arrow

Säsongsfinal med Hardenberger & Harding

Håkan Hardenberger har av The Times kallats galaxens bäste trumpetare och framträtt med ledande orkestrar världen över. När han än en gång återvänder till Berwaldhallen spelar han Sir Harrison Birtwistles trumpetkonsert Endless Parade, specialskriven för honom till uruppförandet i Zürich 1987. På programmet står också två verk av Antonín Dvořák. Den livsbejakande åttonde symfonin skrev han före avresan till ”den nya världen.” Uvertyren I naturen är en klingande landskapsmålning från tonsättarens hemstad Vysoká, där han komponerade med naturens ljud inpå knuten.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredagen den 10 juni kl 19:03.

Den i april avlidne brittiske tonsättaren Harrison Birtwistle bad inte om ursäkt för sig. ”Frågan om tillgänglighet är inte mitt problem” har han sagt i intervjuer. Hans musik är kompromisslös, kraftfull och ofta bedrägligt lyrisk. Inspirationen till Endless Parade, den trumpetkonsert han skrev för Håkan Hardenberger 1987, fick han i den italienska staden Lucca. Då han såg ett karnevalståg passera i de medeltida gränderna slogs han av hur olika upplevelsen av paraden kunde vara beroende på om han observerade varje deltagare på nära håll eller om han drog sig undan och såg och hörde glimtar av upptåget på avstånd. Det är alltså ett stycke ljudteater vi får ta del av i stycket som Hardenberger har framfört över sextio gånger sedan uruppförandet under Paul Sachers ledning i Zürich.

Den tjeckiske tonsättaren Antonín Dvořák är mest känd för den nionde symfonin som han komponerade under sin vistelse i USA, där han tillträdde som direktör för National Conservatory of Music 1892 och stannade i tre år. Men lika anslående är flera av de verk han komponerade före flytten. I mitten av 1880-talet hade han, tack vare sina internationella framgångar, köpt sig en lantgård i byn Vysoká och där komponerade han med naturen in på knuten. I Symfoni nr 8 går det tydligt att spåra en tonsättares villkorslösa kärlek till naturen i fågelliknande melodier, livsbejakande stråkar och brusande energi.

I naturen är den första av tre uvertyrer, presenterade under det gemensamma namnet ”Natur, liv och kärlek” som han också komponerade i Vysoká vid denna tid. Dvořák var i 50-årsåldern och ville med sin trio stycken uttrycka tre av de starkaste upplevelser en människa kan ha. I naturen är en klingande landskapsmålning som undersöker såväl naturens rofyllda stillhet som dess explosiva kraft.

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Håkan Hardenberger. Foto: Marco Borggreve.

Malmösonen Håkan Hardenberger är vår tids störste trumpetsolist, både i känsliga och nyansrika framföranden av den klassiska repertoaren och som pionjär för nya, virtuosa solistverk. Bland framstående tonsättare som skrivit verk för honom kan nämnas Rolf Wallin, Benjamin Staern, Rolf Martinsson, Robin Holloway, Mark-Anthony Turnage, Harrison Birtwistle, Toru Takemitsu och Brett Dean. Sedan många år är han även en hängiven dirigent som gästar exempelvis BBC Philharmonic, Svenska Kammarorkestern, Dresdner Philharmonie och RTÉ National Symphony Orchestra. Sedan 1980-talet har han spelat in en mängd hyllade album med såväl trumpetkonserter som solostycken och kammarmusik. Han är professor i trumpet vid Musikhögskolan i Malmö, fellow vid Royal Northern College of Music i Manchester och han är även en uppskattad mästarkursledare runt om i världen.

I Berwaldhallen har han bland annat framfört Mark-Anthony Turnages andra trumpetkonsert, Håkan, döpt efter solisten själv. Han medverkade även som solist vid Berwaldhallens 40-årsjubileum 2019, i Tobias Broströms konsert för två trumpeter och orkester. I samband med Hardenbergers 60-årsdag i oktober 2021 instiftades en ny tävling till hans ära av Malmö Live konserthus, tillsammans med DR Koncerthuset i Köpenhamn: Hardenberger International Trumpet Competition. En tävling som riktar sig till unga trumpetsolister under 30 år från hela världen.

Musiken

Ungefärliga tider

I likhet med många andra tonsättare började Harrison Birtwistle sin bana som musiker. Som ung tog han klarinettlektioner, och senare fortsatte klarinettstudierna vid Royal Manchester College of Music, där han även studerade komposition. I Manchester lärde han känna Peter Maxwell Davies, Alexander Goehr, John Ogdon och Elgar Howarth och tillsammans bildade de gruppen ”The New Music Manchester Group”, som propagerade för ny musik.

I början av trettioårsåldern bestämde han sig för att lägga klarinetten på hyllan och ägna sig mer åt komposition. Han fortsatte sina studier vid Princeton University, där han slutförde kammaroperan Punch and Judy, som fick premiär 1968. Snart följde ytterligare verk, som Verses for Ensembles och orkesterverket The Triumph of Time. Birtwistle var nu en etablerad tonsättare i Storbritannien, men det dröjde till 1990-talet innan han blev känd för en bredare publik.

Endless Parade komponerades 1986-87 på uppdrag av dirigenten och mecenaten Paul Sacher och för Håkan Hardenberger. Verket är skrivet för tjugofyra stråkar, trumpet och vibrafon. I solostämman hörs bland annat traditionella trumpet-motiv, som fanfarfigurer och upprepade noter, men här finns också avsnitt som kräver stor virtuositet av solisten.

Konserten inleds med ett färgrikt ackord. Därefter hörs solistens ”signaturmelodi”, ett fallande fyrtonsmotiv, följt av en klättring upp i trumpetens högsta register, och sedan ett lugnare avsnitt med en soloviola. Med inledningen kan Birtwistle sägas ha presenterat verket i ett mikrokosmos. Detta grundmaterial vänder och vrider Birtwistle på konserten igenom, och fyrtonsmotivet går som en röd tråd genom verket. Konserten försiggår, precis som i inledningen, i ett växlande mellan snabba och långsamma partier; mellan framfusig musik och lyriska avsnitt.

Birtwistle har beskrivit sitt verk som ”en rörlig fris”, och liknat det vid en procession som han bevittnade i Lucca i Italien:

“Jag blev intresserad av att det fanns så många olika sätt att betrakta det här skådespelet: som en åskådare, som ser varje ekipage passera förbi, där varje ekipage är sitt eget, men ändå en del av en helhet, eller så kan man vandra genom sidogränder, och förnimma paraden lite på avstånd, se en skymt av den vid ett gathörn …”

Endless Parade fick sitt uruppförande våren 1987 i Zürich med Paul Sacher som dirigent. Solist var då, precis som i dag, Håkan Hardenberger.

Text: Axel Lindhe

År 1891, samma år som Antonín Dvořák skulle fylla femtio år, påbörjade han ett verk som var avsett att beskriva livet ur filosofisk synvinkel. Dvořáks ursprungliga idé var att verket skulle bestå av tre uvertyrer, i form av en triptyk under titeln Natur, Liv och Kärlek. Senare ångrade sig dock Dvořák och lät var och en av de tre uvertyrerna stå på egna ben, kanhända efter påtryckningar från sin förläggare. När hans förläggare Simrock några år senare publicerade uvertyrerna hade alla tre nämligen fått egna opusnummer och även försetts med de namn som vi känner verken som idag: I Naturen, Karneval och Othello.

Naturen betydde mycket för Dvořák. Det är talande att han på sin femtionde födelsedag, som firades på olika sätt runt om i hemlandet, bland annat med en galaföreställning i Prag, föredrog att fira dagen genom en vandring i skog och mark tillsammans med familjen i närheten av sin gård i Vysoká. Och det är verkligen ett idylliskt och stämningsfullt natursceneri som Dvořák målar upp i inledningen i konsertuvertyren I Naturen, där man får en känsla av hur ”naturen vaknar” med illustrationer av olika fågelläten. Redan direkt i inledningen hörs också ansatsen till ett ”natur-tema”. Temat hörs för första gången i sin helhet kort därefter som ett solo i klarinettstämman, och det smäktande motivet tas snart upp av hela orkestern.

Genom det här ”Natur-temat” skapade Dvořák en sammanbindande länk mellan de tre uvertyrerna. Motivet figurerar i alla tre uvertyrerna och Dvořák skrädarsydde motivet på ett synnerligen skickligt sätt beroende på sammanhanget. Medan temat i I Naturen klingar pastoralt och fridfullt, får han med hjälp av en ändring av harmoniken samma tonföljd att i Othello klinga med en helt annan atmosfär, hotfullt och olycksbådande.

Text: Axel Lindhe

Musiken var ständigt närvarande i Antonín Dvořáks barndomshem i den böhmiska lantbyn Nelahozeves norr om Prag. Hans far var slaktare och värdshusägare, men spelade också cittra. Föräldrarna upptäckte tidigt sin äldste sons begåvning och såg till att han fick musikalisk skolning, först i sång och violin hos byns kantor och så småningom i musiklära och komposition i Prag.

Landsbygden fortsatte att vara en viktig källa till inspiration och återhämtning även då Dvořák etablerat sig som tonsättare. Tack vare sina internationella framgångar, framför allt i England, kunde han i mitten av 1880-talet köpa sig och sin familj en lantgård i byn Vysoká, nära silvergruvstaden Příbram. Där ägnade han somrarna åt trädgårdsodling och vandringar i skog och mark vid sidan av sitt komponerande. Där tillkom flera verk, bland annat den åttonde symfonin, vars fridfulla och ljusa stämning är tydligt präglad av naturen och den själsliga harmoni Dvořák befann sig i under arbetet.

Symfonin har i vissa sammanhang kallats för friluftsmusik, och har beskyllts för att vara alltför sorglöst enkel med sina sångbara teman och sin folkliga ton. Men även om verket på så vis avviker från typiska symfonier är den indelad i fyra satser, med både sonat- och rondoformer representerade. Arvet från Beethoven och Brahms är påtagligt, men Dvořáks många flödande melodier över en kristallklar orkestrering är hans eget påfund.

Ett klangfullt cellotema i g-moll inleder första satsen, följt av en ensam flöjt med en fågelliknande melodi, som utmynnar i satsens jublande huvudtema i stråkstämmorna. Tredje satsens allegretto är en graciös och livfull vals. Finalen inleds med ett trumpetsolo, som varieras fantasifullt. Symfonin bjuder på det hela taget på en stor portion livsbejakande glädje och brusande energi.

Efter uruppförandet, som Dvořák själv dirigerade i Prag den 2 februari 1890, gick verket segrande över världen. Själv stod tonsättaren vid denna tid på tröskeln till Amerika. Han utsågs 1892 till kompositionsprofessor i New York och tillbringade de kommande tre åren i USA. Under denna tid komponerande han sitt kanske allra mest kända verk, den nionde symfonin, Från nya världen.

Text: Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min (inklusive paus)

Här kan du lyssna på Sveriges Radio P2:s Klassiska podden om Antonín Dvořák.