arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: HANNIGAN OCH STRAVINSKY

Equilibrium, ett mentorsprogram grundat av världsstjärnan Barbara Hannigan, presenterar Igor Stravinskys Pulcinella med Radiosymfonikerna och som solister några av de talangfulla unga sångarna från Equilibrium. Music for the Theatre av Aaron Copland, en annan av Hannigans landsmän, skrevs inte till någon särskild teaterpjäs men verket har en så teatralisk atmosfär att Copland själv inte tvekade när han satte dess titel.

Återigen gästas Berwaldhallen av den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan som med sitt unika konstnärsskap gjorde succé senast 2017, då med Bartóks Den sällsamme mandarinen och Alban Bergs Lulu-svit. Huvudnumret denna gång är Stravinskys balett Pulcinella som framförs med tre solister hämtade ur Equilibrium Young Artists, ett mentorsprogram som Barbara Hannigan själv har grundat för att ge unga musiker en möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Den här produktionen gjordes första gången i USA och Storbritannien i juni 2019.

Baletten beställdes av impressarion vid Ryska baletten i Paris, Sergej Djagilev. Handlingen bygger på en episod ur commedia dell’arte-repertoaren med den populäre neapolitanske hjälten Pulcinella i huvudrollen. Djagilev presenterade också relativt okänd 1700-talsmusik av Pergolesi som han önskade att Stravinsky skulle utgå ifrån och arrangera. Stravinsky ställde sig först tveksam men blev, enligt egen utsago, förälskad i projektet. Han satte igång med komponerandet med stor iver, vilket resulterade i en mycket raffinerad pastisch. Baletten blev inledningen på Stravinskys andra skaparperiod, hans neoklassiska, och kom att påverka musikskapandet i hela västvärlden.

Efter Haydns framgångar med de så kallade Parissymfonierna fick han en ny beställning på tre symfonier varav nr 90 i C-dur är den första. Beställaren, greve d’Ogny, företrädde Concert Olympique, en stor orkester bestående huvudsakligen av tidens främsta yrkesmusiker och ansedd ansedd som en av Europas främsta vid den tiden. Det är oklart om någon av symfonierna framfördes i Paris, då de beställdes 1788 och orkesterns verksamhet upphörde 1789 på grund av oroligheterna i samband med franska revolutionen.

När Aaron Copland ville hitta ett amerikanskt sound i sin musik blev lösningen att hämta inspiration från jazz och blues. Det hörs bland annat i Music for the Theater som komponerades utan någon specifik pjäs i åtanke, men som Copland påpekade: ”Musiken verkade föreslå en viss teatral atmosfär, så jag valde titeln efter att ha utvecklat idén till fem korta satser.” Detta verk, liksom hans pianokonsert från samma period, blev en kort utflykt i jazz-soundet som endast återkommer i mer sublim form i senare musik. Copland gick raskt vidare till att skriva dissonant modern musik, men Music for the Theater är det första verket med ett mera distinkt Copland-sound.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är en av världens främsta musiker som belönats med ett otal priser och utmärkelser för sitt konstnärskap. Nyligen gjorde hon titelrollen i Michael Jarrells opera Bérénice vid världspremiären på Parisoperan, Isabel i George Benjamins Lessons in Love and Violence på De Nationale Opera i Amsterdam och rollen som Elle i Poulencs La voix humaine, även den på Parisoperan. Som dirigent har hon lett exempelvis Toronto Symphony Orchestra, Franska radions symfoniorkester, Münchner Philharmoniker och London Symphony Orchestra. Hösten 2019 tillträder hon som förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon har uruppfört fler än 85 nyskrivna verk, däribland sångcykeln Let Me Tell You av Hans Abrahamsen, One av Michel van der Aa och La plus forte av Gerald Barry. Bland andra tonsättare hon haft nära samarbeten med kan nämnas Karlheinz Stockhausen, György Ligeti och Brett Dean. Sedan 2017 driver hon mentorsprogrammet Equilibrium som uppmuntrar och stöttar unga yrkesmusiker i sin tidiga karriär.

Musiken

Ungefärliga tider

Åren 1921–1924 studerade Aaron Copland i Paris för legendariska Nadia Boulanger. Under vistelsen insåg han att han lätt kunde urskilja rysk, fransk eller tysk musik från varandra, men någon distinkt amerikansk konstmusik fanns överhuvudtaget inte. ”Jag var fast besluten att skriva ett verk som genast skulle bli igenkänt som amerikanskt till sin karaktär” mindes Copland senare, och återvände efter studierna till New York. Resultatet blev femsatsiga Music for the Theater, inspirerad av amerikansk populärmusik, jazz, blues, dansmelodier och musikaler. Han lånade slagdängor och använde svängiga, synkoperade rytmer vilket skapade det amerikanska soundet han eftersökte. Samtidigt blev Music for the Theater det första verket med ett mera distinkt Copland-sound.

En trumvirvel inleder Prologue och en solotrumpet introducerar det första jazztemat. Oboerna presenterar det andra temat som, ackompanjerade av stråkar och lager av rytmer, driver satsen stadigt framåt och utvecklas sig till en klassisk sonatform. Den korta och frenetiska andra satsen Dance är den som mest påminner om stora, bländande dansnummer från den klassiska musikalens guldålder. Den populära slagdängan The Sidewalks of New York, även känd som East Side, West Side, hörs också tydligt.

I Interlude introduceras det lyriska temat av oboen och presenteras därefter tre gånger av olika soloinstrument hämtade ur träblåsarna. De ackompanjeras av stråkar, piano och klockspel som bildar en mjuk harmonisk matta. Burlesques envisa melodier och rytm lever upp till satsens titel; de skumpar fram i tre åttondelstakt över en stadig baslinje. Musiken påminner delvis om Ol’ Man River från Jerome Kerns musikal Show Boat, skriven två år senare.

Sviten avslutas med Epilogue där stämningen och det melodiska materialet återkommer från Prologue och Interlude och skapar ett mjukt klingande slut på verket.

Text: Andreas Konvicka

Knappast någon tonsättare har haft så stor betydelse för utvecklandet av de moderna instrumentalformerna som Joseph Haydn. I synnerhet gäller det symfonin och stråkkvartetten där han lade grunden för Beethoven och romantikerna. Haydns symfoniska skapande kan delas in i tre perioder: Den första med symfonierna fram till 1773, komponerade för kretsen kring furstefamiljen Esterházy där han anställdes 1761. Den andra utgörs av de många beställningar som kom från Frankrike; i Paris hade Haydns symfonier framförts sedan 1764. På 1780- och 90-talen nådde Haydns skaparkraft sin kulmen, inte minst med Londonsymfonierna: de tolv sista av sammanlagt 104 symfonier, som skrevs i samband med två längre resor till England åren 1790 till 1795.

1784 fick han en beställning från en greve d’Ogny i Paris att komponera sex symfonier för orkestern Concert de la Loge Olympique. Symfoni nr 90 C-dur är en av tre ytterligare symfonier beställda av samma uppdragsgivare. De skrevs 1788, samma år som Mozart komponerade sina tre sista symfonier. Den 90:e symfonin har inget särskilt smeknamn som många andra av Haydns symfonier. Den kännetecknas, främst i yttersatserna, av vitalitet och ett sprudlande humör. Haydn visar sin lyhördhet för blåsinstrumentens möjligheter och att han behärskar den tematiska bearbetningen till fullo.

Symfonin, instrumenterad för flöjt, två oboer, fagotter, horn, trumpeter, stråkar och puka, börjar – liksom de flesta av Haydns senare symfonier – med en långsam inledning. Efter att allegrot introducerat ett snabbt fallande kvintmotiv i stråkarna faller flöjten och sedan oboen in med ett sångbart tema. I andantet använder sig Haydn som så ofta av dubbel variationsform. Två sammanfogade teman, i F-dur respektive f-moll, presenteras och varieras i stället för ett. Här är flöjt, oboe och solovioloncell framträdande instrument. Fördröjningar och pauseringar skapar typiskt haydnsk oförutsägbarhet.

Den virvlande finalen innehåller ett av Haydns mest berömda skämt. Strax efter att sonatformens reprisdel startat luras lyssnaren, med några trumpetunderstödda ackord i C-dur, att tro att musiken plötsligt slutar för att efter fyra takter av tystnad plötsligt fortsätta – men i den avlägsna tonarten Dess-dur. ”Pappa Haydn”, som såväl Haydns musikerkollegor som självaste Mozart kallade honom, har lurat oss igen.

Text: Henry Larsson

Pulcinella innebar min upptäckt av det förgångna, den uppenbarelse genom vilken hela mina senare produktion möjliggjordes” skrev Igor Stravinsky 1962. Men idén till baletten var inte hans egen utan kom från impressarion Sergej Djagilev vid Ryska baletten i Paris, som Stravinsky samarbetat framgångsrikt med tidigare i baletterna Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer.

Från början ville Djagilev att Manuel de Falla skulle orkestrera musik signerad Pergolesi, men när denne avböjde närmade han sig Stravinsky. Under en promenad bad han Stravinsky kasta ett öga på några mer eller mindre okända 1700-talsnoter som skulle kunna arrangeras till en balett. ”När han sade att de var av Pergolesi trodde jag att han blivit galen” mindes Stravinsky senare, men lovade att åtminstone överväga idén.

När Stravinsky väl tittade på musiken blev han inspirerad. Han tog genast itu med arbetet, började botanisera i notmaterialet och valde ut lämpliga sonater, små stycken och arior. Mer än hälften har senare visat sig inte komma ur Pergolesis hand, utan av bortglömda tonsättare som venetianaren Domenico Gallo, den holländske diplomaten van Wassenaer och Carlo Ignazio Monza, en präst från Milano.

Djagilev förväntade sig en ”stiltrogen orkestrering” men Stravinsky gjorde mer än så. Han lämnade melodin och baslinjen orörd men satte sin egen prägel på harmonik, rytm och klang. Resultatet blev en 1700-talspastisch med modern rysk accent. Genom att förlänga noter, införa oregelbundenhet, kantiga anomalier och oväntade dynamiska vändningar överraskade han både sig själv och andra med att skapa en ny stil: den blivande neoklassicismen.

Berättelsen kommer från commedia dell’arte-repertoaren, en teaterform som uppstod i Italien på 1500-talet. I Quatre Polichinelles semblables, ”De fyra identiska Pulcinellorna”, är huvudpersonen den neapolitanske hjälten Pulcinella och historien är ett svartsjukedrama, som dock slutar lyckligt. Trots vissa samarbetssvårigheter mellan de individualistiska konstnärerna blev Stravinskys musik, Pablo Picassos scenbild och kostymer samt balettmästaren Léonide Massines koreografi till slut en homogen och harmonisk helhet, som blev en succé. Stravinsky var själv nöjd och sade på ålderns höst att ”Pulcinella var det enda verk av Pergolesi som han riktigt gillade”.

Text: Andreas Konvicka

Ingår i följande abonnemang: