arrow

40 ÅR AV MUSIK: TILL VILDINGARNAS LAND

Amerikanske barnboksförfattaren Maurice Sendaks bok Till vildingarnas land filmatiserades 2009 men redan 1979 skrev Oliver Knussen en opera med libretto av Maurice Sendak själv. Några år senare följde ytterligare ett samarbete med Sendak, och Knussens två barnoperor har kommit att höra till hans mest kända verk. Med anledning av Berwaldhallens 40-årsjubileum gör 40-årige dirigenten Ryan Wigglesworth Mozarts Symfoni nr 40.

”Den kvällen när Max hade tagit på sig sin vargdräkt levde han bus på alla möjliga sätt så att hans mamma till slut ropade ’VILDING’ till honom. Max morrade tillbaka ’JAG SKA ÄTA UPP DIG’, och då blev han skickad i säng, utan att få något att äta alls. Samma kväll började det växa en skog i Max rum
och växa
och växa…”
Ur Till vildingarnas land av Maurice Sendak, svensk översättning av Boris Persson

Wolfgang Amadeus Mozart och Oliver Knussen. Båda musikaliska underbarn, båda nyskapande i sina tonsättningar av fantasifulla operalibretton, båda passionerat intresserade av de små, precisa detaljerna i det musikaliska hantverket. Mozarts Symfoni nr 40 G-moll, ett av hans mest kända och älskade verk, får symbolisera de 40 år som Berwaldhallen har fyllts av fantastisk musik och samtidigt rama in sagan om pojken Max, liksom vår hyllning till den alltför tidigt bortgångne brittiske tonsättaren och dirigenten Oliver Knussen.

En dag i slutet av 1970-talet stod Oliver Knussen i en bokhandel med Maurice Sendaks Till vildingarnas land i handen. Den numera legendariska boken om Max, med sina vilda illustrationer och sin kärleksfulla skildring av den bråkiga pojkens inre resa, väckte en omedelbar förälskelse och lust att komponera. Men hur skulle man gestalta de stora vildingarna med sina hemska klor, hemska tänder och gula rullande ögon på en operascen? Kostymerna skulle inte se kloka ut, ”och det gjorde de inte heller!” sade Knussen senare. Men kärlek är kärlek och med början 1979 – för 40 år sedan – gav han sig ut på sin egen resa till vildingarnas land, med Sendak själv som librettist.

Songs and a Sea-Interlude är ett knappt 20 minuter långt koncentrat av operan Where the Wild Things Are, ett karaktärsporträtt av pojken Max, gestaltad av sopransolisten. Vi möter Max när hans vilda hyss är som värst och följer honom en bit på fantasiresan, tills natten faller i Night-song och den första vildingen dyker upp som ett sjöodjur ur havet.

Oliver Knussen avled i juli 2018, endast 66 år gammal. Då hade han komponerat musik i 60 år. Hans förmåga att skapa en lekfull, vacker och till synes enkel helhet av tekniskt krävande och minutiöst detaljerade delar gjorde honom till en av världens mest spelade nutida tonsättare. En stor personlighet i en stor kropp, känd bland de orkestermusiker han dirigerade för att på ett närmast magiskt vis höra varenda ton (och misstag) i de mest atonala ackord.

Knussen var under många år konstnärlig ledare för Aldeburgh-festivalen. 2012 framfördes där operan Where the Wild Things Are under ledning av en ung tonsättare och dirigent: Ryan Wigglesworth. I år fyller Wigglesworth 40 år, precis som Berwaldhallen, och firar genom att hålla Berwaldhallens publik i handen på vår resa till både vildingarnas land och Mozarts wienklassicistiska rike.

Text: Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Engelske dirigenten och tonsättaren Ryan Wigglesworth har nyligen uppträtt med Chamber Orchestra of Europe, Bayerska Radions Symfoniorkester, Nederländska Radiofilharmonikerna, BBC Symphony Orchestra och BBC Scottish Symphony Orchestra, liksom London Philharmonic, Birmingham Contemporary Music Group och Netherlands Chamber Orchestra. Mellan 2015 och 2018 var han förste gästdirigent vid Halléorkestern. Han har uppträtt flera gånger vid Aldeburgh Festival, både med egna verk som Echo and Narcissus och Études-Tableaux samt vid 2012 års festival med Oliver Knussens barnoperor Where the Wild Things Are och Higglety Pigglety Pop i samband med Knussens 60-årsdag. Hans första opera, The Winter’s Tale uruppförde han själv vid English National Opera våren 2017 och vid 2018 års Grafenegg Festival var han Composer-in-Residence.

Engelske sopranen Sophie Bevan har på operascenen nyligen gjort sin första Mélisande i Debussys Pelléas och Mélisande på Dresden Semperoper, Freia i Wagners Rhenguldet på Teatro Real i Madrid, guvernanten i Brittens En sällsam historia vid festivalen Garsington Opera. Som konsertsångerska har hon sjungit Brahms Requiem med Bergen Filharmoniske Orkester, Strauss Vier letzte Lieder med Philharmonia Orchestra och dessutom turnerat med Britten Sinfonia och Händels Messias. På hennes repertoar finns också roller som Ilia i Mozarts Idomeneo, titelrollen i Janáčeks Den listiga lilla räven, Susanna i Mozarts Figaros bröllop och Sophie i Strauss Rosenkavaljeren. Hennes debut vid Glyndebourne Festival Opera var som Michal i Händels Saul, vid Salzburgfestivalen 2016 spelade hon Beatriz i världspremiären av Thomas Adès opera The Exterminating Angel och året därpå gjorde hon samma roll vid både Royal Opera House i London och Metropolitan Opera.

Musiken

Ungefärliga tider

Songs and a Sea-Interlude är en sångcykel för orkester hämtad ur enaktsoperan Where the Wild Things Are som Maurice Sendak och jag skrev 1979–1982 baserad på hans välkända barnbok med samma namn, Till vildingarnas land. Handlingen kretsar kring Max, en liten pojke utklädd i en vit vargkostym, som beter sig illa och skickas i säng utan middag. Samma kväll växer en skog upp i hans rum, ett hav breder ut sig och Max seglar iväg ”genom natten och dagen, in och ut ur veckorna och nästan över ett år till vildingarnas land”. De här fantastiska bestarnas uppenbarelser och upptåg skrämmer Max till en början, men efter en kort tid har han tämjt dem och utnämns till vildingarnas konung. Efter att han själv skickat vildingarna i säng utan middag känner sig Max ensam och överger dem, vilket gör vildingarna mycket arga. När han kommer hem igen försvinner skogen och han upptäcker att en portion varm mat väntar i hans rum.

Songs and a Sea-Interlude är ungefär 17 minuter lång och samlar merparten av Max soloscener från operan till ett litet karaktärsporträtt med början i hans utåtriktade busstreck och som gradvis vänder sig inåt, mot den sista Night Song. Vildingarna själva representeras av ett kort men kraftfullt gästspel av havsmonstret mot slutet av Sea-Interlude. Musiken växer – i många olika riktningar – ur ackorden som hörs i sångcykelns början. Dessa är hämtade från kröningsmusiken i Musorgskijs opera Boris Godunov och tonspråket överlag är på sätt och vis en hyllning till Musorgskij och Debussy; två tonsättare av musik om barn som saknar motstycke. Songs and a Sea-Interlude är tillägnad Jane Manning som skapade rollen som Max vid premiäruppsättningen av operan Where the Wild Things Are på operahuset i Bryssel 1980.

Text: Oliver Knussen

Av Mozarts 41 numrerade symfonier är de fyra sista hans främsta. Symfonierna nr 39, 40 och 41 komponerades i ett svep sommaren 1788 och bör i själva verket bedömas sammantaget, menade den kände Mozartforskaren H. C. Robbins Landon. Dirigenten Nikolaus Harnoncourt går ännu längre. Han argumenterar för att de bör betraktas som delar i en större symfonisk helhet, vilket den 39:e symfonins uvertyrmässiga introduktion och finalsatsens abrupta slut med avsaknad av coda skulle tyda på.

Symfonierna skulle ingå i en ny serie sommarkonserter i Wien, men det är oklart om de alls framfördes under Mozarts livstid. Wolfgang Hildesheimer tror dock att Salieri kan ha framfört g-mollsymfonin på våren 1791. Möjligen kan de ha varit avsedda för en Londonresa. Eller ville Mozart med symfonierna locka en ny publik, i stället för med pianokonserterna som dittills varit stommen i hans abonnemangskonserter? Symfonierna är inte bara olika till karaktären utan skiljer sig också åt i instrumenteringen. Den 39:e symfonin har inga oboer och den 41:a, Jupitersymfonin, inga klarinetter. Ursprungligen saknades klarinetter även i g-mollsymfonin, som till skillnad från de övriga saknar både pukor och trumpeter.

Mozarts Symfoni nr 40 g-moll inleds med sitt välkända, rastlöst oroliga huvudtema. I dag uppfattas symfonin som tragisk och ödestyngd, men så har inte alltid varit fallet. Mozart skulle antagligen själv ha haft mycket liten förståelse för Schumanns romantiska tal om ”grekiskt svärmande grace” när det gällde svårmodet i detta verk. Andra satsen är den enda som går i dur. Dess milda och lugna karaktär skuggas av förhållningar och kromatik som ger även denna sats ett drag av nervositet och vemod.

Efter den stramt dystra menuetten med dess rofyllda triodel följer en stormande final. I finalens mitt blir modulationerna så våldsamma att de kallats en ”attack mot den tonala ordningen”, så djärva att de ”för samtida åhörare måste ha verkat som vanvettiga urspårningar”, menade Mozart-biografen Alfred Einstein. Men oordningen är skenbar och musiken återvänder snart till sin symmetriska regelbundenhet. Klassisk klarhet och genomskinlighet var bara ena sidan av Mozarts geni, vars kompositionsmetod höjde honom över de flesta samtida kollegornas mer likformiga och mekaniskt symmetriska stil.

Text: Henry Larsson

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim (ingen paus)