arrow

SANDSTRÖMS TROMBONKONSERT

Inte för inte kallas Sven-David Sandström en av vår tids största svenska tonsättare. Hans nyskrivna trombonkonsert är beställd av Sveriges Radios Symfoniorkester och skriven särskilt till orkesterns trombonvirtuos Håkan Björkman. Den storslagna öppningen till Richard Strauss Also sprach Zarathustra blev världskänd genom Stanley Kubricks film 2001: En rymdodyssé. Vad färre vet är dock att hela verket fortsätter lika mäktigt och tankeväckande som dess inledande ”soluppgång”.

Sven-David Sandström, en av Sveriges mest produktiva tonsättare, firades storslaget av Berwaldhallen på sin 75-årsdag 2017. Få tonsättare har som han präglat det samtida svenska musiklivet. Nu är han återigen aktuell med en nyskriven trombonkonsert, beställd av Sveriges Radio Berwaldhallen och skriven för Radiosymfonikernas stämledare, tillika en av Sveriges främsta trombonister, Håkan Björkman. Det är en vacker och virtuos solokonsert skriven med Björkmans, som Sandström själv beskriver det, melodiska och nyansrika spel, ett verk som fokuserar på trombonens skönhet snarare än dess råa kraft.

Konserten inleds med Antonín Dvořáks sällan spelade symfoniska dikt Den gyllene spinnrocken, som bygger på en tjeckisk folklig ballad i samlingen Kytice, bukett, av Karel Jaromír Erben. Ur samlingen valde Dvořák ut fyra sagor som han tonsatte kring 1896. Att skriva en rad av färgsprakande symfoniska dikter var ett projekt Dvořák länge önskat göra, och nu fick tid att fullfölja. Resultatet blev några av hans finaste stycken för orkester. Handlingen är obehaglig och grym, typiskt för gamla folksagor.

Under en ridtur i skogen möter en kung en ung mö, Dornička, och blir kär i henne. Han ber hennes styvmor att föra henne till sitt slott, men under resan mördar styvmodern och styvsystern Dornička, hugger av hennes fötter och händer och sticker ut ögonen. Styvsystern förklär sig till Dornička och gifter sig med den intet ont anande kungen, som kort därefter drar ut i krig. En trollkarl hittar resterna av Dorničkas kropp, övertalar styvsystern att byta till sig en magisk spinnrock mot Dorničkas saknade kroppsdelar och återupplivar henne. När kungen återvänder hör han spinnrocken sjunga om det hemska dådet och han återförenas med den riktiga Dornička.

Richard Strauss tondikt Also sprach Zarathustra bygger på filosofen Friedrich Nietzsches samhällskritiska roman med samma namn. Strauss verk har varit ett givet repertoarverk sedan det skrevs, men det var när Stanley Kubrick använde den berömda inledningen i 2001: Ett rymdäventyr fick verket modern kultstatus. Elvis använde temat som inledning på sina konserter under 1970-talet och musiken förekommer flitigt i film, tv-serier och reklam. Strauss undertitel är ”fritt efter Nietzsche”; intentionen var alltså inte att översätta Nietzsches filosofiska tankar till musik, utan i stället fånga den poetiska känslan i boken. Strauss beskrev verket som ”symfonisk optimism tillägnat det 20:e århundradet”.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

Trombonisten Håkan Björkman är sedan 2010 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester och sedan 2006 även stämledare i Chamber Orchestra of Europe. Han har tidigare haft samma uppdrag i Kungliga Hovkapellet och dessförinnan i Stockholm Symphonic Wind Orchestra. Han är flitigt engagerad som solist i hela världen och även en uppskattad mästarkursledare. I mars 2020 uruppför han Sven-David Sandströms trombonkonsert, ett verk specialskrivet till honom där han får möjlighet att visa hela trombonens omfång och klangrikedom, med Sveriges Radios Symfoniorkester och chefsdirigent Daniel Harding. Håkan undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Royal College of Music i London och på Mälardalens högskola. Han har spelat in ett soloalbum med Stockholm Brass Band och ett album med pianisten Mats Jansson. Han är flerfaldigt prisbelönad, bland annat vinnare av Christian Lindberg International Solo Competition 2008. I samverkan med Yamaha har han tagit fram sin egen instrumentmodell och munstycke.

Musiken

Ungefärliga tider

När Antonín Dvořák skrev Den gyllene spinnrocken efter landsmannen Karel Jaromír Erbens ballad var han redan välbekant med Erbens poesi och hade tonsatt andra verk av honom. Under sin USA-vistelse började Dvořák skissa på verket. Det var ursprungligen tänkt som en kantat men blev till slut ett rent instrumentalverk, skrivet som ett rondo där Dvořák använder många variationer på ett huvudtema.

Huvudtemat presenteras redan i början i en hornfanfar, då kungen rider i galopp i ett ostinato av trioler, ett tema som även symboliserar spinnrocken. Fanfaren återkommer tydligt fyra gånger: i början av varje ny episod och i slutet, men temat är även ständigt närvarande i mindre tydliga variationer. I den första delen möter kungen den vackra Dornička i klingande F-dur. Hon avbryter sitt arbete vid spinnrocken för att ge honom vatten, mjukt gestaltat av en soloviolin i A-dur. Musiken övergår till i Ciss-dur, då kungen förklarar henne sin kärlek.

I den andra delen återkommer en kuslig variant av kungens tema, men nu som ett scherzo i b-moll i fagotterna då Dorničkas svartsjuka styvsyster och styvmor mördar henne och i hemlighet tar med hennes fötter, händer och ögon till slottet. Där firas sedan bröllopet mellan kungen och den lömska styvsystern, som förklätt sig till Dornička, i en polkavariant av huvudtemat, men avbryts av fjärran militärhorn och trumpeter som kallar kungen till strid.

I en Wagnerlik brasskoral presenteras den mystiske trollkarlen som hittar återstoden av Dorničkas kropp i skogen och bestämmer sig för att återuppliva henne. Han skickar en page tre gånger till slottet för att byta till sig Dorničkas saknade kroppsdelar: fötterna mot spinnhjulet, händerna mot käppen och ögonen mot trissan. Till slut vaknar Dornička till liv, återigen gestaltat av soloviolinen i A-dur.

När kungen återvänder till ljudet av fanfarer börjar den avslutande delen. I mötet med den falska drottningen ekar bröllopsmusiken kusligt, men den magiska spinnrocken bryter sjungande in och avslöjar den grymma sanningen i en återtagning av scherzot. Återföreningen mellan kungen och Dornička gestaltats av deras kärlekstema, men förvandlas också när de rider in i slottet tillsammans från kungens F-dur till Dorničkas A-dur.

Text: Andreas Konvicka

Sven-David Sandström har skrivit hundratals verk i så gott som alla tänkbara former: operor, orkesterverk, solokonserter, körstycken, oratorier och mer därtill. Men en sak som han inte skrivit, förrän nu, är en solokonsert för trombon. Så många andra som gjorde det, tänkte han, så han behövde inte göra det också. Det finns ju så mycket annat att skriva; tonerna bara rinner ur hans penna: ”Jag låter musiken ta över. Det är så skönt att hänge sig åt det som kommer ut.”

Trombonen beskriver Sven-David Sandström som ”ett typiskt buffa-instrument”, lämpligt för komiska eller dramatiska inslag, som ”kan ösa på ordentligt”. Men den här solokonserten går i en annan riktning. Verket börjar och slutar med att solisten spelar alttrombon, ett ljusare och mildare instrument än de i orkestern vanliga tenor- och bastrombonerna. Ledorden för verket var ”vackert och virtuost” och även om Sven-David själv och solisten Håkan Björkman är eniga om att slutresultatet lutar mer åt det virtuosa hållet är det ändå skönheten som präglar verket.

När han var ung ville Sven-David Sandström provocera, men nu vill han bara skriva allt vackrare musik. Därför är det kanske lämpligt det är först nu trombonkonserten blir av, när han har just Håkan Björkman att skriva den för. De två möttes för första gången av en slump på Kungliga Musikhögskolan när Håkan var relativt ny student. Ett antal år senare var det Håkan som önskade sig en konsert av Sven-David och i linje med dennes strävan efter det vackra beskriver han Håkan som en trombonist som spelar lyriskt och melodiskt, annorlunda än många andra trombonister. Just därför, säger han, var det extra roligt att skriva en konsert till just Håkan Björkman.

Konserten är i fem satser, omkring 25 minuter lång. Musiken börjar och slutar eftertänksamt och ljuvt, på ett sätt som kanske utmanar med den vanliga uppfattningen om hur en trombon låter. På andra håll, bländande virtuosa passager som nyttjar instrumentets både lägsta och högsta register. Några toner är till och med snudd på ospelbara, ”men det klarar du” lär Sven-David ha sagt till sin solist. Musiken är uppbyggd av små bitar, korta idéer, ett formtänkande som inspirerar efter ett liv levt i de långa formernas musik. Andra nyskrivna verk som Fourteen Pieces for Brass Quintet och Twelve Short Movements for Piano Trio skvallrar också om denna fascination. ”Musiken rör sig hela tiden i spår men har samtidigt ett slags grundspår, och det är väl jag” berättar Sven-David. ”Jag gör själv en resa i stycket, jag reser med musiken, och det är spännande.”

Text: David Saulesco

Richard Strauss var inte ensam i sin tid om att fascineras av Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, Så talade Zarathustra, från 1883–1885 med undertiteln ”En bok för alla och ingen”. Det var en av sekelskiftets verkliga kultböcker inom filosofin. Dess knappast lättolkade budskap gav rika möjligheter för den som önskade att antingen förenkla eller förgrova det, vilket fått mycket olyckliga följder. Begreppet ”övermänniska” är kanske det enda ur skriftens tankegods som verkligen fastnat i det allmänna medvetandet, utan närmare förklaring av vad detta står för. Filosofen hade med säkerhet varit helt främmande för väldigt mycket som han kommit att få låna sitt namn till.

Strauss skrev sin tondikt mellan februari och augusti 1896. Hans musikaliska preferenser hade skiftat från det Brahms-inspirerade till dåtidens mer avantgardistiska drag hos Wagner och Liszt. Den konservativa delen av musikvärlden skakade på sina huvuden. Visserligen visade Don Juan och Till Eulenspiegel på talang, men vid uruppförandet av Also sprach Zarathustra kom kritiken. Att försöka sätta musik till filosofi var inte bra, till på köpet en omstörtande filosofi; Nietzsches verk är bland annat starkt antikyrkligt, trots sitt förvisso högst medvetet bibliskt färgade språk. Strauss underströk vikten av undertiteln ”Fritt efter Nietzsche” och uppgav samtidigt att han egentligen hade föredragit ett längre alternativ: ”Symfonisk optimism i sekelskiftesform, tillägnad det tjugonde århundradet”. Avsikten var inte att tonsätta filosofi utan att hylla Nietzsches geni, vars främsta manifestation enligt Strauss stod att finna i Also sprach Zarathustra.

Tonsättaren skrev in några beskrivande titlar i partituret, citat från Nietzsche som nog riskerar att bidra till mer förvirring än upplysning. Den symfoniska diktens berättigande och sammanhang står inte att finna i ord utan i Strauss egen makalösa konst, i sammanlänkningen av teman och den skimrande klangväven. Det är musik lika mångfacetterad som sin skrivna förlaga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ingår i följande abonnemang: