arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: THE ETERNAL STRANGER

Den store jubilaren, Ludwig van Beethoven målas upp ur ett annorlunda och tankeväckande perspektiv: Ella Milch-Sheriff tar i dramat The Eternal Stranger avstamp i en suggestiv dröm som Beethoven själv berättat om och gestaltar den legendariske kompositören på ett nytt och oväntat sätt. Missa inte ett av jubileumsårets garanterat mest unika hyllningar med dirigenten och pianisten Omer Meir Wellber som dessutom presenterar Bachs Die Kunst der Fuge i nya, spännande arrangemang av bland andra Sven-David Sandström.

Bland många nämnvärda citat lär Sergej Prokofjev ha sagt: ”Jag avskyr efterapningar. Jag avskyr stereotypa konstgrepp.” Och den ryske tonsättaren levde sannerligen upp till sitt valspråk. Under sin karriär uppvisade han en kreativ uppfinningsrikedom i de flesta genrer och originaliteten är också märkbar i hans Uvertyr över hebreiska teman. Stycket skrev Prokofjev efter att ha flytt till New York i samband med den ryska revolutionen. I staden återförenades han med några rysk-judiska musiker som han kände sedan sin tid vid konservatoriet i Sankt Petersburg. De hade specialiserat sig på judisk kammarmusik och bad Prokofjev skriva ett verk för dem. Resultatet blev detta dansanta och judiskt inspirerade verk.

Originalitet och personlig skaparkraft kännetecknade i hög grad även Beethoven och i år hyllar vi denne tonsättargigant lite extra, då det är 250 år sedan han föddes. Den israeliska tonsättaren Ella Milch-Sheriff har komponerat såväl orkester- som kammarmusik och dessutom flera operor. Hennes kammarmusikverk The Eternal Stranger är inspirerat av en dramatisk och märklig dröm som Beethoven beskrev för sin vän Tobias Haslinger. Det är en unik och personlig hyllning till den tyske tonsättaren som får sitt uruppförande vid denna konsert. Som berättaren i detta monodram för skådespelare och orkester ser vi den israeliske film- och tv-skådespelaren Eli Danker.

Beethoven hör hemma bland musikhistoriens absolut största tonsättare, något som i lika hög grad kan sägas gälla för Johann Sebastian Bach. Samlingen Die Kunst der Fuge var Bachs sista stora ofullbordade projekt och verket sysselsatte honom under hans sista två år i livet. Man vet inte för vilket eller vilka instrument han komponerade detta testamente över fugans konst och det har genom åren arrangerats för en mängd olika instrument och ensembler. Vid denna konsert får vi ta del av Bachs fascinerande musik arrangerad av samtida tonsättare, bland andra Sven-David Sandström. Denna idé ligger möjligen i linje med Bachs egna intentioner, då somliga spekulerar i att samlingen framför allt var menad som studieverk.

Robert Schumanns d-mollsymfoni kallas i dag för den fjärde. Den skrevs dock i sin ursprungliga form 1841, samma år som Schumanns första symfoni. Under de tio åren mellan den första versionen och den slutliga hann bland annat Franz Liszt börja utveckla den symfoniska dikten som musikalisk form. Liknande drag bär den fullbordade versionen av Schumanns Symfoni nr 4 d-moll från 1851, som framförs på denna konsert: De fyra satserna skall spelas utan paus och hela verket har en cyklisk känsla med teman och motiv som återkommer i sin helhet eller i mindre fragment. Från den första satsens stämningsfulla inledning och pampiga presentation av hela verkets huvudsakliga ledmotiv, till den sista satsens brusande uppbyggnad mot ett förlösande slut. En i högsta grad omväxlande och frimodig musikalisk resa.

Text: Axel Lindhe och David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Israeliske dirigenten Omer Meir Wellber har med sin förmåga att locka fram de minsta detaljer och nyanser med bibehållen energi och klarhet etablerat sig som en av dagens mest eftertraktade opera- och orkesterdirigenter. Hösten 2018 tillträdde han som förste gästdirigent vid Semperoper Dresden. I juli 2019 inleder han sitt arbete som chefsdirigent för BBC Philharmonic Orchestra och från och med 2020 verkar han som musikalisk ledare för Teatro Massimo i Palermo. Nyligen debuterade han vid Metropolitan i New York med Bizets Carmen. Vid Semperoper Dresden leder han en nyuppsättning av Verdis Nabucco liksom förnyade uppsättningar av bland annat Mozarts Don Giovanni och Wagners Tannhäuser, den sista som han även satt upp på Teatro La Fenice i Venedig. Hösten 2016 ledde han Staatskapelle Dresden i uruppförandet av Sofia Gubajdulinas oratorium Über Liebe und Haß. I hemlandet Israel är han även engagerad i olika sociala och konstnärliga projekt för att främja integration, social utveckling och barns rättigheter.

Israeliske skådespelaren Eli Danker har sedan 1970-talet spelat i ett antal film- och tv-produktioner huvudsakligen i Israel och USA, nyligen exempelvis First We Take Brooklyn, Once There Was a Girl och Viktor. Han har även gästskådespelat i kända tv-serier som MacGyver, Mission: Impossible, 24 och Alias.

Musiken

Ungefärliga tider

Prokofjev växte upp i en by i Ukraina. Hans mor var en duktig amatörpianist och gav honom hans första lektioner. Prokofjev började komponera redan i sexårsåldern och skrevs i tidiga tonåren in som student vid musikkonservatoriet i Sankt Petersburg, där han som så många andra blivande stora tonsättare hade Rimskij-Korsakov som lärare. Liksom många andra konstnärer och intellektuella lämnade han Ryssland i samband med revolutionen, men till skillnad från många kolleger hävdade Prokofjev att hans skäl till flytten inte var politiska, utan att han inte trodde sig kunna få arbetsro i sitt hemland.

Han hamnade först i New York hösten 1918 och fick kontakt med andra ryska immigranter, varav några var gamla bekanta från konservatoriet i Sankt Petersburg. Några av dessa hade bildat en kammarensemble, Zimro, med den ovanliga sättningen klarinett, stråkkvartett och piano. De bad Prokofjev att skriva något för dem och lånade honom också en antologi med judiska melodier för att han skulle få inspiration. Resultatet blev Uvertyr över hebreiska teman som fick sitt uruppförande av just Zimro i New York 1920.

Musikaliskt bygger stycket på två huvudsakliga teman som presenteras först hos klarinetten och sedan hos cellon. Prokofjev har verkligen lyckats skapa dansant musik med en anda av klezmer och judiskhet över sig. Inledningsvis betraktade han sitt stycke som en bagatell, men det kom efter premiären att bli mycket populärt och orkestrerades flera gånger, bland annat av pianisten och dirigenten Alfred Cortot. Det skulle dröja ända till 1934 innan Prokofjev själv gjorde en orkesterversion av verket. Både den ursprungliga kammarmusikversionen och orkesterversionen står ofta på repertoaren världen över.

Text: Axel Lindhe

När den israeliske dirigenten Omer Meir Wellber, som det här verket är tillägnat, föreslog att jag skulle skriva ett verk till Ludwig van Beethovens 250-årsjubileum, och som på något sätt skulle knyta an till hans liv, blev jag nästan förstummad.

Hur skulle det gå till? På vilket sätt skulle jag kunna beröra Beethovens livshistoria? Utgångspunkten kom att bli Beethovens överraskande och förhållandevis okända dröm som han beskrev i ett brev till sin vän och förläggare Tobias Haslinger den 10 september 1821.

