ISABELLE FAUST I BERGS VIOLINKONSERT
Isabelle Faust återvänder till Berwaldhallen med Alban Bergs violinkonsert – skriven till minnet av en ung flicka. Chefsdirigent Daniel Harding leder därtill Sveriges Radios Symfoniorkester i uvertyren till Richard Wagners Tannhäuser, en opera om kampen mellan den dygdiga och den sinnliga kärleken. Dessutom den tyska romantiska kompositören Emilie Mayers sjunde symfoni.
Den tyska stjärnviolinisten Isabelle Faust är en återkommande gäst hos Sveriges Radios Symfoniorkester. Nu är hon tillbaka med Alban Bergs violinkonsert, ett rekviem över en flicka som dog i polio – och, visade det sig, även ett slags förebud om Bergs egen död. På programmet står också uvertyren till Richard Wagners Tannhäuser och den tyska tonsättaren Emilie Mayers sjunde symfoni – ett svindlande stycke som under ledning av chefsdirigent Daniel Harding vid den här konserten spelas i Berwaldhallen för första gången någonsin.
När Alban Berg 1935 tackade ja till att skriva en violinkonsert visste han inte att det skulle bli ett stycke sorgemusik. Medan han komponerade dog den artonåriga Manon Gropius, dotter till familjevännen Alma Mahler-Werfel och Walter Gropius, i polio. Violinkonserten blev klar på tre veckor (ovanligt för Berg, som vanligtvis tog lång tid på sig att skriva) och i verket vävde Berg bland annat in Johann Sebastian Bachs koral ”Es ist genug”. Berg dedikerade stycket till Manon med orden ”Till minnet av en ängel”. Konserten blev det sista verk han fullbordade innan han själv avled i sviterna av blodförgiftning på julafton 1935.
Trots att Emilie Mayer skrev åtta symfonier och ett femtontal konsertuvertyrer förblev hon en outsider i det tyska musiklivet. Av hennes symfonier var det bara en som publicerades, och vad gäller den sjunde symfonin finns inget känt datum för uruppförandet. Att vara kvinna och tonsättare under 1800-talet var förenat med att bli konstant motarbetad. Inte så konstigt, med andra ord, att Mayer i slutet av 1850-talet slutade att komponera symfonier. Sjuan är ett både svindlande vackert och mångbottnat verk, där det går att urskilja ekon från flera av Mayers tidigare symfonier.
Konsertens kortaste verk, uvertyren till Tannhäuser, hade premiär på Semperoperan i Dresden 1845 med Wagner själv som dirigent. Operan bygger på en medeltida saga om riddaren Tannhäuser som tillsammans med sin vän Eckart möter Venus När Wagner gjorde opera av sagan tog han bort karaktären Eckart och lade till karaktären Elisabeth. Medan Venus står för den sinnliga kärleken står Elisabeth för den dygdiga, och genom dessa två kvinnogestalter gestaltas Tannhäusers inneboende klyvning mellan dygd och last: en spegling av förhållandet mellan förnuft och känsla som också var ett av romantikens älsklingsteman. Uvertyren börjar med en hymn som successivt växer och övergår i vildsint extas.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Som femåring följde Isabelle Faust med sin pappa till fiollektionerna hemma i Esslingen, Tyskland, och redan då upptäcktes hennes talang. Färdigheterna finslipade hon sedan i familjens stråkkvartett samt under lektioner med Denes Zsigmondy och Christoph Poppen. Efter att i tonåren ha vunnit Leopold Mozart-tävlingen i Augsburg och Paganini-tävlingen i Genua började hon framträda regelbundet med världens största orkestrar, såsom Berlinfilharmonikerna, Boston Symphony Orchestra, NHK Symphony Orchestra Tokyo, Chamber Orchestra of Europe och Freiburger Barockorchester. Detta ledde till nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonini, Frans Brüggen, sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Robin Ticciati, Andris Nelsons och Daniel Harding.
Med stor konstnärlig nyfikenhet rör sig Isabelle Faust mellan många olika epoker och i olika sorters ensembler. Hon spelar såväl stora solokonserter som historiskt korrekta tolkningar av tidig musik.
Hennes inspelningar har enhälligt hyllats av kritiker och bland annat tilldelats Diapason d’or, Grammophone Award och Choc de l’année. År 2021 spelade hon in Ludwig van Beethovens trippelkonsert med Alexander Melnikov, Jean-Guihen Queyras, Pablo Heras-Casado och Freiburger Barockorchester. Året dessförinnan gjorde hon en inspelning av Arnold Schönbergs fiolkonsert med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Musiken
Richard Wagners opera Tannhäuser är kanske hans mest självbiografiska. Den ger starkt uttryck för Wagners politiska engagemang och frihetslängtan och huvudpersonen, Tannhäuser, är något av ett självporträtt. När Wagner skrev operan var han drygt 30 år och anställd som hovkapellmästare i Dresden. Det gjorde honom inte till någon lydig samhällets tjänare, tvärtom. Han brann för tron på ett nytt samhälle, fritt från alla borgerliga konventioner och kvävande puritansk moral. Han predikade den sinnliga lustens lov och att njuta av livet här och nu, till skillnad från det strängt kristna betonandet av belöning i livet efter detta. Vägen till förändring skulle gå genom den nya konsten – i synnerhet hans egna verk.
Operan utspelar sig vid slottet Wartburg i Thüringen i början av 1200-talet. Tannhäuser är riddare och minnesångare som har flytt från det förkvävande konservativa hovlivet och vältrar sig i lust hos själva Venus. Men han längtar efter något mer, efter en djupare, mer bestående kärlek. Han återvänder till hovet lagom till den sångartävling, där den som på bästa sätt besjunger den rena kärleken ska få gifta sig med Elisabeth. Först ut är Wolfram, Tannhäusers vän och rival om Elisabeth. Wolfram följer lydigt reglerna och sjunger kyskt och vördnadsfullt om den höga, rena kärleken. När det är Tannhäusers tur bryter han mot alla regler och besjunger njutning och lust.
Mitt i detta finns Elisabeth. Hon älskar Tannhäuser och blir lockad av hans sång, samtidigt som han kränker henne som kvinna med sitt fräcka uppträdande. Tävlingen urartar och Tannhäuser blir tvungen att fly. Han beger sig till Rom för att söka nåd hos påven och lämnar Elisabeth i orolig väntan. Efter lång tid återkommer Tannhäuser utan att ha fått påvens välsignelse. Påven har sagt att, lika troligt som att staven i hans hand ska börja blomma, lika troligt är det att Tannhäuser ska kunna bli förlåten för sina synder. Elisabeth dör av sorg. Men – när också Tannhäuser dör sker undret. Det kommer bud från Rom att påvens stav har slagit ut i blom. Tannhäuser är förlåten.
Uvertyren speglar tydligt operans kärnkonflikt, den mellan det höga och rena och det sinnligt njutningsfulla. Temat från Pilgrimskören i tredje akten inleder, stram och högtidlig, och följs av den frustande lustfyllda musiken från orgierna i Venusberget.
Text: Katarina Lindblad
I. Andante; Allegretto
II. Allegro; Adagio
”Till minnet av en ängel” står det i noterna till Alban Bergs Violinkonsert. Dena ängel var en flicka med en utstrålning som lär ha påverkat hela hennes omgivning. Dirigenten Bruno Walter skrev i sina memoarer om mötet med henne: ”En anmärkningsvärt rörande upplevelse som kändes drömlik och som ännu inte förlorat något av sin mystiska magi i mitt minne.” Flickan ifråga var Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes äktenskap med konstnären Walter Gropius.
Alban Berg umgicks en hel del med familjen Gropius och Manon var ett ljus i salongerna. 1935 föreslog den amerikanske violinisten Louis Krasner att Berg skulle skriva en violinkonsert åt honom. Berg tände omedelbart på idén och började skissa på en inledning där han tänkte sig ett musikaliskt porträtt av den änglalika Manon. Verkets inledande öppna, rena kvinter; den eteriska klangen; den skira instrumentationen; allt var en avbildning av den undersköna artonåringen.
Två månader senare dog Manon i polio efter att ha varit sjuk ett år. Döden kom ändå som en chock för alla och utlöste en febrig aktivitet hos Berg. Tidigare hade han tagit god tid på sig i arbetet med sina verk; operan Wozzeck tog tio år och Lulu fem, men violinkonserten blev färdig på bara tre veckor. Den första satsens undersköna musikaliska porträtt avlöses av en sorgesång; den spänstiga folkmelodin förvandlas till Bach-koralen Es ist genug, där träblåsarna spelar Bachs originalsättning medan Berg väver sorgesamma slingor omkring den. Smärtorna som Berg förmedlar i konsertens andra del har vissa tolkat som föraningar om hans egen död – Berg dog av blodförgiftning fem månader efter att konserten fullbordades. Detta blev det sista konsertverk som Berg fullbordade; operan Lulu saknade sin sista akt i färdigt skick när Berg avled på julafton 1935.
På så sätt blev kanhända violinkonserten en minnessten också över Berg själv, den av Andra Wienskolans tonsättare som lyckades sammanlänka tolvtonstekniken med romantiken. Violinkonserten har blivit ett av periodens mest spelade och uppskattade verk även om den inte är en traditionell solokonsert, snarare en orkesterhymn med en solistisk röst som sjunger ”till minnet av en ängel”.
Text: Stellan Sagvik
I. Adagio–Allegro energico
II. Adagio
III. Allegro vivace
IV. Finale: Adagio–Allegro
Trots att Emilie Mayer skrev åtta symfonier, ett femtontal konsertuvertyrer och en gång om året presenterade sina senaste verk vid en egen konsert i ett av Berlins främsta konserthus, förblev hon något av en outsider i det tyska musiklivet. Av de åtta symfonierna var det bara en som trycktes, och i fråga om den sjunde finns inget känt datum för uruppförandet.
Född den 14 maj 1812 i Friedland, Mecklenburg, hade Emilie Mayer fått sin kompositionsutbildning av Carl Loewe i Stettin och Adolph Bernhard Marx och Wilhelm Wieprecht i Berlin under 1840-talet. Våren 1850 gjorde hon stor succé då hon av kung Frederick William IV fick tillstånd att låna Schauspielhaus am Gendarmenmarkt (dagens Konzerthaus i Berlin) och där uppföra sina egna kompositioner med ett handplockat urval av Berlins bästa musiker. Konserten fick lyriska recensioner i Tysklands största tidningar, och musikkritikern Ludwig Rellstab skrev i Vossische Zeitung att konsertprogrammet, som hade utformats ”helt och hållet av en kvinnas hand”, var en ”unik händelse i världens musikhistoria”. En gång om året fortsatte hon att arrangera konserter med sina senaste verk i Schauspielhaus.
Dessa framgångar till trots hade hon, som musikvetaren Bert Hagels klargjort, svårt att nå ett riktigt genomslag. Att vara kvinna och tonsättare under 1800-talet var förenat med att bli konstant motarbetad. Inte så konstigt, med andra ord, att Mayer i slutet av 1850-talet slutade att komponera symfonier. I ljuset av den misogyna musikhistorien är det glädjande att en orkester som Norddeutsche Rundfunk (NDR) så sent som 2022 gjorde en lysande inspelning av både hennes tredje och sjunde symfoni, där ovan nämnda Hagels blottlägger den misogyna receptionen.
Den sjunde symfonin i f-moll är ett häpnadsväckande mångbottnat verk, där det också går att höra ekon från flera av Mayers tidigare symfonier. Uppbyggnaden av den första, dramatiskt rafflande satsen påminner om den andra symfonins första sats, medan den andra satsens konstruktion liknar den långsamma satsen i hennes tredje symfoni, Sinfonie Militaire. Här finns flera vidunderliga passager för såväl stråkarna som blåsarna. Fragment av Sinfonie Militaire hörs också i den tredje satsen, utformad i fem delar om totalt 488 takter. I den febrigt intensiva finalen kastar sig musiken i en båge tillbaka mot symfonins startpunkt.
Den sjunde symfonin tillkom troligen år 1856, och är Mayers sista bevarade symfoni. Ett brev och en tidningsartikel vittnar om att en åttonde symfoni har funnits, men noterna är hittills inte hittade. Efter drygt två decenniers symfonisk tystnad komponerade Mayer 1879, då sextiosju år gammal, åter ett orkesterverk: en uvertyr till Faust. Det blev det enda orkesterverk som hon under sin levnadstid fick se i tryck, innan hon dog i lunginflammation i Berlin den 10 april 1883.
Text: Hedvig Ljungar
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 45 minuter inklusive paus
Lär dig mer om Bergs smärtsamt vackra Till minnet av en ängel i podden Mästerverken:
Biljetter
Fler konserter
TJAJKOVSKIJS FÖRSTA PIANOKONSERT MED ANNA VINNITSKAYA
Joana Mallwitz leder Anna Vinnitskaya och Sveriges Radios Symfoniorkester i Tjajkovskijs älskade första pianokonsert.
Seinabo Sey möter Sveriges Radios Symfoniorkester
Artisten Seinabo Sey och Sveriges Radios Symfoniorkester i ett hett efterlängtat musikaliskt möte.
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.