nedskrivna på ett odaterat visitkort, som hon sände till sin vän och tonsättarkollega Elfrida Andrée. Genom att komponera opera och orkesterverk dristade sig Helena Munktell till att ge sig in på musikaliska domäner som dittills varit förbehållna män. Den sortens verk är avsedda att framföras offentligt, och därmed var hon beroende av dessa ogina kapellmästare. Dessutom konkurrerade hon med de manliga tonsättarna om ett redan ytterst begränsat utrymme i musiklivet. Länge var det en spridd uppfattning att kvinnor inte var kapabla till konstnärligt skapande över huvud taget, och i Sverige tycks den åsikten ha varit mera utbredd än i vissa andra länder på kontinenten. Under Helena Munktells livstid spelades endast ett av hennes orkesterverk i Sverige. Det var Konsertföreningen i Stockholm som 1916 tog upp hennes Dalsvit på en symfonimatiné. Men uruppförandet hade ägt rum i Paris sex år tidigare, då Marcel Labey dirigerade den välrenommerade Lamoureuxorkestern. Labey undervisade vid Schola Cantorum i Paris, en musikskola där tonsättaren Vincent d’Indy var en av ledarna. Ända sedan slutet av 1880-talet hade Helena Munktell kontakt med denne förgrundsgestalt i dåtidens franska musikliv, och senare tog hon lektioner för honom. Det var då hon alltmer kom att ägna sig åt att komponera för orkester, och d’Indy hjälpte henne att få också andra verk framförda.

Akademiledamot, en hedersbetygelse
Över lag hade Helena Munktell lättare att få sin musik spelad utomlands än i Sverige. Den symfoniska dikten Bränningar uruppfördes i Monte Carlo 1898, medan det första svenska framförandet inte kom förrän efter hennes död. Det var med detta dramatiska och koloristiskt rika orkesterverk Kungl Musikaliska akademien öppnade sin högtidsdag i kunglig närvaro en av de första dagarna i november 1919. Akademisekreteraren Olallo Morales framhöll inledningsvis parentationen över Helena Munktell, som gått bort ett par månader tidigare, att hon var ”den första svenska kvinnliga komponist, som skapat ett verk på operans område”. Även om hon i likhet med andra kvinnliga tonsättare känt sig motarbetad av manliga musikerkolleger, hade hon ändå till sin stora glädje blivit invald som ledamot av Musikaliska akademien våren 1915. Denna hedersbetygelse var utan tvekan ett erkännande, särskilt som hon var den första kvinnliga ledamot som invalts uteslutande på meriter såsom tonsättare. – Den elva år äldre Elfrida Andrée var ledamot sedan 1879, men förutom tonsättare var hon domkyrkoorganist, och den tjänsten vägde säkert tillsammans med hennes musikskapande tungt vid invalet.

Uppväxt i kulturell herrgårdsmiljö
I Olallo Morales minnesord över Helena Munktell heter det vidare, att hon var dotter till ”den talangfulle pianisten och musikvännen patron Henrik Munktell”. Fadern var visserligen inte yrkesmusiker, men som musikaliskt aktiv och initierad amatör hade också han varit ledamot av Akademien. Henrik Munktell drev Grycksbo pappersbruk strax utanför Falun, och Helena växte upp i en välbärgad herrgårdsmiljö. Morales berättade, att det ”gästfria Munktellska hemmet var samlingsplatsen för huvudstadens främsta musikaliska och litterära personligheter, och detta artistiska umgänge, till vilket räknades fröken Munktells första lärare Ludvig Norman och Joseph Dente, var ägnat att väcka och odla hennes konstnärliga anlag.” I sin ungdom studerade Helena Munktell med framgång såväl sång som piano, och dessutom fick hon undervisning i musikteori och komposition. I sitt tal hade Morales kunnat nämna, att även Conrad Nordqvist och Johan Lindegren hörde till hennes namnkunniga lärare i Stockholm.

Musikaliskt franskinfluerad
Helena Munktell reste tidigt utomlands, och från och med 1880-talet fram till omkring 1910 tillbringade hon som regel en stor del av vinterhalvåret i Paris. Under somrarna ville hon däremot alltid njuta av naturen i sitt älskade Dalarna, där hon lät bygga ett timrat hus med utsikt över Siljan. Som vuxen såg sig Helena Munktell sannolikt i första hand som tonsättare, även om hon var en skicklig pianist och ofta ackompanjerade sångare som framförde hennes romanser. Hon skaffade sig en grundlig skolning. I Paris studerade hon för bland andra Benjamin Godard och på 1890-talet för Vincent d’Indy. I sitt komponerande var hon tydligt franskorienterad, och under sina långa Parisvistelser hade hon goda möjligheter att lyssna till musik av olika slag, inte minst operakonsten stod på en hög nivå. Paris ansågs vara sångens huvudstad, och många sångare fanns i Helena Munktells vänkrets både i Frankrike och hemma i Sverige. Också på Stockholmsoperan spelades för övrigt mycket fransk repertoar under senare delen av 1800-talet, och opéra comique, dvs. lättare musikdramatiska verk med talad dialog, var en populär genre.

I Firenze – en framgång
Till stor del består Helena Munktells produktion av romanser och annan vokalmusik. På 1880-talet började hon så komponera en opera, I Firenze, till libretto av Daniel Fallström, en känd och populär författare och journalist. Formmässigt är det just en komisk opéra comique eller ett sångspel med handlingen – ett tämligen okomplicerat triangeldrama – förlagd till en konstnärsateljé i Florens på 1400-talet. Urpremiären ägde rum på Kungl. Teatern i det gamla operahuset den 29 maj 1889, och eftersom denna enaktare inte fyller en hel kväll, kombinerades den med ett framförande av Donizettis Regementets dotter.

Efter premiären kunde man i Dagens Nyheter läsa, att I Firenze ”rönte en stor och berättigad framgång”, och Helena Munktell fick flera gånger gå in på scenen för att ta emot applåder. Musiken beskrivs som ”melodiös och omsorgsfullt utarbetad i harmoniskt hänseende” och ”hållen i nyfranska skolans stil”. Den sägs vara ”präktigt instrumenterad för stor orkester af fröken Munktells lärare hofkapellmästaren Dente.” I Aftonbladet skrev Adolf Lindgren dock att han ansåg att orkestersatsen var i tyngsta laget och inte riktigt passade Helena Munktells lättare, franska stil. Om ”tonsättarinnan ämnar fullfölja sin så lyckligt och lofvande begynta verksamhet för scenen”, hoppades Lindgren att hon i fortsättningen själv skulle göra instrumentationen. – Senare reviderade hon operans orkestersats. Strax efter det att den trettonde och sista föreställningen av I Firenze gått över tiljorna i Stockholm våren 1892, framfördes operan vid en halvprivat tillställning i Paris. Då sjöngs den på franska, och orkesterpartiet var reducerat till piano, violin och harpa. Benjamin Godard, Helena Munktells lärare, dirigerade och pianostämman utfördes av henne själv. Bland åhörarna, som fyllde Helena Munktells systers rymliga ateljé, fanns d’Indy och översättaren Armand Silvestre liksom en del franska musikkritiker. Och recensionerna i fransk press blev väl så positiva som tidigare i den svenska. Godard försökte intressera chefen för Opéra Comique att ta upp I Firenze, men tyvärr blev det aldrig någon uppsättning vare sig där eller på någon annan teater i Paris. Av allt att döma har partituret till Helena Munktells opera inte klingat sedan den gången det begav sig i Emma Sparres ateljé för 125 år sedan.

Vidgade uttrycksmedel
Efter arbetet med I Firenze började Helena Munktell på 1890-talet att ägna sig åt symfoniskt komponerande. Orkesterns färgpalett och uttrycksmöjligheter tycks ha lockat henne. Även om det inte kunnat beläggas, förefaller det troligt att hon bland annat hade tillfälle att lyssna till ny, impressionistiskt skimrande musik av Debussy. I början av 1890-talet blev de båda invalda i Société Nationale de Musique, som efter det att d’Indy tagit över ledningen, öppnats också för musik av utländska tonsättare. Helena Munktell fick flera verk framförda på sällskapets konserter, bland annat orkesterballaden Isjungfrun med text av konstnären Emma Sparre, Helena Munktells syster. Ett medlemskap i Société Nationale de Musique måste ha imponerat även på dem hemma i Sverige, som annars inte hade mycket till övers för ”fruntimmerskonst”. Med den symfoniska dikten Bränningar visar Helena Munktell att hon kunde behandla en orkester och också bygga upp ett verk i större format med ett begränsat och väl utnyttjat musikaliskt material. Själv benämner hon det ensatsiga stycket ”symfonisk bild”, och inspirationen till denna storslagna havsskildring ska hon ha fått under en vistelse på Rivieran i början av 1890-talet. Den franske tonsättaren och pianisten Théodore Lack utbrast en gång apropå Helena Munktell och hennes musikskapande – och det var säkert tänkt att uppfattas som högsta beröm:”Ce n’est pas une femme qui compose, c’est un compositeur!” – ”det är inte en kvinna som skriver musik, det är en kompositör!” Även i Sverige blev så småningom allt flera av Helena Munktells kolleger övertygade om hennes professionalism och konstnärsskap. När Föreningen Svenska Tonsättare bildades 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 stiftarna.
Text: Christina Tobeck