Beethoven hatade att resa. Han tackade ofta ja till inbjudningar till att besöka andra länder men avbokade resorna i sista minuten. I den här drömmen gör Beethoven en mycket lång resa, ”så långt som till Syrien, till och med till Indien, till och med till Arabien,” och till slut anländer han i Jerusalem. Där har han en stark religiös upplevelse och han möter sin vän, Tobias. Beethoven beskriver också en kanon han hörde i drömmen, han har till och med noterat den i brevet med Tobias namn som sångtext.

Det hela är märkligt – vem hade kunnat tro det? Beethoven i Syrien, i Arabien, i Jerusalem? Den här sällsamma drömmen inspirerade den israeliske librettisten och författaren Joshua Sobol att skriva en lång dikt, Die Wanderschaft des ewigen Flüchtlings und der Kampf gegen die Verzweiflung, som i sin tur inspirerade mig till att komponera The Eternal Stranger. Jag valde delar ur Sobols dikt som lät mig presentera en situation där en människa – kanhända, men inte nödvändigtvis, en flykting – finner sig själv i en främmande och ogästvänlig miljö.

Vem är då ”den evige främlingen” i mitt verk? Är det Beethoven, som av societeten i Wien betraktades som ett geni men också som en smutsig, halvt vettlös galning? Han blev bortstött av alla utom sina närmaste vänner och hans dövhet förstärkte känslan av främlingskap, Fremdheit, och ensamhet. Är det en flykting, vilken som helst, som lämnar ett helt liv någonstans och måste fly till en helt annorlunda kultur och människor som inte går att kommunicera med?

Den här frågan lämnar jag obesvarad. Främlingen är vem som helst som möter en fientlig omgivning utan annan anledning till bemötandet än att hon eller han ser, talar, rör sig, eller bara är annorlunda. Men främlingen är en människa som alla andra, med samma behov och begär. Det här är ett verk om ensamhet och att vara annorlunda, men också om lusten till livet.

Beethovens sällsamma dröm gjorde det möjligt för mig att använda mig av en bred musikalisk palett från mitt hemland Israel, från Jerusalem och från alla ljud som färgat min barndom – en blandning av arabisk musik, både österländsk och västerländsk judisk musik, men också ljud av den gamla europeiska världen, av Wien.

Även Mahler och Schönberg låg nära i mitt sinne när jag komponerade; Mahler som var respekterad men också sedd som den lille juden, och Schönberg som tvingades fly sitt eget land på grund av sin religion. Beethovens kanon, som han nedtecknade i brevet, förekommer i olika skepnader i mitt verk, särskilt i första delen. Den blandas med klanger från mellanöstern som två helt olika ljudvärldar som möts, men som kanske helt misslyckas med att mötas.

I Joshua Sobols text byter han perspektiv mellan första, andra och tredje person. Hans Fremde, främling, har en skugga som är den tredje personen. Främlingens identitet förvirras allt eftersom hans värld löses upp och hans jag, Ich, med den. Den tredje personen är en obestämbar del av främlingens identitet.

Stundtals upplever han en smärtsam oförmåga att kommunicera med andra, en förfärlig ensamhet där livet stannar upp. Ord går inte längre att förstå och alla ljud runt omkring honom blandas i ett otydligt brus, något som kan liknas vid Beethovens egen dövhet. Språket, människors främsta kommunikationsmedel, gäckar främlingen. Men kroppens språk är starkare och det ger honom liv och hopp.

Jag vill rikta ett innerligt tack till min bortgångne make, tonsättaren och dirigenten Noam Sheriff, som två veckor före sin plötsliga död introducerade mig till Beethovens sällsamma dröm som blev grunden och inspirationskällan till det här verket.

Ella Milch-Sheriff

Översatt till svenska av David Saulesco

Die Kunst der Fuge, vilket betyder ungefär ”Fugakonsten”, var Johann Sebastian Bach sista stora projekt. Det kom att sysselsätta honom under hans sista två år i livet, fram till att han sommaren år 1850 tvingades att sluta komponera då han förlorade sin syn efter en misslyckad ögonoperation. Bachs verk består av en samling fugor och kanoner i successivt tilltagande komplexitet; i samlingen finns såväl enkla fugor som inverterade fugor, dubbel- och trippelfugor och en ofullbordad kvadrupelfuga.

Samlingen kan sägas vara ett slags testamente över kontrapunktens konst. Det är också ett verk som är omgärdat av mystik; vi vet till exempel inte för vilket eller vilka instrument Bach komponerade verket, även om mycket talar för att det i första hand skrevs för någon form av klaverinstrument. En annan fråga som inte fått något slutgiltigt svar är om Bach verkligen skrev verket för att bli uppfört – verket fick inte sitt första framförande förrän så sent som 1922 – eller om det i första hand skall ses som ett pedagogiskt övningsverk. Det har till och med spekulerats i huruvida den tyske tonsättaren medvetet lämnade sitt verk oavslutat, för att på så sätt ge utövaren möjlighet använda sin egen kreativitet för att fullborda det.

Die Kunst der Fuge är ett verk som aldrig upphör att fascinera och som har uppskattats och studerats av många efterföljande tonsättare som Mozart, Beethoven, Schumann och Brahms för att nämna några. Verket har också arrangerats för en mängd olika instrument och besättningar: gitarr, flöjt, accordeon, stråkkvartett, liksom kammar- och symfoniorkester och brassensemble. Dessutom finns en version för elektroniska instrument av japanske tonsättaren Yuji Takahashi och till och med en mer excentrisk omtolkning av det avantgardistiska industrirockbandet Laibach.

Text: Axel Lindhe

I musikhistorien finns åtskilliga exempel på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras i den ordning de skrevs. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer; de fyra verken tillkom nämligen i ordningen 1, 4, 2, 3.

Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzig den 6 december samma år under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester. Olyckliga omständigheter gjorde uruppförandet allt annat än framgångsrikt: Dirigenten, Ferdinand David, gjorde en omvittnat dålig tolkning av symfonin. Dessutom framförde Franz Liszt sitt nya verk Hexamerona för två pianon tillsammans med Roberts hustru Clara, ett verk som dessvärre överskuggade Roberts symfoniska fantasi. Det är inte undra på att stämningen i det Schumannska hemmet inte var den bästa den kvällen.

Orkesterpartituret hamnade i en byrålåda och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Robert att låta trycka det. Det skulle dröja nästan tolv år innan verket åter spelades, i Düsseldorf 1853, för för säkerhets skull under ledning av Robert själv. Under tiden hade verket omarbetats grundligen, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit populärt, anser somliga att 1841 års symfoniska fantasi var bättre än den slutliga d-mollsymfonin – en uppfattning som delades av paret Schumanns vän Johannes Brahms – men det tyckte inte Robert själv. Han beskrev själv den nya instrumenteringen som ”verkligt bättre och effektivare” än den gamla. Vad vi objektivt kan fastställa är i alla fall att den nya versionen är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna färdiga Symfoni nr 4 d-moll har en intressant underrubrik: ”Inledning, Allegro, Romans, Scherzo och Final i en sats”. Schumann önskade att symfonins fyra satser skulle spelas utan de vanliga pauserna, eller åtminstone så korta pauser som möjligt, en önskan som lär bottna i att han ville understryka symfonins enhetlighet. På det sättet kan symfonin betraktas som en föregångare till den symfoniska dikten, en musikalisk form som skulle fulländas av ingen mindre än Franz Liszt under 1850-talet. Nämnvärt är också att Felix Mendelssohn tillämpade samma idé i sin skotska symfoni från 1842. D-mollsymfonin har ibland betraktats som Schumanns symfoniska mästerverk och klart är i varje fall att han sällan bjudit på sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, eller sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Per Skans

UPPTAKT 17 april: med Nordegren & Epstein i nedre foajén med start kl 18.00

Ingår i följande abonnemang: