arrow

INSTÄLLD - MATTEI, MÄKELÄ & MOZART

Årets upplaga av Östersjöfestivalen ställs tyvärr in. Läs mer på balticseafestival.com

Maurice Ravel skrev sviten Le Tombeau de Couperin på tröskeln till 1920-talet, till minne av vänner som stupat under första världskriget. Eftersom Ravel menade att ”de döda redan är sorgsna nog” är musiken lättsam och optimistisk, precis som den trio av Mozartarior som här åtföljer sviten. Klaus Mäkelä bjuder dessutom på Sibelius två sista, mästerliga symfonier.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Klaus Mäkelä är sedan hösten 2018 förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien och konstnärlig rådgivare för Orchestre de Paris. Han är även konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo Musikfestspel.

Säsongen 2020–2021 väntar hans första säsong med Oslo-Filharmonien, liksom debuter med bland andra Gewandhausorkestern, Bostons symfoniorkester och Concergebouworkestern. Återbesök väntar också hos exempelvis Bayerska radions symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Helsingfors stadsorkester, liksom två konserter med Orchestre de Paris. Han kommer bland annat att ge uruppföranden av Unsuk Chin, Sauli Zinovjev och Mette Henriette.

Vid Sibelius-Akademin studerade Mäkelä dirigering för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski. Som cellosolist har han uppträtt med flera finska orkestrar, som kammarmusiker med medlemmar ur Franska radions filharmoniker och vid flera finska festivaler. Han spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation. 2019 tilldelades han Finlandspriset för sina bidrag till finsk konst och kultur.

Vintern 2019–2020 gjorde barytonen Peter Mattei sin första Wozzeck, titelrollen i Alban Bergs opera, på Metropolitan i New York. I januari 2020 framförde han också Schuberts Winterreise tillsammans med pianisten Lars-David Nilsson på Carnegie Hall i New York. Samma duo var förra säsongen på en hyllad nordisk turné med Winterreise vilket resulterade i såväl en skivinspelning som en tv-version för SVT.

Förra säsongen framträdde Peter med titelrollen i Mozarts Don Giovanni på både Metropolitan och på Wiener Staatsoper. Det var också som Don Giovanni han fick sitt internationella genombrott, i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence, och han har gjort flera bejublade framträdanden i rollen sedan dess på scener som Kungliga Operan, Scottish Opera, Opéra National de Paris och Teatro alla Scala.

Våren 2013 gjorde Peter Mattei en sensationell rolldebut som Amfortas i Wagners Parsifal på Metropolitan i New York. Säsongen efter gjorde han ytterligare succé i Wagnerfacket, då han sjöng Wolfram i Tannhäuser på Staatsoper Berlin. Bland hans många andra roller kan nämnas greven i Figaros bröllop, titelrollen i Billy Budd, Don Fernando i Fidelio och Pentheus i Daniel Börtz Backanterna i Ingmar Bergmans regi på Kungliga Operan.

Musiken

Ungefärliga tider

När första världskriget bröt ut 1914 var den franske tonsättaren Maurice Ravel 39 år. Han ville slåss för sitt land, men var alltför svag för att tjäna vid infanteriet. Den tjänst han i stället fick som chaufför, med uppdrag att köra trupper till fronten, var nog så riskabel och han var själv flera gånger en hårsmån från att omkomma. Han klarade sig, men många av hans vänner mötte döden i kriget.

I januari 1917 dog även Ravels mor Marie, som han stod mycket nära, 76 år gammal. Det var således med tungt hjärta han återupptog sitt komponerande när han frikallades i juni samma år. En tidigare påbörjad pianosvit, Suite française, döpte han i detta sinnestillstånd om till Le Tombeau de Couperin.

En ”tombeau” är ett verk tillägnat en död persons minne, en slags musikalisk gravsten. Ravel skrev färdigt verket då han sommaren 1917 vilade upp sig hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. François Couperin var en fransk barocktonsättare, organist och cembalist, men snarare än att citera eller hylla just honom lånade Ravel den franska barockmusikens struktur, med en dans för varje sats.

I djup sorg färdigställde Ravel sin vackra danssvit som sex satser för piano. Sviten uruppfördes den 11 april 1919 av pianisten Marguerite Long och blev så väl mottagen att den genast fick repriseras. Som svar då någon undrade över det ljusa anslaget i musiken svarade Ravel: ”De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad.”

Året efter uruppförandet, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex satserna för orkester. Orkestersviten låg även till grund för Rolf de Marés och Jean Börlins koreografi för Svenska baletten i Paris som hade premiär på Théâtre des Champs-Elysées i september samma år. Baletten uppfördes minst 165 gånger.

Text: Anna Hedelius

Jean Sibelius sjätte symfoni har genom åren gått under olika benämningar, som ”Tystnadens symfoni” för att den är den minst ljudstarka av hans symfonier, och ”Askungen bland symfonier” för att den sticker ut med sin särskilda harmonik. Själv påstod Sibelius att han erbjöd publiken kallt källvatten, i motsats till andra moderna tonsättare som tillredde musikaliska cocktails i alla nyanser. Det var framför allt de i Europa då dominerande tonsättarna Richard Strauss och Gustav Mahler han avsåg.

De olika epiteten säger något om symfonins rena väsen och inåtvända allvar. De allra första skisserna gjorde Sibelius redan hösten 1915, och när han väl satte i gång att arbeta med symfonin på allvar kämpade han med den i fyra år. Helt fullbordad var den först i februari 1923, då Sibelius var 57 år.

Som vanligt i Sibelius senare verk används ett rikt motivmaterial. Harmoniskt har han arbetat med den doriska skalan och han har gett harpan en framträdande roll, inte som soloinstrument, men i orkesterklangen. Sibelius förkärlek för renässanstonsättarna Giovanni Pierluigi da Palestrina och William Byrd är kännbar. Musiken låter både gammal och ny på samma gång. Den är både mystisk och sublim.

Symfonin uruppfördes i Helsingfors den 19 februari 1923 med Sibelius själv på dirigentpulten. I en intervju i Svenska Dagbladet i samband med konserten fick Sibelius frågan om han trodde på succé, varpå han svarade: ”Det har alltid varit så att med varje ny symfoni jag har skrivit och framfört har jag vunnit några nya följare, men samtidigt förlorat några av de gamla. Hur som helst tänker jag inte på en symfoni som musik med ett visst antal takter, utan som ett uttryck för andlig tro, en del av ens innersta liv.”

I april samma år dirigerade Sibelius symfonin i Göteborg, varpå Julius Rabe i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev: ”Sibeliuskonserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas.”

Text: Anna Hedelius

Den finländske tonsättaren Jean Sibelius var depressiv under hela sitt liv och stillade ofta sin ångest och sina skakande händer med whisky, både då han komponerade och då han dirigerade. Med åldern fick han svårare och svårare att skriva musik. Arbetet med den sjunde symfonin under vintern 1924 var en kamp. Han skriver: ”Jag är på fel spår. Alkohol för att lugna mina nerver och mitt sinnestillstånd. Så hemskt åldrandet är för en kompositör. Saker går inte så fort som de har brukat och självkritiken växer till orimliga proportioner.”

Den sjunde symfonin bygger på ett adagio-motiv som Sibelius skissade ned redan under arbetet med sin femte symfoni tio år tidigare. Men redan i sjuans inledande adagiosats uppträder fler motiv, som sedan varieras och utvecklas. Ursprungstanken var att skriva ett verk i tre satser, men då Sibelius presenterade sitt stycke, som ännu vid premiären hette Fantasia sinfonica, bestod det av en enda 22 minuter lång sats. Sibelius dirigerade själv uruppförandet med Stockholms konsertförening, som i dag går under namnet Kungliga Filharmonikerna, den 24 mars 1924. Efter att också ha dirigerat verket i Köpenhamn i oktober samma år ändrade han dess namn till Symfoni nr 7 C-dur.

Verket betraktas som höjdpunkten av Sibelius skapande. Den samtida brittiska musikkritikern Donald Francis Tovey jämförde upplevelsen av att lyssna till verket vid sensationen av att flyga flygplan: ”En pilot buren av vinden har ingen känsla av rörelse alls. Han rör sig i vinden och kan ändra hastighet utan att avbryta rörelsen.”

Efter framgången planerade och arbetade Sibelius troligen på en åttonde symfoni, men av den finns i dag inga spår. Kanske greps han återigen av självkritik; om han inte kunde överträffa sin perfekta sjunde symfoni ville han heller inte släppa den åttonde till offentligheten. Sibelius levde till 91 års ålder, men de sista 31 åren av sitt liv – mellan 1926 och 1957 – skrev han ingen musik över huvud taget. Den sjunde symfonin sammanfattar således hans gärning som symfonist.

Text: Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min (inkl paus)