arrow

TORLEIF THEDÉEN I SJOSTAKOVITJS ANDRA CELLOKONSERT

Torleif Thedéen är en av Sveriges internationellt mest välkända instrumentalister. I veckan firas hans sextioårsdag i Berwaldhallen när han kommer till Sveriges Radios Symfoniorkester som solist i Dmitrij Sjostakovitjs andra cellokonsert, ett verk som år 1966 fick sitt uruppförande på tonsättarens egen 60-årsdag. Det har sagts att cellostämmans bångstyriga karaktär för tankarna till tonsättaren själv. Som kompositör i Sovjetunionen blev Sjostakovitj tvungen till en ständig balansgång i sin gärning, mellan sin egen konstnärliga övertygelse och vad som var politiskt möjligt att uttrycka. Dirigenten Ingo Metzmacher gästar Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester och kröner konserten med Anton Bruckners undersköna fjärde symfoni, den romantiska, med sitt karakteristiska och förtrollande horntema.

Fredagskonserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 18 november kl 19:03.

 

Dmitrij Sjostakovitjs andra cellokonsert är i likhet med den första konserten, tillägnad hans gode vän, världscellisten Mstislav Rostropovitj, som också var den som uruppförde verket i Moskva den 25 september 1966, på tonsättarens 60-årsdag.

Cellokonsert nr 2 hamnar inte sällan i skuggan av den oftare framförda första cellokonserten, vilket är synd, då den musikaliska spännvidden är stor i detta rika verk, som verkligen sätter solocellisten på prov. Konserten kännetecknas också av att det är skrivet i en mer symfonisk stil än den första och Sjostakovitj funderade ett slag på att kalla den sin fjortonde symfoni.

Cellosolist i Berwaldhallen är Torleif Thedéen, som har framträtt på konsertscener över hela världen och erhållit mängder av utmärkelser för sitt konstnärskap. Han är också flitigt anlitad som pedagog, är professor vid Norwegian Academy of Music i Oslo samt gästprofessor vid Royal College of Music i London. Ett av de instrument han disponerar är Rostropovichs berömda Guadagnini-cello från 1783, genom norska Sparebankstiftelsen DNB.

Av Bruckners nio symfonier är hans fjärde, vid sidan om den sjunde symfonin, den som framförs oftast. Det är inte svårt att förstå varför. Musiken formligen flödar över av undersköna teman och frågan är om det finns någon mer förtrollande och oemotståndlig inledning i hela den symfoniska litteraturen än öppningstakterna i denna symfoni. Efter flera motgångar med tidigare verk kom den fjärde symfonin att innebära ett efterlängtat genombrott för Bruckner som tonsättare i Wien. Vid premiären lär han till och med ha tagit emot applåder efter varje sats. Den fjärde är för övrigt den enda symfoni som Bruckner själv gav en titel: ”Den romantiska”.

Kvällens dirigent, tyske Ingo Metzmacher, har bland annat varit chefsdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin samt gjort sig känd som en oförtröttlig uttolkare av nyskriven och samtida musik. Han är också en musiker som inte låter sig begränsas av genrer eller epoker. Bruckners symfonier har han under sin karriär framfört med orkestrar över hela världen.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2022/2023

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Ingo Metzmacher har gjort sig känd som en dirigent med nyskapande konsertprogram och en ständig ambition att vänja publiken vid den nya musiken och få den bekanta musiken att kännas nyskapande. Bland höjdpunkterna från de senaste åren kan nämnas Luigi Nonos Intolleranza 1960 på Festspelen i Salzburg, Alban Bergs Lulu och Strauss Elektra på Wiener Staatsoper, Hans Werner Henzes oratorium Medusas flotte på Nederländska nationaloperan samt Bartóks Riddar Blåskäggs borg och Poulencs La Voix humaine på Parisoperan. Dessutom har han gästat bland annat Genèveoperan, Royal Opera House i London och festivalen i Aix-en-Provence.

Mellan 2007 och 2010 var han chefsdirigent och konstnärlig ledare för Deutsches Symphonie-Orchester i Berlin och dessförrinnan konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera respektive Nederländska nationaloperan i Amsterdam. Han har spelat in ett antal skivor, bland annat Karl Amadeus Hartmanns samtliga symfonier med Bamberger Symphoniker, världspremiären av Henzes nionde symfoni med Wienfilharmonikerna och liveinspelningar av både Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk och Luigi Nonos Prometeo. Han har även författat böcker om att upptäcka och uppleva operamusik och om att lyssna på modern konstmusik.

