arrow

PROKOFJEVS SJUA

När stjärnpianisten Behzod Abduraimov åter gästar Berwaldhallen tolkar han Rachmaninovs Paganinivariationer tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den unge Aziz Shokhakimov. På programmet står också Prokofjevs sjunde och sista symfoni, komponerad året innan tonsättarens död, 1952.

När den unga pianisten Behzod Abduraimov och den nästan lika unga dirigenten Aziz Shokhakimov – båda födda i Uzbekistan – gästar Sveriges Radios riktas strålkastarljuset mot rysk musik från 1900-talet.

Vid 18 års ålder vann Behzod Abduraimov sensationellt London International Piano Competition med ett framförande av Prokofjevs tredje pianokonsert. Sedan dess är han internationellt hyllad och har vid två tillfällen tidigare gästat Berwaldhallen, båda gånger under Östersjöfestivalen. Dirigenten Aziz Shokhakimov är musikalisk ledare för Orchestre Philharmonique de Strasbourg och konstnärlig ledare för Tekfen Philharmonic Orchestra. Han gästar regelbundet välrenommerade orkestrar världen över.

Prokofjev färdigställde sin sista symfoni i juli 1952, mindre än ett år innan han dog. Urpremiären ägde rum den 11 oktober 1952 i Moskva och blev en rungande succé. Den sjunde symfonin skiljer sig markant från Prokofjevs femte och sjätte: medan de två förra genomsyras av storslaget hjältemod, klingar den sista symfonin som något av en fantasieggande saga. En förklaring till det är måhända att symfonin från början skulle ha blivit ett orkesterverk för barn. Att skriva musik för unga kunde i Sovjetunionen vara ett sätt att undslippa maktens granskning, eller i alla fall bli något mildare bedömd – kanske hade Prokofjevs Peter och Vargen från 1936 blivit hårdare åtgånget om det inte riktats just till barn.

Stråk av ett liknande, sagolikt narrativ finns i Rachmaninovs variationer på Niccolò Paganinis Capricer för soloviolin – ett verk som inspirerat en rad tonsättare. Rachmaninovs stycke, Paganinivariationer, påminner i vissa avseenden om en pianokonsert, och vid urpremiären vid Lyric Opera House i Baltimore, den 7 november 1934, var det den virtuose Rachmaninov själv som satt vid flygeln.

Det är ett omväxlande, dramatiskt och påfallande dansant verk. Under 1930-talet gjordes också en känd adaption till dans, då koreografen Michel Fokine skapade baletten Paganini utifrån Rachmaninovs musik. Baletten hade premiär 1939 med The Royal Ballet vid Londons operahus Covent Garden, och blev en sådan succé att Rachmaninov året efter skrev sitt stycke Symfoniska Danser med Rachmaninov i åtanke. Paganinivariationer har under 1900-talet också använts i koreografier av Leonid Lavronskij för Bolsjojbaletten och Frederick Ashton för The Royal Balett, London.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Aziz Shokhakimov är musikalisk ledare för Orchestre Philharmonique de Strasbourg och konstnärlig ledare för Tekfen Philharmonic Orchestra, har tidigare varit verksam vid Deutsche Oper am Rhein och gästar regelbundet orkestrar som London Philharmonic, NDR Elbphilharmonie Orchester, WDR Sinfonieorchester Köln, Orchestre Philharmonique de Radio France, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och hr-Sinfonieorchester.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Pianisten Behzod Abduraimov prisas bland annat för sin ”virtuosa färdighet och individuella röst” (Gramophone) och “häpnadsväckande teknik” (New York Times). Abduraimov föddes i Tashkent, Uzbekistan 1990 och började spela piano som femåring. År 2009, arton år gammal, erhöll han första priset i London International Piano Competition och nästföljande år vann han festivalen Kissinger Sommers internationella pianotävling, Kissinger Klavierolymp. Abduraimov framträder regelbundet med världens främsta orkestrar, som Philharmonia Orchestra London, Los Angeles Philharmonic, Concertgebouworkest Amsterdam, San Francisco Symphony Orchestra och Cleveland Orchestra. Han uppträder även på prestigefyllda festivaler, såsom Aspen, Verbier, Kissinger Sommer och Luzernfestivalen. Abduraimov har spelat in ett flertal album. 2021 lanserades hans kritikerrosade soloskiva på Alpha Classics, med bland annat Musorgskijs Tavlor på en utställning. Året dessförinnan utkom Abduraimovs tolkning av Rachmaninovs Paganinivariationer, tillsammans med Lucerne Symphony Orchestra och James Gaffigan på Sony Classical.

Musiken

Ungefärliga tider

Att skriva variationer – låta ett musikaliskt grundmaterial undergå successiva förändringar vad gäller rytm, harmonik och melodik – är en kompositions- och improvisationsteknik som genom århundradena lockat många kompositörer. ”Tema med variationer” har sedan medeltiden bildat något av en subgenre.

Sergej Rachmaninov skrev i början av 1930-talet två stora variationscykler, Variationer över ett tema av Corelli och Rapsodi över ett tema av Paganini; i den sistnämnda som ofta rätt och slätt kallas Paganinivariationer utgår han från det pregnanta, lätt igenkännbara temat i den sista av Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin. Samma tema har varierats av bland andra Schumann, Liszt och Brahms.

Rachmaninov skrev sina 24 Paganinivariationer sensommaren 1934, hemma i sommarvillan i Schweiz. Urpremiären ägde rum samma år, i Baltimore, med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski och tonsättaren själv vid pianot. Trots att Rachmaninov var en ekvilibristisk pianist och enligt ryktet erhöll ”fyra poäng av tre möjliga” då han tog sin solistexamen 1891 var han inför konserten ovanligt nervös, i synnerhet som den sista snabba satsen var tekniskt mycket fordrande. Någon föreslog att han borde dricka ett glas likör, Crème de menthe, för att lugna nerverna. Framförandet gjorde succé – och i fortsättningen vågade Rachmaninov inte chansa: han drack ett glas myntalikör före varje konsert, och den avslutande satsen döpte han om till ”Crème de menthe-variationen”.

Det anmärkningsvärda är att den första variationen spelas innan temat presenteras. Detta faktum, samt att verket som helhet är indelat i sektioner, gör att rapsodin kan påminna om en traditionell pianokonsert. Noteras kan att den ursprungliga arbetstiteln var Symfoniska variationer över ett tema av Paganini. Verket togs emot positivt av publik och press. Efter en konsert i Chicago beskrev John Sherman rapsodin som ”en djup och autentisk upplevelse” – men att det förvånade honom att denne Rachmaninov, ”som ser ut som ett orakel av visdom”, skrivit ett verk fyllt av så mycket okynne och ”pyrotekniska utbrott”.

Text: Björn Gustavsson

Sergej Prokofjevs Symfoni nr 7 från 1951-52 kom till i kölvattnet av Josef Stalins ideologiska utrensning i slutet av 1940-talet under Andrej Zjdanovs ledning. Konstnärer som inte förstått vikten av att hålla sig till det korrekt sovjetiska skulle näpsas, ett register över förbjudna verk upprättades och kraftiga angrepp riktades mot tonsättare som Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj, Nikolaj Mjaskovskij och många fler. Trots hård press tillhörde Prokofjev de minst underdåniga av de drabbade, men han började ändå revidera en rad tidigare verk i linje med de politiska önskemålen. Hans sextioårsdag firades hursomhelst med officiell pompa och ståt, och oratoriet Fredens väktare belönades 1950 med Stalinpriset. Men man visste ju aldrig, det gällde nog att trampa försiktigt i unionens musikliv. Den nya symfonin borde kanske bli något ”enkelt”. Prokofjev var också vid mycket dålig hälsa, och komponerade rent av ofta från sjukhussängen. Han fann ett kryphål som han inte var ensam bland kollegerna om att ta till. En ”barn- eller ungdomssymfoni” fick det bli. Den beteckningen skulle minska kraven på socialrealism i toner. Cellisten Mstislav Rostropovitj fick dock tonsättaren att överge tanken på en så tydligt riktad ungdomssatsning.

Men visst vilar det något oskuldsfullt över den sjunde symfonin som skiljer den rejält från de oftare hörda föregångarna nummer 5 och 6. Absolut inte på något negativt sätt, enkelheten och mildheten har en förtrollande karaktär som gör det mycket svårt att förstå dess svårighet att få riktigt fäste på repertoaren. Och Prokofjevs vanliga kvaliteter finns här i rikt mått. Första satsens andra tema, som återkommer mot slutet av finalen – visst är det lika mycket en melodi ”att dö för” som pärlorna i hans stora baletter? I Moskva hälsades symfonin som ett mästerverk vid uruppförandet, men i väst var mottagandet  länge kyligt. Vad menades med den där enkelheten, hade Prokofjev vikt ner sig? En oförlåtlig synd! Lätt att säga när man själv inte riskerar livhanken. Några månader efter premiären gick Prokofjev ur tiden, ironiskt nog samma natt som Stalin.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim