arrow

Sjostakovitj enligt Mäkelä

Sjostakovitj Symfoni nr 5 blev en succé och är än i dag en av hans mest populära verk. Klaus Mäkelä dirigerar tre av Sjostakovitj symfonier under säsongen – detta är den första. Rautavaaras cellokonsert Towards the Horizon påminner om svulstig Hollywood-musik som tagit steget in i den moderna konstmusiken, en brytning som navigeras skickligt av Truls Mørk. Anton Webern arrangerade Bachs snillrika Ricercar à 6 för orkester för att göra musiken mera tillgänglig och begriplig, två egenskaper som Sjostakovitj nog också hade i åtanke när han skrev sin femte symfoni.

Hösten 2017 mötte Sveriges Radios Symfoniorkester dirigenten Klaus Mäkelä för första gången, ett möte som blev så lyckosamt att han i december samma år tillkännagavs som orkesterns förste gästdirigent med ett kontrakt på tre år. Här i Berwaldhallen kommer Mäkelä under denna säsong bland annat göra tre symfonier av Sjostakovitj: den femte, sjätte och sjunde.

De prestigefulla uppdragen fullkomligen haglar över den unge dirigenten. Han är Artist in Association vid Tapiola sinfonietta och har också under 2017 debuterat som operadirigent vid Finlands nationalopera. Mäkelä har dessutom blivit utnämnd till Esa-Pekka Salonens assistent under arbetet med nationaloperans uppsättning av Nibelungens ring. Han har dessutom valts till ny konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel och kommer att planera programmet för sommaren 2019, som är festivalens 60-årsjubileum. En rekordsnabb start för en dirigent född 1996.

Anton Webern studerade musik i Wien och skrev sin avhandling om renässanstonsättaren Heinrich Isaac. Senare anslöt sig Webern till Arnold Schönberg och dennes tolvtonsteknik. För sitt uppehälle dirigerade, komponerade och undervisade Webern samt arbetade även vid förlaget Universal Edition. I ett brev till dirigenten Hermann Scherchen skriver Webern om sin bearbetning av Bachs Ricercar: ”Min instrumentation syftar till att påvisa det motiviska sammanhanget… Vilken musik det är! Sannerligen, är det inte nödvändigt att uppväcka denna musik som ligger vilande i det fördolda i Bachs egen abstrakta utformning…”

Einojuhani Rautavaara skrev sin Cellokonsert nr 2 med tillägnan till Truls Mørk. Konserten är ganska kort, cirka 20 minuter, och skriven i en sats som delas upp i tre delar. Titeln Towards the Horizon är mer en känsla än en programkommentar. Rautavaara har själv sagt att med denna konsert har han komponerat sammanlagt tolv stycken, och att detta kan också vara hans sista. I det neoklassiska verket presenterar cellon en i stort sett obruten melodislinga som varieras mot orkestersatsen. Mot slutet av konserten blir orkestern mer brutal men låter cellon avsluta lyriskt, med en uppåtgående figur riktad mot horisonten.

Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 5 från 1937 kom att bli en vändpunkt i hans liv. Året innan publicerades en artikel med rubriken ”Kaos i stället för musik” i den statligt ägda tidningen Pravda. Det blev starten på en formlig klappjakt på Sjostakovitj som fruktade för sitt liv. Han drog därför tillbaka sin redan komponerade fjärde symfoni och presenterade i stället den femte med kommentaren ”en konstnärs svar på rättvis kritik”.

Text: Evabritt Selén


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Klaus Mäkelä är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han utsågs till chefsdirigent vid Orchestre de Paris i september 2021 och har verkat som orkesterns konstnärlige rådgivare under säsongen 2020/21. Han är även förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och konstnärlig rådgivare för Åbo musikfestspel. Klaus Mäkelä har kontrakterats av Decca Classics och har dirigerat Oslo-Filharmonien i Sibelius hela symfonicykel för skivmärket. Inspelningen släpps 2022.

Klaus Mäkelä inledde säsongen 2021/2022 för Oslo-Filharmonien den 18 augusti med en specialkonsert med Saariahos Asteroid 4179: Toutatis, Strauss Also sprach Zarathustra, två nya verk av den norska kompositören Mette Henriette samt Sibelius Lemminkäinen på programmet. Vårsäsongen i Oslo består av en minst lika innehållsrik repertoar med större körverk av Bach, Mozart och William Walton, Mahlers tredje symfoni och Sjostakovitj Symfoni nr. 10 och Symfoni nr. 14 med solisterna Mika Kares och Asmik Grigorian. Den nyare musiken representeras av Sally Beamish, Unsuk Chin, Jimmy Lopez, Andrew Norman och Kaija Saariaho. Under våren 2022 framför Oslo-Filharmonin under Klaus Mäkelä Sibelius kompletta symfonicykel på Wiener Konzerthaus och Hamburg Elbphilharmonie, och turnerar sedan i Frankrike och Storbritannien.

Klaus Mäkelä deltog tillsammans med Orchestre de Paris på sommarfestivalerna i Granada och Aix-en-Provence. Han inledde säsongen 2020/21 med att dirigera Spira, ett nytt verk av Unsuk Chin, Richard Strauss Fyra sånger (Opus 27) med solisten Lise Davidsen samt Mahlers Symfoni nr. 1. Hans första säsong som chefsdirigent innehåller även verk av Ligeti och Dutilleux samt Biber, Mozart, Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Stravinskij. Mäkelä är utsedd till porträttartist vid Wiener Konzerthaus för säsongen 2020/21 där han dirigerar Wiener Symphoniker och Oslo-Filharmonien samt gör kammarmusikframträdanden som cellist. Han är även gästdirigent för Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, San Francisco Symphony, Concertgebouworkest, London Philharmonic, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Münchner Philharmoniker.

Mäkelä studerade till dirigent för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Han har gjort soloframträdanden med ett flertal finska orkestrar och som kammarmusiker tillsammans med medlemmar av Oslo-Filharmonien, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Han spelar på en cello tillverkad av Giovanni Grancino 1698 utlånad av finska OP Konststiftelse.

Med en kombination av konstnärlig integritet, intensitet och elegans har norske cellisten Truls Mørk spelat sig till toppen av solisteliten. Han uppträder med de största orkestrarna runt om i världen, som exempelvis Berliner Philharmoniker, Wiener Philhamoniker, Gewandhausorchester Leipzig, New York Philharmonic och Cleveland Orchestra. Mørk är hängiven den nya musiken och har uruppfört mer än 30 verk, som Krzysztof Pendereckis Concerto for Three Cellos, Hafliði Hallgrímssons Cellokonsert och Einojuhani Rautavaaras Towards the Horizon. Säsongen 2019/2020 uruppförde han Victoria Borisova-Ollas cellokonsert Oh Giselle, Remember Me, ett verk som 2022 får sin engelska premiär med Mørk, Liverpool Philharmonic och Vasily Petrenko. Truls Mørk har spelat in de stora solokonserterna av Dvořák och Elgar liksom de av Britten och Sjostakovitj, och dessutom både Bachs och Brittens samlade cellosviter. Hans inspelningar har tilldelats fina utmärkelser av ECHO Klassik, Gramophone och Midem. Han belönades med en Grammy Award 2000 för sitt album med Brittens tre första cellosviter.

Musiken

Ungefärliga tider

Anledningen till att Webern gjorde en orkesterbearbetning av Bachs sexstämmiga Ricercar var ekonomisk; han såg sommaren 1934 närma sig utan några arvoden att vänta och han saknade pengar eftersom inkomsterna sjunkit drastiskt sedan året innan. Sommaren räddades av ett förskott för orkestersättningen av Ricercar, men arbetet kom inte igång förrän i november och stod klart i januari året därpå.

En av Weberns elever vid denna tid, Arnold Elston, har berättat: ”Samtidigt som han visade på en av Bachs långa linjer utan paus, hävdade Webern att det var nödvändigt att utkristallisera partiklarna i en sådan linje, att lyfta fram den raffinerade serien av musikaliska impulser och artikulationer genom skiftningar i klangfärg och fräscha instrumentinsatser.” Webern slog sönder fugatemat och återskapade det med en pointillistisk teknik som påminde om Signacs och Seurats måleri. Hans metod provocerade många och representerade en helt ny Bach-uppfattning.

I ett brev från 1938 till dirigenten Hermann Scherchen förklarade Webern själv: ”Min instrumentation syftar till att påvisa det tematiska sammanhanget. Detta var inte alltid så lätt. Dessutom är naturligtvis min ambition att presentera styckets karaktär, så som jag känner den. Vilken musik det är! Att efter så lång tid göra det begripligt var min yttersta avsikt. Är det inte nödvändigt att återuppväcka denna musik som ligger vilande i Bachs egna, abstrakta utformning och fortfarande är okänd eller åtminstone obegriplig för de flesta? Obegriplig som musik!”

”En ännu viktigare aspekt av framförandet av mitt arrangemang: Ingenting får tillåtas komma i skymundan. Inte ens den mildaste ton från den sordinerade trumpeten får gå förlorad. Allting är av primär betydelse i detta verk – och i denna instrumentation.” När Arnold Schönberg fick se Weberns partitur erkände han sina svårigheter i att finna – och hålla fast – tråden i Weberns stämföring: ”Stycket är förvisso endast avsett att spelas och knappast att läsas. Kanske är det betydelsefulla trots allt hur det klingar.”

Text: Rolf Haglund

Einojuhani Rautavaara är en av vår tids mest betydande finska tonsättare. Han har bland annat skrivit symfonier, operor, vokalmusik – och solokonserter. Rautavaaras andra cellokonsert, Towards the Horizon, skrevs 2008–2009 med tillägnan till Truls Mørk. Konserten är ganska kort, cirka 20 minuter, och är skriven i en sats som delas upp i tre delar. Stilmässigt har Rautavaara under sin verksamhet varit modernist, experimenterat med tolvtonsteknik och senare gått över till en närmast nyromantisk stil vilket han själv kommenterat med humor och distans: ”En ung tonsättare som inte är modernist har inget hjärta; en gammal tonsättare som är det har ingen hjärna.”

Rautavaara sade att denna, hans tolfte solokonsert, skulle kunna bli hans sista vilket också blev fallet, så när som på en Fantasia för violin och orkester. Towards the Horizon håller en neoklassisk stil där cellon presenterar en i stort sett obruten melodislinga som varieras mot orkestersatsen. Musiken pekar framåt mot det okända och snuddar vid det eviga, som när vi närmar oss, känns ännu mer avlägset. Det börjar med en dialog mellan solist och orkester. Denna övergår i en mer intensiv solomelodi som emellanåt bryts av i ornament. Mot slutet av verket blir orkestern mer brutal, men låter cellon avsluta lyriskt med en uppåtgående figur riktad mot horisonten…

Text: Evabritt Selén

Josef Stalin fick en dag lust att gå på operan, närmare bestämt Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk. Det var viktigt att hålla sig à jour med vad Sovjets stora konstnärer höll på med. Diktatorn lämnade teatern i ursinne och dikterade en text som den 28 januari 1936 publicerades som ledarstick i statsledda tidningen Pravda: ”Förvirring i stället för musik”. Det var början på en hård kampanj mot Sjostakovitj och hans likar, ett brutalt ingrepp i musikhistorien som i decennier fyllde tonsättare med fruktan. Sjostakovitjs musik kallades vulgär, formalistisk och neurotisk. Modernism gick bort; musik skulle vara enkel, optimistisk, gärna baserad på folkliga idiom, helst också patriotisk och hyllande av staten.

En av många följder av denna bannbulla var att Sjostakovitj drog tillbaka sin fjärde symfoni, trots att den redan repeterades i Leningrad. Mot den bakgrunden är Symfoni nr 5 från 1937 en utomordentligt djärv och modig skapelse, absolut inte den musikaliska ”pudel” som man hävdat. Särskilt mycket patriotism finns knappast, däremot mörka och tragiska stämningar, alltså känslor som i det offentliga rummet var helt oacceptabla i Ryssland vid denna tid.

Cellolegenden Mstislav Rostropovitj lär ha sagt att Sjostakovitj med säkerhet skulle ha avrättats som tack för verket, om inte applåderna efter uruppförandet hade varat i fyrtio minuter. Nu blev den officiella historien i stället att symfonin var ”en sovjetisk konstnärs kreativa svar på rättvis kritik” och ett självbiografiskt program tolkades in i musiken, med fokus på tonsättarens förvandling från obegriplig formalist till kommunistisk fanbärare.

Utåt accepterade Sjostakovitj denna tolkning, men enligt en källa menade han i själva verket att jublet är forcerat, framtvingat under hot. ”Man måste vara en fullständig idiot för att inte höra det.” Hur som helst är det ett orkestralt mästerverk som med skickligt använda resurser låter hela symfonin växa fram ur bara några få motiv. Largo-satsen lär ha rört premiärpubliken till tårar. Den skrevs för övrigt under en särskilt intensiv skaparperiod efter att en av tonsättarens lärare arresterats och avrättats. Är finalens slut ett uttryck för politisk eftergift eller ironi? De lärde – och alla vi andra – får väl fortsätta att tvista om den saken.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Konsertintroduktion 28 sep kl 18:00 och 29 sep kl 14:00 i nedre foajén.