TJAJKOVSKIJS FÖRSTA PIANOKONSERT MED ANNA VINNITSKAYA
Den tyska dirigenten Joana Mallwitz leder Sveriges Radios Symfoniorkester och den ryska pianisten Anna Vinnitskaya i Pjotr Tjajkovskijs första pianokonsert, en av de mest kända för instrumentet. Här samsas det med Maurice Ravels impressionistiska wienervals La Valse, Paul Hindemiths symfoni Mathis der Maler samt uvertyren till Sergej Prokofjevs opera Krig och fred.
Att dansa, sjunga, spela eller lyssna på musik är säkra sätt att öka ens upplevda välbefinnande, ända ner på kemisk nivå inne i kroppen. Musik och dans används som socialt smörjmedel, i rituella och ceremoniella sammanhang, och så klart i konsten. Det här konsertprogrammet knyter på olika sätt an till dessa våra olika sätt att förhålla oss till musiken: i vardag och till fest, i glädje och sorg, i fred och ofred.
Sergej Prokofjevs korta men slagkraftiga uvertyr till operan Krig och fred presenterar på ungefär fem minuter några av operans viktigaste ledmotiv, så som en klassisk operauvertyr brukar. Uvertyren slutar med ett jublande B-durackord, starkt präglat av mässingsblåset, vilket smidigt och elegant leder över till hornens öppningsfras – i b-moll! – i inledningen till Tjajkovskijs första pianokonsert.
Tjajkovskij var så stolt över sin pianokonsert att han inte lät sig påverkas av att Nikolaj Rubinstein – en av 1800-talets främsta ryska pianister, liksom hans bror Anton – fullständigt sågade verket när Tjajkovskij provspelade det för honom. Dessutom gjorde verket succé vid premiären i Boston i USA några månader senare, och ännu bättre gick det strax därefter i New York City. Till och med Rubinstein ändrade sig med tiden. Konserten har blivit ett älskat repertoarverk och inleds med en av de där riktigt minnesvärda, Tjajkovskijska melodierna som sitter kvar i öronen som den bästa ABBA-refräng. Bland verkets andra teman hörs i första och tredje satsen ukrainska folkmelodier, och i den andra en fransk visa som var populär på 1870-talet.
Paul Hindemith skrev symfonin Mathis der Maler som en slags förberedelse till operan med samma namn som stod färdig några år senare. ”Mathis” är den tyske renässansmålaren Matthias Grünewald och symfonins tre satser är inspirerade av Grünewalds mest kända skapelse: Isenheimaltaret. Helt utan att behöva känna till något om den bildmässiga förlagan går det att förlora sig i Hindemiths målande, nästan filmmusikaliska symfoni: den första satsens kombination av hyllningsfanfarer med herdeidyll i vaggande tretakt, mittensatsens stolta värdighet, och tredje satsens våldsamma kamp som utmynnar i förlösning och triumf.
La Valse har av andra tolkats som en gestaltning av Europas förfall efter första världskriget, liknat vid wienervalsens uppgång och fall: ett slags musikaliskt kassandrarop från 1920 om hur de kommande decennierna skulle bli. Maurice Ravel själv hade dock inga sådana ambitioner; musiken var ämnad till en balettföreställning som skulle utspela sig i ett 1800-talshov. Om vi förväntar oss nyårskonserternas lättsamma dansmusik blir vi nog förvirrade, kanske rentav bestörta, av Ravels ”koreografiska poem” med tilltagande extas och hänryckning – snarare svettigt raveparty än pudrade peruker och krinolin.
Text: David Saulesco
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Joana Mallwitz innehar sedan säsongen positionen som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Konzerthausorchester Berlin vilket gjort henne till den första kvinnan att leda en av stadens främsta orkestrar.
Sedan hennes uppmärksammade debut med Mozarts Cosi fan tutte vid 2020 års Salzburgsfestival har Mallvitz haft stora framgångar som operadirigent med produktioner på Semperoper Dresden, Nationale Opera Amsterdam, Royal Opera House Covent Garden, Bayrische Staatsopera, Oper Frankfurt och Den Kongelige Opera Köpenhamn.
Mallwitz är återkommande gästdirigent med orkestrar som Symphonieorchester des Bayrischen Rundfunks, Koninklijk Concertgebouworkest, Vienna Philharmonic, Boston Symphony Orchestra, NDR Elbphilharmonieorchester, Philharmonia Orchestra London, City of Birmingham Symphony Orchestra, Orchestre National de France, Orchestre de Paris och Göteborgs Symfoniker.
Under säsongen 2024/2025 kommer Mallwitz att debutera med Berliner Philharmoniker, Los Angeles Philharmonic Orchestra och the Metropolitan Opera i New York. Tillsammans med Konzerthausorchester Berlin kommer hon att framträda på Musikfest Berlin, göra ett gästspel i Dortmund och genomföra en Europaturné med nedslag i bland annat Essen, Antwerpen och Zürich. I augusti 2024 lanserades Mallwitz och Konzerthausorchester Berlin första album under Deutsche Grammophon med musik av Kurt Weill.
Den ryska pianisten Anna Vinnitskaya studerade med Sergei Osipienko i Rostov och senare med Evgeni Koroliov vid Hochschule für Musik und Theater i Hamburg. Sitt internationella genombrott fick Vinnitskaya 2007, när hon tog hem vinsten i i Concours Reine Elisabeth i Bryssel. Sedan dess har hon gästat några av de främsta orkestrarna i världen så som Berliner Philharmoniker, Gewandhausorchester Leipzig, Münchner Philharmoniker, NHK Symphony Orchestra Tokyo och Orchestre Philharmonique de Radio France. Hon har återkommande samarbeten med dirigenter som Andris Nelsons, Krzysztof Urbański, Alan Gilbert och Mirga Gražinytė-Tyla.
Under säsongen 2023/2024 gjorde Vinnitskaya sin debut med Boston Symphony Orchestra tillsammans med Joana Mallwitz. Tillsammans med Iván Fischer gästade hon Budapest Festival Orchestra och tillsammmans med NDR Elbphilharmonie Orchester i Hamburg gjorde hon Rachmaninoffs samtliga pianokonserter. I februari 2024 var Vinnitskaya den första externa musikern att arrangera Flagey Piano Days i Brussel och var även Artist-in-Residence vid Kammerakademie Potsdam.
Som CD-artist har Vinnitskaya mottagit flera stora priser så som Diapason d’Or och Gramophone Editor’s Choice. Sedan 2009 är hon professor i piano vid sitt alma mater Hochschule für Musik und Theater.
Musiken
”Krig och fred var den första bok som jag läste högt ur för Sergej Sergejevitj”, mindes poeten Mira Mendelson, Sergej Prokofjevs själsfrände och med tiden hans andra hustru. ”Då jag kom till mötet mellan den dödligt sårade Furst Andrej och hans älskade Natasja, tyckte han att det vore den perfekta duetten i en opera”. Att göra musikdramatik av Tolstojs kolossala roman, ursprungligen en tidningsföljetong som publicerats under hela fyra år, var självklart ett sisyfosarbete. Mira skrev librettot baserat på romanens handling som kretsar kring ett antal aristokratiska ätter och deras levnad under åren 1806–1812, med fokus på Napoleons invasion av Ryssland. Hitlers Operation Barbarossa 1941 lär ytterligare ha sporrat Prokofjev att komma i gång med den musikdramatiska skildringen av de franska styrkornas nederlag. Arbetet påbörjades samma år och kom att fortsätta under resten av hans liv.
Delar av operan framfördes redan under 1940-talet, men Prokofjev fick aldrig uppleva ett sceniskt framförande så som han föreställt sig det. Skapelseprocessen komplicerades av flera skäl, inte minst då Sovjets kulturkommitté beställde vissa ändringar. Som så ofta hade man svårt att enas om huruvida det man då fick var vad man önskade, men huvuddraget i deras kritik var att freden var okej, medan det gott kunde vara mer kraft i skildringarna av kriget, de patriotiska stämningarna och fältmarskalk Kutusovs storhet. Hur som helst stod operan Prokofjevs hjärta närmare än nästan något annat av hans verk. Cellisten och dirigenten Mstislav Rostropovitj har berättat hur den svårt sjuka tonsättaren vädjade till honom om att sprida operan över världen. En nästan komplett scenisk version uruppfördes i Florens två månader efter Prokofjevs död 1953. Persongalleriet är enormt, och längden rent Wagnersk med en speltid på drygt fyra timmar.
Uvertyren väver under sina fem minuter samman olika teman ur operan. Sådana som är associerade med Andrej och Natasja, liksom de mer patriotiskt hållna. Exempelvis den ståtliga slutscenen som speglas i uvertyrens inledning, och den suggestiva scenen inför slaget vid Borodino som får avsluta.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
I. Allegro non troppo e molto maestoso
II. Andantino semplice
III. Allegro con fuoco
I. Engelskonzert
II. Die Grablegung
III. Versuchung des heiligen Antonius
På 1930-talet fäste det framväxande nazistpartiet blicken på Paul Hindemith. Propagandaminister Joseph Goebbels kallade hans musik för ”atonalt oljud” i ett offentligt tal i december 1934. Senare blev hans musik förbjuden, därefter stämplad som ”Entartete Musik” – degenererad musik. Men den prisade dirigenten Wilhelm Furtwängler tog Hindemith i officiellt försvar och lyfte fram hans nyare, mer tonalt klingande musik, samt att han ofta inspirerades av tysk folkmusik. Tvärt emot Goebbels, så menade Furtwängler att de borde vara stolta över Hindemith: en äkta tysk modern tonsättare.
Som en del av sitt stöd beställde Furtwängler ett orkesterverk av Hindemith. Symfonin Mathis der Maler, ”Målaren Matthias”, uruppfördes av Berlinfilharmonikerna i mars 1934 – nio månader innan Goebbels höll sitt tal. Symfonin blev ett slags förstudie till operan med samma namn, som blev färdig året därpå. Symfonins första sats blev då operans uvertyr; den andra satsen blev ett mellanspel i operans sista scen; och den tredje satsen utvecklades till huvuddelen av operans näst sista scen. De tre satserna relaterar också till det konstverk som Matthias Grünewald är mest känd för: Isenheimaltaret, med dess slående altarmålningar.
Den jublande första satsen Engelkonzert, ”änglakonsert”, knyter an till bilden av änglarna som lovsjunger det nyfödda Jesusbarnet. Ett av flera återkommande motiv i satsen är folkvisan Es sungen drei Engel, ”tre änglar sjöng” – samma sång som Gustav Mahler använde, i en annan variant, i sin tredje symfoni. Den stillsamma men mäktiga andra satsen Grablegung, ”begravning”, är bilden av den korsfäste Jesus som läggs i graven. Andra satsen är också symfonins kortaste.
Den kaotiska och dramatiska tredje satsen, tillika symfonins längsta, är Versuchung des heiligen Antonius, ”den helige Antonius frestelse”. Här frammanar Hindemith, med händelserik och varierad musik, bilden av Antonius som blir nedtrampad och antastad av vanskapta, mardrömslika varelser. Satsen slutar dock med det gudomligas seger, musikaliskt gestaltat med den medeltida kyrkovisan Lauda Sion Salvatorem – som en fredsduva, flera oktaver ovanför intensiv kontrapunktik – följt av triumferande halleluja-rop från mässingsblåset.
Mathis der Maler bidrog inte till nazisternas välvilja – tvärt om. I operan, med libretto av tonsättaren själv, brottas Matthias Grünewald med sin konstnärliga identitet under en tid av politiskt och religiöst förtryck: inte olikt den situation Hindemith fann sig i, fyrahundra år senare. Nazisterna fattade vinken, och de uppskattade den inte.
Text: David Saulesco
Det är lätt att föreställa sig Maurice Ravels kluvna förhållande till wienervalsen vid läsningen av hans eget förord till verket: ”Genom revor i en virvlande dimma skymtar man dansande par. Dimmorna skingras successivt och en stor balsal med en mängd kringvirvlande människor kan urskiljas.” Wienervalsen var under 1800-talets senare del fullt i klass med dagens ravefester. Många älskade att svepas med i dansens virvlar medan andra hävdade att det var både skadligt och omoraliskt. Tanken på att skriva ett symfoniskt poem inspirerad av Johann Strauss wienervalser hade funnits hos Ravel sedan 1906, men blev verklighet först 1919.
Ravels verk är en impressionistisk tolkning av valserna och var tänkt som musik till Ryska baletten i Paris. Precis som hos Strauss börjar musiken långsamt och finner så småningom sin dansande tretakt. Men snart börjar valsen opponera sig. Den jäser, trilskas, exploderar i vilda forte-passager, som om de dansande paren i sin glöd har dansat sig till extas. Bitvis verkar allt njutbart, men hela tiden lurar mörka stråk i musiken som om Ravel betraktar de dansande ur en feberdröm.
När La Valse var färdigt nobbade Ryska balettens konstnärlige ledare Sergej Djagilev det med motiveringen att det var odansbart. I stället framfördes La Valse som orkesterstycke, och blev ett mycket populärt sådant, även om det också kritiserades för sin överdrivna romantik. Somliga valde att tolka det som en kamp mellan livet och döden i första världskrigets skugga, men Ravel själv förklarade: ”Det är en dansande, virvlande, nästan hallucinatorisk extas, en alltmer lidelsefull virvelvind av dansare som överväldigas och hålls uppe av inget annat än valsen, la valse.”
Åtta år efter uruppförandet som konsertstycke framfördes verket faktiskt av Ryska baletten med koreografi av Ida Rubinstein, vid samma tillfälle som det av henne beställda stycket Boléro.
Text: Anna Hedelius
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 50 minuter inklusive paus
Upptäck mer av Tjajkovskijs ofta debatterade musik i Klassiska podden:
Biljetter
Fler konserter
Seinabo Sey möter Sveriges Radios Symfoniorkester
Artisten Seinabo Sey och Sveriges Radios Symfoniorkester i ett hett efterlängtat musikaliskt möte.
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.
STRAVINSKYS PETRUSJKA
Stravinskys Petrusjka och Widmanns nyskrivna Hornkonsert med solist Stefan Dohr och Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Daniel Harding.