arrow

Mäkelä möter Leonidas Kavakos

Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä bjuder på ett fullspäckat konsertprogram med musik från olika epoker. Mäkelä möter violinisten Leonidas Kavakos som gjort sig erkänd över hela världen som en violinist och artist av sällsynt kvalitet, hyllad för sin ojämförbara teknik, sitt fängslande artisteri och musikaliska integritet. Kavakos spelar en av världens mest populära violinkonserter – Mendelssohns Violinkonsert. På programmet står även musik av Adams, Berio och Beethoven.  

Klaus Mäkelä rivstartar veckans konsert med John Adams Short ride in a fast machine.

Violinisten Leonidas Kavakos har med sig  ett verkligt älskat verk, Mendelssohns Violinkonsert e-moll. Konserten var en succé från början och har lovordats i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare.

I Luciano Berios orkestrering av Contrapunctus XIX ur Die Kunst der Fuge följer vi Bachs vindlande melodier. Orkesterns instrument  skapar ett annat ljudlandskap än det klaverinstrument Bach själv haft i åtanke. Det blir älskad musik i ny skepnad. Berios instrumentlusta återfinner vi i konsertens avslutande verk.

Beethovens andra symfoni är ett av de sista verken ifrån den första av hans tre ”perioder”. Här bemästrar han en tradition som Haydn och Mozart definierat, och tar samtidigt avsked från den. Beethoven använder för första gången orkestern som ett stort instrument. Resultatet är en munter och elegant symfoni där Beethoven tar nytt avstamp i sitt radikala nyskapande.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Programändring: Szymanowskis Violinkonsert ersätts av Mendelssohns Violinkonsert

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien och konstnärlig rådgivare för Orchestre de Paris. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 väntar hans första säsong med Oslo-Filharmonien, liksom debuter med bland andra Gewandhausorkestern, Bostons symfoniorkester och Concergebouworkestern. Återbesök väntar också hos exempelvis Bayerska radions symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, liksom två konserter med Orchestre de Paris. Han kommer bland annat att ge uruppföranden av Unsuk Chin, Sauli Zinovjev och Mette Henriette.

Vid Sibelius-Akademin studerade Mäkelä dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski. Som cellosolist har han uppträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Leonidas Kavakos är uppmärksammad världen över som en sällsynt skicklig violinist med fängslande uttryck och konstnärlig integritet. I början av sin karriär gjorde han världens första inspelning av originalversionen av Sibelius violinkonsert, som 1991 belönades med tidningen Gramophones pris Concerto of the Year.

I samband med Beethovens märkesår 2020 har han spelat in både Beethovens violinkonsert och hans septett i Ess-dur tillsammans med Bayerska radions symfoniorkester. I oktober 2020 väntar en konsert med Danska Radions Symfoniorkester där han spelar Beethovens violinkonsert och leder orkestern i Beethovens sjätte symfoni, Pastoralsymfonin. Han inledde hösten 2020 med Prokofjevs Violinkonsert nr 2 g-moll med Nordtyska radions orkester och dirigent Alan Gilbert i Elbphilharmonie i Hamburg, följt av ett program med Beethovensonater med pianisten Enrico Pace i Rotterdam.

Han har på senare år även etablerat sig som dirigent och gästat bland andra London symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Budapest festivalorkester samt Schweiziska och franska radions symfoniorkestrar. Han sammanställer årligen en mästarkurs i violinspel och kammarmusik i sin hemstad Aten som lockar musiker från hela världen. Han spelar på en Stradivarius ”Willemotte” från 1734.

Musiken

Ungefärliga tider

Att lyssna på Short Ride in a Fast Machine är en sprudlande och glädjefull upplevelse. Under verkets fyra minuter kastas orkestern runt i en virvlande, hämningslös färd, pådriven av hetsande slagverk. Tonspråket är tonalt, delvis bekant, men inte så enkelt och förutsägbart som det först kan verka. Till exempel förekommer ingen egentlig melodi i verket och musiken drivs framåt av stadigt pulserande, rytmiserade klanger. Den ständigt underliggande rytmen, som ett envist ostinato, är typisk för Adams verk liksom annan minimalistisk musik. Han betonar själv i en kommentar att han vill ”uppleva den fundamentala pulsen” i sin musik.

När det gäller harmoniken brukar musikstycken traditionellt organiseras i fraser som separeras av kadenser, specifika och förutsägbara ackordföljder. Men i stället för att leda musiken vidare med denna typ av harmoniska upplösningar byter eller lägger Adams till toner successivt i en modal skala som han plötsligt ändrar; musiken passerar en ”port” till en ny harmonisk sektion, en teknik som kallas just ”gating”. Denna avsaknad av traditionella kadenser upplevs av lyssnaren som en evig rörelse utan vila och genomsyrar hela verket ända till slutet, då Adams får stopp på maskinen med dess enda kadens.

Verket skrevs på beställning till Great Woods Festival i Massachusetts och uruppfördes av Pittsburgh Symphony Orchestra 1986. Det är i dag något av en modern klassiker som öppningsnummer på ett konsertprogram.

Text: Andreas Konvicka

Violinkonsert av Felix Mendelssohn

Felix Mendelssohn var nog från början, i linje med sitt förnamn, verkligen bland de lyckligaste av romantiker. Född med guldsked i mun, son till en rik bankir och sonson till en berömd filosof. En omgivning av världslig elegans, kärleksfullhet, förbehållslös uppmuntran och intellektuell stimulans. Han kom  att få några av musikvärldens viktigaste jobb, gjorde massor för att återupprätta Johann Sebastian Bachs status, lyfte musikpedagogiken till nya höjder, liksom orkester- och körstandarden där han var verksam. Han skrev naturligtvis därtill en stor mängd odödlig musik. Och så dog han plötsligt, tre månader innan han skulle ha fyllt 39 år. Den älskade systern Fannys död kort dessförinnan kan möjligen ha påskyndat hans eget frånfälle.

Konserten i e-moll har kallats världens mest populära violinkonsert, hur man nu avgör det. Kanske kan man säga att den i unik grad omhuldas i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare. Den skrevs till en för Mendelssohn mycket viktig och kär barndomsvän, den världsberömde virtuosen Ferdinand David, märkligt nog född i samma hus i Hamburg som tonsättaren. Mendelssohn kunde med tiden utse honom till konsertmästare i den minst sagt anrika Gewandhaus-orkestern i Leipzig, som han ledde. David blev givetvis glad över vännens per brev uttalade önskan att skriva en konsert för honom, men han fick vänta rätt länge på resultatet och tvingades ibland påminna om löftet. Ovanligt nog då det gällde den snabbskrivande Mendelssohn, som ofta beskyllts för att ha för lätt för sig. I sex år från och med 1838 ägnade han sig åt konserten från och till. Den fullbordades i Frankfurt 1844 och uruppfördes av herrarna i Leipzig på våren följande år. En ögonblicklig succé som hållit i sig.

Konserten får sägas vara mer ”violinistisk” än exempelvis Beethovens och Brahms violinkonserter, men står samtidigt långt ifrån ett ytligt effektsökande. Den är lika mycket klassisk som romantisk, just som Mendelssohn själv. De tre satserna är på traditionellt vis var sin egen enhet, men de spelas utan avbrott. Ingen helt vanlig modell på sin tid, men det gällde väl att inte bryta förtrollningen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

FELIX MENDELSSOHN

Född: 3 februari 1809, Hamburg, Tyskland.
Död: 4 november 1847, Leipzig, Tyskland.
Verk i urval: Fem symfonier, 13 Stråksymfonier, Violinkonsert e-moll, uvertyren Hebriderna, oratorierna Paulus och Elias, Lieder ohne Worte, skådespelsmusiken till En midsommarnattsdröm med den kända bröllopsmarschen.
Den unga kompositören: Som 20-åring skickades Mendelssohn ut på en tvåårig bildningsresa i Europa. Med hjälp av goda rekommendationer, social begåvning och musik som gjorde succé hade han stor framgång – inte minst i London. I Paris däremot blev mottagandet svalt. Bland annat avfärdade Konservatorieorkestern Reformationssymfonin som ”skolastisk”.

Contrapunctus XIX är ett arrangemang för 23 instrument av J. S. Bachs oavslutade fuga från samlingen Die Kunst der Fuge. Denna bearbetning ingick, som en del av musikfestivalen i Spoleto i Italien i maj 2001, i ett projekt där Luciano Berio och flera andra tonsättare skulle skriva varsin version av fugan. Bach skrev Die Kunst der Fuge mot slutet av sitt liv som ett testamente över fugans konst, det vill säga kontrapunkt. Samlingen består av fjorton fugor och fyra kanon i d-moll, en pedagogisk gärning skriven för en generation som inte längre brydde sig om sådant. Den innehåller fugor i stigande komplexitet; enkla, inverterade, dubbelfugor, trippelfugor, den ofullbordade kvadrupelfugan samt två spegelfugor och en fuga i fransk stil. Alla bygger på ett gemensamt grundtema.

Den oavslutade fugan, Fuga a 3 Soggetti eller Contrapunctus XIV, är uppbyggd som en fyrstämmig trippelfuga – med tre musikaliska teman, så kallade subjekt – där det tredje subjektet börjar med tonerna B–A–C–H. Berio lyckas i sitt arrangemang hantera Bachs originalfuga ömt samtidigt som han sätter sin egen prägel på klangfärgen och den kontrapunktiska strukturen. Denna täta effekt uppnår Berio bland annat genom att orkestrera rikligt för blåsinstrumenten, inklusive två saxofoner, och utnyttja instrumentens klangmöjligheter till fullo. På så sätt bäddar han för det oundvikliga slutet då Bachs egen notskrift upphör i originalmanuskriptet. Här avslutar också Berio fugan och övergår i ett kluster byggt på just tonerna B–A–C–H. Detta mystiska ackord minskar gradvis i volym till ingenting, som om anden lämnar kroppen. Precis som för Bach blev detta bland det sista Berio skrev, vilket gör slutet så mycket mer gripande.

Text: Andreas Konvicka

Det var när LUDWIG VAN BEETHOVEN bodde i Heiligenstadt 1802 som han komponerade sin andra symfoni, och det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin som han putsade på i många år. Det var under denna vistelse i Heiligenstadt som Beethovens dövhet blev mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta symfonin, som är ett av de sista verken från den första av Beethovens ”tre perioder”. Här liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat, och tar samtidigt avsked från den. Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen behandlade symfoniorkestern som ett instrument och började förstå hur han kunde använda den; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. Men den vackert somriga andra symfonin har ett värde i sig och ska inte bara ses som en transportsträcka till senare mästerverk.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Skribenten är kritiker på DN.

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajé 1 timme före konsertstart.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min. inkl paus