arrow

JOHAN DALENE I ADÈS VIOLINKONSERT

Violinisten Johan Dalene är bara 20 år och redan internationellt hyllad. Nu gästar han Sveriges Radios Symfoniorkester i Thomas Adès brännande vackra violinkonsert Concentric paths. Stycket följs av Sjostakovitjs medryckande nionde symfoni, skriven strax efter andra världskrigets slut i en tid av djupa politiska spänningar. Dirigent Emil Eliasson leder konserten.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredagen den 26 mars kl 19.00.

Franz Schubert, Thomas Adès och Dmitri Sjostakovitj ritar en snirklig båge genom två århundraden. Från en teaterscen i Wien tar vi klivet ut i det okända och hinner uppfatta svaga radiosignaler innan vi slungas tillbaka mot jorden och landar i Moskva. Stalin tvinnar upprört sin mustasch. Hade inte Sjostakovitj lovat att hans nionde symfoni skulle vara ett stort hyllningsverk med kör och solister?

Men vi är inte framme där än. För nu följer vi Thomas Adès vindlande cirklar i den tjugo minuter långa och sprakande virtuosa violinkonserten Concentric paths. Bilder av rymden kommer för Johan Dalene när han spelar, särskilt i den andra satsens extrema lägen; högst upp på greppbrädan och med de lägsta toner en fiol kan frambringa.

När han första gången gav sig i kast med konserten fick han möjlighet att träffa Thomas Adès i London. Tonsättaren ledde honom genom den komplexa violinstämman med entusiasm och generositet, och så hade Johan Dalene en ny favoritkonsert i fingrarna.

– Det är en väldigt speciell konsert och en otroligt vacker violinstämma. För mig som solist, och jag tror också för publiken, är den en stor emotionell upplevelse. Musiken är på något sätt ovanligt närvarande, och det tror jag att alla känner, säger Johan.

År 1945 har Dmitri Sjostakovitj länge och framgångsrikt balanserat mellan sovjetregimens krav och sin konstnärliga integritet och har nyligen skrivit två majestätiska symfonier – sin sjunde och åttonde. Sovjetunionen och Stalin tillhör vinnarna i kriget. Det är läge för den stora Nionde Symfonin och Sjostakovitj antyder att det blir en maffig hyllning.

Vad är det som gör att han istället komponerar raka motsatsen? Den korta symfonin med sitt lätta anslag, sarkastiska skämt och stråk av vemod är humoristisk och helt oförutsägbar. Kritiken är desto mer allvarlig, och Sjostakovitj är tvungen att vänta med nästa symfoni till efter Stalins död.

Precis som Sjostkovitjs nionde symfoni blir Die Zauberharfe år 1820 sågad av kritikerna, fast av helt andra skäl – det verkar helt enkelt ha varit riktigt dålig dramatik. Som tur är låter sig den 23-åriga Franz Schubert inte påverkas av det oätliga dramat. Uvertyren han komponerar till pjäsen har allt en uvertyr behöver: en ödesmättad inledning som målar ett landskap i moll och sedan ett strålande allegro i C-dur med kraften att lyfta den tjockaste sammetsridå.

Emil Eliasson dirigerar alla tre styckena för första gången på konsert.

– Schubert är sprudlande och sorglös, och Adès är omöjlig att motstå. Även om Sjostakovitj har sina mörka stunder så är det otroligt upplyftande och underbart galen musik. Tillsammans blir de här tre korta verken en riktig energiboost. Just nu tror jag att det är precis vad vi alla behöver, säger Emil.

Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Emil Eliasson, född 1989, fick sin examen från Kungliga Musikhögskolan 2014. Redan under studietiden gästade Emil flera av de professionella symfoniorkestrarna runt om i landet. Direkt efter examen anlitades han som assisterande dirigent på Läckö slottsopera i en uppsättning av Falstaff. Han har även varit assisterande dirigent till Rumon Gamba, chefsdirigent på Norrlandsoperan, i uppsättningarna Elektra och Carmen.

Emil har assisterat Lawrence Renes på Kungliga Operan i Stockholm i Valkyrian, Rosenkavaljeren och Salome. Han har även varit assisterande dirigent på Wermland Opera under produktionerna Barberaren i Sevilla, Figaros bröllop och Fidelio. Utöver operaengagemangen har Emil assisterat Daniel Harding, chefsdirigent vid Sveriges Radios Symfoniorkester, och har pågående samarbeten med bland annat symfoniorkestrarna i Norrköping, Gävle, Helsingborg och vid Norrlandsoperan, samt med Nordiska kammarorkestern, Dalasinfoniettan och Wermland Operas orkester.

Emil har deltagit i mästarkurser med Herbert Blomstedt och tilldelats Kungliga Musikhögskolans nationella stipendium i tre år i rad. Hösten 2015 fick Emil Crusell-stipendiet, som tilldelats en lovande svensk dirigent vartannat år.

20-årige violinisten Johan Dalene har redan gjort stort intryck på de internationella scenerna. Han
framträder regelbundet med ledande orkestrar och i berömda konsertsalar såväl utomlands som
i Sverige. Han är vinnare av Den Norske Solistpris och blev förstapristagare i den prestigefyllda Carl Nielsen tävlingen 2019. Kommande säsonger innehåller solistuppdrag med de flesta stora skandinaviska orkestrarna liksom debut med Gewandhausorkestern Leipzig med Sakari Orami, Tjeckiska filharmonin med Franz Welser-Möst, Konzerthausorchester Berlin med Christoph Eschenbach samt recitaler i Wigmore Hall, London och Carnegie Hall, New York.

I april 2020, under nedstängningen av publika konserter till följd av Coronapandemin, framträdde
Johan i Bachs konsert för två fioler vid en bildsänd konsert tillsammans med Janine Jansen och
Sveriges Radios Symfoniorkester. Under säsongen 2020/21 är Johan utnämnd till Klassiska artisten i
Sveriges Radio P2 och Berwaldhallen. Säsongen 2021/22 är Johan utvald till Rising Star artist av European Concert Hall Organisation (ECHO). Han kommer under denna period att ge recitaler i många av Europas mest prestigefyllda konsertsalar såsom Musikverein i Wien, Het Concertgebouw i Amsterdam, L’auditori i Barcelona, Elbphilharmonie i Hamburg och Cité de la musique i Paris. Perioden 2019-2021 är Johan New Generation Artist på BBC Radio 3 och framträder då i recitaler, kammarmusikkonserter och som solist med samtliga BBC-orkestrar. Allt spelas in och sänds på BBC Radio 3.

Musiken

Ungefärliga tider

Få kunde som Franz Schubert konsten att i en enda sång förmedla ett utmejslat drama. Ändå hade han ingen framgång när det gällde att skriva musik för teatern. När Rossini var som mest populär i Wien längtade Schubert efter att få skriva operor i eget namn. Problemet var inte att han saknade förmåga att skriva – utan möjligen att han arbetade med fel slags projekt.

Rosamunde skrevs som en del av skådespelsmusiken till pjäsen Die Zauberharfe – ”Den magiska harpan” – för Theater an der Wien, sommaren 1820. Mottagandet av stycket var inte nådigt. Berättelsen ansågs fånig, texten undermålig, och efter bara några föreställningar togs pjäsen bort från repertoaren.

Men även om pjäsen fick sluta spela överlevde Schuberts ljuvliga uvertyr. Efter en långsam inledning där oboe och klarinett står i centrum följer ett energiskt Allegro där huvudtemat presenteras av violinerna. Kort och koncist – och på Schuberts omisskännliga vis: mästerligt vackert.

Hedvig Ljungar

Många har associerat till rymden. Kanske är det första satsens inledning som sprakar som radiosignaler från andra galaxer, kanske verkets titel; Concentric paths. Thomas Adès själv ser verket som en triptyk snarare än en konsert med tre satser. Delarnas namn, Ringar (Rings), Stigar (Paths) och Rundlar (Rounds) tillkom när han upptäckte att den gemensamma nämnaren var cykliska mönster i både melodier som återkommer och skär in i varandra. Teman, rytm och harmonik som rör sig in och ut ur fas. Det finns ingenting av den klassiska konsertens “linjära eller rektangulära” känsla, som Adès uttrycker det i en intervju.

För som så ofta när det gäller Adès är ingenting konventionellt, även om det kan te sig så vid första anblick. Violinkonserten föddes ur den sista satsens svävande romantiska melodi i violinen. Allting som händer dessförinnan – första satsens sökande efter rätt radiokanal och andra satsens tyngd – är förberedelser för denna melodi, aftonstjärnan på konsertens himmel.

 Janna Vettergren

Större delen av Dmitrij Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Hans första symfoni gjorde succé, men sedan han började komponera i en modern stil upprörde han Sovjets makthavare. Den första domen kom redan 1936, då hans musik offentligt fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och kallade sin femte symfoni ”svar på en berättigad kritik”. Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden, inte minst Sjostakovitj vars väldiga krigssymfonier – den sjunde och den åttonde – ofta framfördes i de västallierade länderna. Även på hemmaplan hyllades de patriotiska inslagen och Sjostakovitj tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet igen.

Många kompositörer har bävat inför att skriva sin nionde symfoni. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Stalin förväntade sig en hyllningssymfoni, att trilogin av stora krigssymfonier skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i Det stora fosterländska kriget. Men resultatet blev något helt annat. Sjostakovitj skrev själv: ”Musikerna kommer att tycka om att spela det och kritikerna kommer att älska att hata det.”

Symfonin skrevs på kort tid under sommaren 1945. Efter förhandspremiären i september, då den framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter för en liten grupp närvarande, var många kritiska. I stället för en lång symfoni med patriotiska hyllningar fick de en virtuos och lättsam symfoni, slut redan efter 25 minuter. Eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni gick det inte att ställa in uruppförandet, som ägde rum i Leningrad den 3 november. Reaktionen lät inte vänta på sig.

Även om musiken ansågs lättsam var detta mer än bara en ironisk klackspark efter symfonier nr 7 och 8. Den som känner till Sjostakovitjs kodade musikspråk förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget.

Mot denna bakgrund kan den nionde symfonin betraktas som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi. Föga förvånande försvann symfonin snabbt från det sovjetiska konsertlivet efter att den blev kraftigt nedskriven i sovjetisk press. Sedan avvaktade Sjostakovitj i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme