Rachmaninov 150 år: Pianokonsert nr 1
I fem specialprogram firar Berwaldhallen den 150-årsjubilerande pianisten och tonsättaren Sergej Rachmaninov. Han var bara 17 år när han påbörjade sin första pianokonsert. 50 år senare skrev han klart sitt sista verk: Symfoniska danser. Här möter vi således den unge såväl som den ålderstigne kompositören med dirigenten Elim Chan och pianisten Alexandre Kantorow.
Båda konserter 22 och 23 nov följs av två olika bonuskonserter, med musik av Sergej Rachmaninov, Paul Hindemith och Edward Elgar. Läs mer längre ner på sidan.
Konserten sänds i Sveriges Radio P2 samt på Berwaldhallen Play fredagen den 15 december kl 19:00.
Sergej Rachmaninovs karriär som tonsättare och pianist kom att sträcka sig över mer än femtio år, och under hans levnad utvecklades musiken i en mängd nya riktningar. Vid sekelskiftet 1900 var Rachmaninov bara tjugosju år gammal, och om han hade velat experimentera med det nya seklets musikaliska strömningar – impressionism, expressionism och neoklassicism – hade han alla möjligheter att göra det. Men Rachmaninov kom att under hela sitt liv förbli trogen 1800-talsromantiken, och han var misstänksam mot de tonsättare som satte förnuftet före känslan. Han beskyllde de modernistiskt inspirerade tonsättarna för att ”inte skapa från hjärtat utan från huvudet” och för att vara kompositörer som ”tänker snarare än känner”.
Allra bäst känner vi kanske denne tonsättare genom hans populära andra och tredje pianokonserter, från 1901 respektive 1909. Men redan som artonåring, under studietiden vid Moskvakonservatoriet, skrev han sin första pianokonsert. Som ung var Rachmaninov förtjust i Griegs pianokonsert, och det verket tjänade under komponerandet som inspirationskälla.
Rachmaninov återvände till sin första pianokonsert långt senare och omarbetade den ingående: först 1917, och sedan igen två år senare, när han och hans familj hade landat i USA. Den slutliga versionen har en tydligare prägel av Rachmaninovs eget romantiska tonspråk och den pianistiska briljans som är så typisk för honom. Efter revideringen skrev han till en vän: ”Jag har reviderat min första konsert; den är riktigt bra nu. All ungdomlig fräschör finns med och trots det är den så mycket smidigare att spela.”
Den första pianokonserten var också det första betydande verket från Rachmaninovs hand. Symfoniska danser, som han slutförde under hösten 1940, blev hans sista. Även om han inte heller här frångick sitt senromantiska tonspråk, förde han in modernistiska rytmiska element i verket, inspirerat av landsmännen Stravinsky och Prokofjev. Symfoniska danser uruppfördes 1941 av dirigenten Eugene Ormandy och Philadelphia-orkestern, en orkester som uruppförde flera av Rachmaninovs verk.
Själv var han mycket nöjd med sin skapelse, men mottagandet vid premiären var ljummet och danserna kom under många år att leva i skymundan av Rachmaninovs mer populära stycken. Men de senaste decennierna har Symfoniska danser upplevt något av en renässans. Det anses numera som ett av Rachmaninovs viktigaste symfoniska verk och hörs allt oftare i konserthus och på skiva.
Text: Axel Lindhe
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Elim Chan har varit chefsdirigent för Antwerpens symfoniorkester sedan 2019 och gör sin sista säsong 2023/24, under vilken hon bland annat kommer turnera med orkestern i Benelux-länderna med bland annat Gustav Mahlers fjärde symfoni och tillsammans med solister som cellisten Sol Gabetta och violinisten Midori. 2018–2023 var hon gästdirigent för Royal Scottish National Orchestra.
Andra höjdpunkter under säsongen 2023/24 är debuter på Salzburgfestivalen och med orkestrar som Orchestre de Paris, Staatskapelle Berlin, New Yorks filharmoniker, Orchestre Métropolitain i Montreal, samt DR Symfoniorkestret och WDR Västtyska Radions symfoniorkester. Hon kommer även att gästa Los Angeles filharmoniker, St. Louis symfoniorkester, Oslo-filharmonien och Philharmonia Orchestra i London, bland andra. Våren 2023 tillkännagav Kastilien och Leóns symfoniorkester i Valladolid ett treårigt samarbete med Chan, med fokus på Igor Stravinskys baletter.
Elim Chan är uppvuxen i Hong Kong och har studerat vid Smith College i Massachusetts samt vid universitetet i Michigan. I december 2014 blev hon den första kvinnliga vinnaren av Donatella Flick Conducting Competition, vilket ledde till en tjänst som assisterande dirigent säsongen 2015/16 för Londons symfoniorkester. Säsongen därpå antogs hon till Los Angeles-filharmonikernas Dudamel Fellowship-program. Hon har även deltagit i mästarkurser för Bernard Haitink i Luzern.
Alexandre Kantorow är vinnare av 2024 års Gilmore Artist Award, den yngste pianisten och den första franska musikern som fått denna utmärkelse. Som 22-åring blev han den förste franske pianisten att vinna guldmedalj i Tchaikovsky Competition, dessutom vinnare av tävlingens Grand Prix som endast delats ut tre gånger tidigare.
Han uppträder på stora konserthus världen över, såsom Concertgebouw i Amsterdam, Queen Elizabeth Hall i London och Philharmonie de Paris. 2023 debuterar han på både Carnegie Hall i New York City och på Tokyo Opera City. Han gästar prestigefyllda festival världen över såsom Verbier-festivalen, Ravinia-festivalen i Chicago och BBC Proms. Som hängiven och entusiastisk kammarmusiker uppträder han med bland andra violinisterna Renaud Capuçon och Antoine Tamestit, cellisten Gautier Capuçon och barytonen Matthias Goerne.
Bland höjdpunkterna framöver kan nämnas konserter med Pittsburgs symfoniker, Berlinerfilharmonikerna, Orchestre de Paris, Philharmonia-orkestern, Rotterdams filharmoniker, liksom turnéer med Münchens och Hong Kongs filharmoniker, med flera, och samarbeten med dirigenter som Manfred Honeck, John Eliot Gardiner, Jaap van Zweden, François-Xavier Roth och Klaus Mäkelä. Hans skivinspelningar har hyllats av kritiker och vunnit åtskilliga priser, bland annat flera Diapasons d’Or, Victoires de la Musique Classique och Trophée d’Année. Han har studerat för Pierre-Alain Volondat, Igor Lazko, Frank Braley och Rena Shereshevskaya.
Musiken
Sin första pianokonsert komponerade Rachmaninov redan i 17–18-årsåldern, då han fortfarande studerade piano och komposition vid Moskvakonservatoriet. I dag tänker vi i första hand på Rachmaninov som tonsättare, och det är lätt att glömma att han också var en gudabenådad pianist som redan som student förbluffade lärare och studiekamrater med sin enorma talang.
1892 uppförde han den första satsen från sin första pianokonsert tillsammans med konservatoriets orkester, men man har inte lyckats klarlägga huruvida han någon gång uppförde verket i sin helhet offentligt innan han lade det på hyllan. 1917, drygt 25 år senare och strax innan Rachmaninov med familj skulle emigrera från Ryssland, plockade han fram partituret till den första pianokonserten igen. Han var då en erfaren tonsättare, med bland annat två ytterligare pianokonserter och två symfonier i bagaget, och började omarbeta sin första pianokonsert på djupet.
Från början hade Rachmaninov använt Griegs populära pianokonsert som förebild, men han upplevde nu att musiken stod i alltför tydlig skuld till den norske tonsättaren. Han komponerade bland annat om delar av musiken i den första satsen. Även finalen utsattes för genomgripande omarbetningar.
På plats i USA två år senare återupptog han arbetet och gjorde ytterligare revisioner av orkesterstämmorna. I den slutliga versionen från 1919 har både pianostämman och orkestersatsen tunnats ut och verkets musikaliska innehåll koncentrerats. Den reviderade versionen brukar dateras 1917, året då Rachmaninov skrev om pianostämman, men det är endast den slutliga versionen från 1919 som framförs i dag.
Rachmaninov var själv mycket nöjd med revideringen av sitt verk, men ända sedan uruppförandet av den slutliga versionen i New York City 1919 har den första pianokonserten fått stå i skuggan av de så populära andra och tredje pianokonserterna. Rachmaninov själv beklagade detta i ett brev till en vän: ”När jag säger till dem i Amerika att jag ska spela den första konserten protesterar de inte, men jag kan se på deras ansikten att de skulle föredra den andra eller tredje…”
Än i dag framförs inte den första pianokonserten alls lika ofta som de två andra, men det som publiken kommit att älska med Rachmaninov – de svepande romantiska melodierna, den bitterljuva atmosfären och de virtuosa och fantasifulla elementen – finns i rikliga mått även i den första.
Text: Axel Lindhe
Koreografen Michel Fokine hade utifrån Sergej Rachamninovs Paganinivariationer utarbetat en balett som gjort stor succé. I slutet av 1930-talet sökte Rachmaninov ett nytt samarbete med den banbrytande koreografen och på sommaren 1940 skrev han klart Fantastiska danser i en version för två pianon som framfördes på en privat konsert av tonsättaren själv och hans granne, pianisten Vladimir Horowitz. Balettplanerna gick dock i stöpet på grund av kriget och i stället blev det en tresatsig symfoni, Symfoniska danser, som uruppfördes i januari 1941 av Philadelphia Orchestra och Eugene Ormandy, som verket också tillägnats.
Redan under studietiden blev Rachmaninov berömd som kompositör, inte minst på grund av operan Aleko, och hans andra pianokonsert från 1901 rönte internationell framgång. Men hans tonsättarkollegor var inte lika entusiastiska. Rachmaninov komponerade i senromantisk tradition och lät sig inte omslutas av moderna ideal, de nya klanger och rytmer som Schönberg, Stravinsky, Ives och Webern förde in i musiken. Han var direkt motståndare mot all musik som kunde kallas ”intellektuell”; hos Rachmaninov var uttrycket och känslan viktigare än formen.
1917 lämnade Rachmaninov Ryssland för att aldrig återvända och bosatte sig i USA. Där turnerade han framgångsrikt som konsertpianist, framför allt av ekonomiska skäl, och slutade nästan helt att komponera. Efter flytten och fram till sin död skrev han faktiskt bara fem större verk, varav det sista av dessa var just Symfoniska danser. Varken uruppförandet eller ett senare framförande i New York möttes av någon större entusiasm, men själv var Rachmaninov nöjd: ”Detta var min sista gnista.”
Nu, mer än 80 år sedan uruppförandet, har de musikaliska idealen förändrats radikalt. Då ansågs Rachmaninov konservativ, men kanske var han i själv verket en föregångare för alla 50- och 60-talets avantgardister som återvänt till tonalitetens värld. Rachmaninov gjorde musik av det som fyllde hans hjärta. ”Musik är född ur hjärtat, och det tilltalar också hjärtat. Det är kärlek. Musikens syster är poesi och dess moder är sorgen.”
Text: Bengt Arwén
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min (ingen paus)
Lär dig mer, lyssna på Sveriges Radio P2
BONUSKONSERT 22 NOV: ELGARS PIANOKVINTETT MED KANTOROW
Pianokvintetten i a-moll är ett av tre kammarmusikverk som Edward Elgar komponerade under åren 1918–1919 då han flyttat ut till en stuga på landsbygden i Sussex. I musiken hörs inspiration från den idylliska naturen liksom den gotiska litteratur som Elgar fördjupade sig i. Pianisten Alexandre Kantorow gör sällskap med stråkmusiker ur orkestern i detta eleganta verk.
Medverkande: Alexandre Kantorow, piano; Malin Broman, violin; Per Öman, violin; Tony Bauer, viola; Aleksei Kiseliov, cello
Program: EDWARD ELGAR: Pianokvintett a-moll, 36 min
BONUSKONSERT 23 NOV: RACHMANINOV & HINDEMITH FÖR HORN
Paul Hindemiths sonat för fyra horn uruppfördes 1953 av Wienerfilharmonikernas hornister. Radiosymfonikernas hornister framför den här, liksom Rachmaninovs älskade Vocalise och två eleganta konsertstycken av de amerikanska tonsättarna Florence Price och George Gershwin.
Medverkande: Anna Ferriol de Ciurana, Chris Parkes, Hans Larsson, Pedro Silva, Rolf Nykvist & Bengt Ny
Program:
PAUL HINDEMITH: Sonat för fyra horn, 15 min
SERGEJ RACHMANINOV: Vocalise (arr. Chris Parkes), 6 min
FLORENCE PRICE: Songs to the Dark Virgin (arr. Chris Parkes), 2 min
GEORGE GERSHWIN: Preludium nr 2 ur Three Preludes (arr. Chris Parkes), 3 min
Biljetter
Fler konserter
Rachmaninov 150 år: Dödens ö
Cellisten Edgar Moreau spelar Robert Schumanns cellokonsert och Nathalie Stutzmann leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Rachmaninovs dramatiska tondikt och Tjajkovskijs Pathétique-symfoni.
Rachmaninov 150 år: Klockorna
Chefsdirigent Daniel Harding tolkar Sergej Rachmaninovs storslagna körsymfoni och Frank Peter Zimmermann spelar Edward Elgars älskade violinkonsert.
Miriam Bryant möter Sveriges Radios Symfoniorkester
Möt den grammisbelönade och omåttligt populära sångerskan och låtskrivaren i en unik konsert tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigenten och arrangören Hans Ek.