&

Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.

Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.

Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.

&

Den svenska cellisten Torleif Thedéen är en av de mest framstående instrumentalisterna i Norden och har en internationell profil som recitalist, konsertsolist, skivartist och pedagog. Han har vunnit första pris i flertalet internationella cellotävlingar, inklusive Casals Competition. Thedéen är gästprofessor i cello vid Royal College of Music i London och professor vid norska musikhögskolan i Oslo.

Under en karriär som sträcker sig över fyra decennier har Torleif uppträtt med några av världens största orkestrar, bland dem Tjeckiska filharmonikerna, Nederländska filharmonikerna, London Philharmonic, DSO Berlin, Wiens symfoniorkester, The Hallé Orchestra, Moscow Philharmonic, City of Birmingham SO, Dresden Philharmonic, Royal Philharmonic och BBC Philharmonic.
Han har arbetat med dirigenter som Esa-Pekka Salonen, Paavo Berglund, Petrenko, Neeme Järvi, Paavo Järvi, Franz Welser-Möst, Gennady Rozhdestvensky, Jukka-Pekka Saraste, Osmo Vänskä, Mario Venzago och Leif Segerstam. Han fortsätter att uppträda med alla de stora nordiska orkestrarna och har ett spirande förhållande till orkestrar och festivaler runt om i världen.

Som kammarmusiker är Torleif bekant med de prestigefyllda scenerna Wigmore Hall i London, Carnegie Hall i New York, Philharmonie i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. Han har medverkat på våren i Prag, på Verbierfestivalerna och på kammarmusikfestivalerna i Schleswig-Holstein, Bordeaux, Oslo, Bath, Stavanger, Kuhmo och vidare. Han har samarbetat med bland andra Janine Jansen, Julian Rachlin, Itamar Golan, Maxim Rysanov, Leif Ove Andsnes, Marc-André Hamelin, Lars Anders Tomter, Henning Kraggerud, Roland Pöntinen och Martin Fröst.

Thedéens inspelningar har rönt många utmärkelser. Han tilldelades Edisonpriset 2018 för sin inspelning av Messiaens Quartet for the End of Time med Martin Fröst, Lucas Debargue och Janine Jansen på Sony-etiketten. Hans inspelning av Sjostakovitjs cellokonserter vann Thedéen Cannes Classical Award och hans tolkning av Bachs cellosviter valdes till ”Choice of the month” av BBC Music Magazine. Hans diskografi inkluderar även konserter av Dvořák, Elgar, Saint-Saens, Lalo, Kabalevsky, Lutoslawski och en mängd samtida musik. Torleif Thedéen spelar på en 1783 Guadagnini cello på lån från norska Dextra-stiftelsen, tidigare ägd av Mstislav Rostropovich.

Musiken

Ungefärliga tider

Dmitrij Sjostakovitjs första cellokonsert etablerade sig snabbt på repertoaren efter uruppförandet i Sankt Petersburg 1959. Sju år senare, på våren 1966 komponerade han sin andra konsert för instrumentet. I likhet med föregångaren skrevs den för den tonsättarens gode vän, den legendariske Mstislav Rostropovich och fick sin premiär på hösten samma år i Moskva, på Sjostakovitjs 60-årsdag.

Den andra cellokonserten har vissa tematiska likheter med den första, men som helhet är det ett annorlunda verk. Där den förra konserten är ett solistiskt bravurnummer, är den andra konserten mer begrundande och även mer symfonisk till sin karaktär. Faktum är att tonsättaren själv liknade verket vid en symfoni. Till sin gode vän Isaak Glikman skrev han: ”Det tycks mig som om den andra cellokonserten skulle kunna kallas den fjortonde symfonin med en solocello-stämma.”

Konserten inleds i en meditativ och tankfull atmosfär, där solisten spelar ett introvert kromatiskt solo. Överhuvudtaget präglas större delen av första satsen av denna kontemplativa och sökande sinnesstämning, även om musiken då och då skiftar karaktär och blir mer temperamentsfull. Den livligare och ljusare andra satsen innehåller ett tema från en slagdänga från Odessa, ”Pretzel, köp pretzel!” Sjostakovitj berättade för Glikman att han var väldigt förtjust i sången, som var populär bland Odessas gatuförsäljare. Det har också föreslagits att melodin var en blinkning från tonsättaren till Rostropovich angående ett privat skämt musikerna emellan.

Musiken övergår utan uppehåll direkt i finalen, som inleds med en fanfar i valthornen, ackompanjerad av virveltrumma. I satsen hörs flera återblickar till de två tidigare satserna – ytterligare ett tecken på konsertens symfoniska karaktärsdrag. Överhuvudtaget ikläder sig musiken på typiskt Sjostakovitj-manér skiftande klädedräkter: ena stunden smäktande lätthet, i nästa, bottenlöst svårmod. Det har sagts att cellostämmans bångstyriga egenart för tankarna till tonsättaren själv. Som kompositör i Sovjetunionen nödsakades Sjostakovitj livet igenom att gå en balansgång i sin gärning, mellan sin egen konstnärliga övertygelse och vad som var politiskt möjligt att uttrycka.

Text: Axel Lindhe

Anton Bruckner växte upp i en enkel, lantlig miljö med stark gudfruktighet. Hans person präglades hela livet av djup religiositet och enkla vanor. Också i storstaden Wien betraktades han som ett slags naturbarn: en lantlig person med bred dialekt och i säckiga byxor. Han levde i sin egen värld och hans förhållande till Gud var kärnan i hans liv. Men i hans väsen fanns också en djup osäkerhet som möjligen bottnade i förlusten av sin far och sitt barndomshem när han var 13 år gammal. Han fick då sitt andliga, och delvis också världsliga, hem i stiftet Sankt Florian där han blev korgosse och fick sin grundläggande musikundervisning.

Förmodligen var det hans bristande självförtroende som fick honom att upprepade gånger omarbeta sina symfonier på inrådan av elever och vänner. Men dessa ”förbättringar” innebar nästan utan undantag oförlåtliga stympningar och förvanskningar. I just den fjärde symfonin är dessa mycket påtagliga. Elevern Franz Schalk skar ner partituret – i finalens reprisdel strök han de första 48 takterna! – förändrade instrumentation, notvärden och intervall, han drog sig inte ens för att ändra slutet av scherzot från fortissimo till pianissimo.

I den fjärde symfonin använder sig för första gången Bruckner av en ny formprincip som återkommer och vidareutvecklas i de följande symfonierna. De mest karakteristiska dragen är staplande av enorma block, ofta helt isolerade från varandra, långa pauser som får en oväntad fortsättning och mäktiga stegringar som plötsligt avbryts när lyssnaren förväntar sig en stor höjdpunkt. Tyngdpunkten ligger i själva skeendet, inte i en statisk formel, vilket ger Bruckners musik karaktären av ett brett flytande. Denna lugna, majestätiska puls är det mest karakteristiska draget i hans symfonier.

Även om Bruckner i stort följer sonatformens principer i yttersatserna är det ändå med en annorlunda tillämpning. I stället för den klassiska motsättningen mellan ett energiskt första tema och ett mera sångbart andra tema byggs verket upp utifrån tre teman som bearbetas vidare utan egentlig motsättning. Det är snarare ett stilla flöde utan mål eller riktning. Den andra satsen är fylld av andakt och innerlig religiositet som ger satsen en central ställning i symfonin, inte formellt så mycket som känslomässigt. Den tredje satsen är dansant på ett lite rörande, klumpigt sätt. Finalen är krönet på Bruckners storslagna arkitektoniska byggnad, liksom första satsen uppbyggd i en slags fri sonatform, som utmynnar i en extatisk, avslutande höjdpunkt.

Den fjärde symfonin är den enda av Bruckners nio symfonier med en undertitel. Beteckningen Den romantiska är tonsättarens egen och syftar på symfonins naturromantiska grundstämning. Till bekanta avslöjade han också ett litet program för de enskilda satserna. Den första satsen beskrev han: ”En medeltida stad – gryningsljus – från stadens torn ljuder morgonvaktens rop – portarna öppnar sig – på stolta springare rider riddarna ut i det fria – de omsluts av skogens förtrollning – skogssus – fågelsång – så utvecklas den romantiska tavlan.”

Claes M. Cnattingius

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim (inklusive paus)

Lyssningstips! Klassiska podden i P2 om Dmitrij Sjostakovitj: