arrow

TRULS MØRK I DVOŘÁKS CELLOKONSERT

Den norske stjärncellisten Truls Mørk tolkar Antonín Dvořáks romantiska cellokonsert i h-moll, en favorit hos publiken ända sedan premiären 1896 och den mest spelade och inspelade av alla cellokonserter. Dessutom Carl Nielsens dramatiska femte symfoni, i vilken virveltrumman spelar en alldeles särskild roll. Jukka-Pekka Saraste leder Sveriges Radios Symfoniorkester.

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 28 januari kl 19:00.

Antonín Dvořáks cellokonsert i h-moll kallas ibland för cellokonserternas kung. Verket har varit en stor favorit hos publiken ända sedan uruppförandet i London 1896 och det är verkligen inte svårt att förstå dess oerhörda popularitet; det är en konsert fylld av känslosamma och smäktande melodier, längtan och nostalgi. I likhet med den berömda nionde symfonin (”Från nya världen”) tillkom huvuddelen av cellokonserten under Dvořáks tid som direktör för National Conservatory of Music i New York, och tonspråket hos de båda verken är tydligt besläktade. I sin form känns cellokonserten väldigt symfonisk och den benämns ibland Dvořáks tionde symfoni.

Carl Nielsen bröt ny mark med sin femte symfoni, som han till stora delar komponerade i Göteborg under åren 1920-1922. Den har kallats krigssymfonin, eftersom den skrevs i skuggan av första världskriget. Nielsen var djupt gripen av krigets tragedi och förklarade att ett centralt tema i symfonin var motståndet mot ondskan. Konflikten mellan ont och gott illustreras bland annat av virveltrumman, som i slutet av första satsen instrueras att improvisera i sitt eget tempo, som en anarkistisk invasion av meningslöst hat mitt i något melodiskt och vackert.

Det dramatiska verket möttes av uppskattning, även internationellt. Men då det fick sin Stockholmspremiär var publiken inte nådig. De busvisslade och vissa flydde till och med konsertsalen i ren protest.

Text: Axel Lindhe/Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2021/2022

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Jukka-Pekka Saraste är sedan sommaren 2023 nytillträdd chefsdirigent och konstnärlig ledare för Helsingfors stadsorkester. Han var tidigare chefsdirigent för WDR Symfoniorkester i Köln 2010–2019. Dessförinnan chefsdirigent och konstnärlig ledare för Oslo-Filharmonien 2006–2013, sedermera utnämnd till den norska orkesterns förste hedersdirigent någonsin.

Han har tidigare tjänstgjort hos bland andra Skotska Kammarorkestern, Finska Radions Symfoniorkester – hos vilka han numera är hedersdirigent – och Torontos Symfoniorkester. Han är grundare av och konstnärlig ledare för Finländska Kammarorkestern och medgrundare av stiftelsen LEAD! som erbjuder mentorprogram för unga dirigenter och solister.

Saraste har gästat alla stora världsorkestrar, från Londons Filharmoniska Orkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, NHK Symfoniorkester i Tokyo och Orchestre de Paris till San Franciscos Symfoniorkester, New Yorks Filharmoniker, Bostons Symfoniker, samt alla de stora skandinaviska orkestrarna. På senare år har han även etablerat sig som operadirigent med stora framgångar vid Theater an der Wien och Bayerska Statsoperan i München.

Han har spelat in samtliga symfonier av Jean Sibelius och Carl Nielsen med Finska Radions Symfoniorkester. Med Torontos Symfoniorkester har han spelat in verk av Béla Bartók, Henri Dutilleux och Sergej Prokofjev. Och med WDR Symfoniorkester i Köln har han spelat in bland annat Arnold Schönbergs Pelleas och Melisande, Gustav Mahlers symfonier nr 5 och 9, samt Beethovens samtliga symfonier.

Saraste har en förkärlek för romantiska orkesterverk, i synnerhet sådana av Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt hyllad för sina Mahler-tolkningar. Han har tilldelats Pro Finlandia-medaljen, Sibelius-medaljen, finska statens musikpris, och 2023 förärades han Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden. Han är hedersdoktor vid universiteten i York och Toronto samt vid Sibelius-Akademin i Helsingfors.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Med en kombination av konstnärlig integritet, intensitet och elegans har norske cellisten Truls Mørk spelat sig till toppen av solisteliten. Han uppträder med de största orkestrarna runt om i världen, som exempelvis Berliner Philharmoniker, Wiener Philhamoniker, Gewandhausorchester Leipzig, New York Philharmonic och Cleveland Orchestra. Mørk är hängiven den nya musiken och har uruppfört mer än 30 verk, som Krzysztof Pendereckis Concerto for Three Cellos, Hafliði Hallgrímssons Cellokonsert och Einojuhani Rautavaaras Towards the Horizon. Säsongen 2019/2020 uruppförde han Victoria Borisova-Ollas cellokonsert Oh Giselle, Remember Me, ett verk som 2022 får sin engelska premiär med Mørk, Liverpool Philharmonic och Vasily Petrenko. Truls Mørk har spelat in de stora solokonserterna av Dvořák och Elgar liksom de av Britten och Sjostakovitj, och dessutom både Bachs och Brittens samlade cellosviter. Hans inspelningar har tilldelats fina utmärkelser av ECHO Klassik, Gramophone och Midem. Han belönades med en Grammy Award 2000 för sitt album med Brittens tre första cellosviter.

Musiken

Ungefärliga tider

Liksom Carl Nielsen i sina solokonserter strävade efter att tillvarata soloinstrumentens specifika karaktär och inte bruka våld på deras innersta väsen, var Antonín Dvořák mån om att hans Cellokonsert h-moll skulle bli något som framställde instrumentet i bästa möjliga dager. Dvořák hade tidigare uttalat sig tveksam till cellons solistiska kvaliteter. Mellanregistret tyckte han om, men i höga lägen lät den nasal och gnällig och det låga registret var mullrande och otydligt.

Vändpunkten kom när Dvořák fick höra Victor Herberts andra cellokonsert på en konsert i New York. Herbert var lärarkollega till Dvořák på National Conservatory och tidigare cellist i orkestern vid Metropolitan. Det lär ha varit särskilt Herberts användning av tromboner som ackompanjemang till solocellisten som fick Dvořáks inspiration att vakna och Dvořák använder själv samma klanger i sin egen cellokonsert.

Första satsen påbörjades i november 1894. På nyårsdagen 1895 var sista satsen skissad och 9 februari samma år var verket klart. Den slutliga versionen är dock daterad 6 juni 1895. Då hade Dvořák förlängt den sista satsen med en utökad hyllning till Josefína Kounicová, en släkting till Dvořák och tillika tidigare käresta, som precis hade avlidit efter en tids sjukdom. Han hade redan vävt in en av hennes favoritsånger i solokonsertens andra sats.

Dvořáks cellokonsert är uppdelad i tre satser. Den första satsen är skriven i klassisk sonatform med två kontrasterande teman och en sektion vardera med orkestern respektive solocellisten i fokus. Sidotemat som introduceras av valthornen har beskrivits av musikforskaren Donald Tovey som ”en av de vackraste melodier någonsin skrivna för det instrumentet”. Vi vet att Dvořák själv var nöjd med melodin, inte minst eftersom han återanvänder den flitigt och effektfullt i satsen.

Andra satsen inleds med en enkel klarinettmelodi som tas över av solocellisten. Efter ett dramatiskt tutti presenterar så solocellisten Josefínas favoritsång för första gången: Lämna mig ifred från Dvořáks sångsamling Fyra sånger op 82. Sista satsen är ett rondo med en medryckande, sångbar refräng och ett antal allt längre och mer uttrycksfulla episoder mellan refrängerna. Tonspråket ligger inte långt från andra verk från den här tiden, som till exempel hans nionde symfoni, Från nya världen. Avslutningsvis, den känslosamma codan som Dvořák lade till sist, på våren 1895.

”Hade jag vetat att det var möjligt att skriva en sådan här solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!” Det lär ha varit Johannes Brahms förtjusta omdöme när han själv 1896 spelat igenom verket på piano. I mars det året uruppfördes det i Queen’s Hall i London.

Text: David Saulesco

Det kan förvåna att ett så dramatiskt verk som Carl Nielsens Symfoni nr 5 inte, som de flesta av hans symfonier, har fått en undertitel. Nielsen konstaterade att han inte hittat rätt ord, något karaktäristiskt men inte för pretentiöst, så då fick det vara.

Symfonin kom till under åren 1920-22, då han gjorde täta gästspel hos Göteborgs symfoniorkester. Mellan konserter och repetitioner skrev han på sitt nya verk. Det var ett mödosamt arbete, ”den svåraste uppgift som jag hittills ställt upp för mig och därför går det långsamt”, konstaterade han själv. Första världskriget var just till ända och Nielsen var djupt gripen av dess tragik. Ett uttryckligt tema för symfonin var uppdelningen mellan ljust och mörkt samt kampen mellan ondska och godhet, något som återspeglas i verkets spänning mellan ordning och hotande oordning. I första satsen ställs en klarinett mot en virveltrumma, som stundtals spelar helt i sin egen takt som om den ville förgöra musiken.

Premiären i Köpenhamn fick ett gott mottagande, men vid Stockholmspremiären 1924 var publiken inte nådig. De busvisslade och somliga lämnade till och med demonstrativt lokalen, något som fick dirigenten Georg Schnéevoigt att elda på ytterligare. När Nielsen själv dirigerade verket i Stockholm ett par år senare gick det bättre och i dag räknas verket till ett av hans mest populära. Det är också en av hans mest originella och personliga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto/Anna Hedelius

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus

Läs mer om Ditt trygga konsertbesök här