arrow

UPPTÄCK BRETT DEAN: CELLOKONSERTEN

Skandinavisk premiär för australiske tonsättaren och violasten Brett Deans cellokonsert, sambeställd av Radiosymfonikerna och skriven för vännen och musikerkollegan Alban Gerhardt. Dean själv har valt konsertprogrammet, som även omfattar landsmannen Percy Graingers häftiga orkesterstycke The Warriors, skrivet ”till en fiktiv balett”, och Ravels förtrollande svit ur baletten Daphnis och Chloé.

I en dokumentärfilm från 2014 står konstnären Heather Betts i sin studio i Berlin och stryker ut scharlakansröd oljefärg med fingret. ”Den behöver balanseras mot en kall blå eller turkos för att verkligen leva” säger hon. Hon inspireras av färgernas inneboende musikalitet. Sedan 1984, då hon mötte sin blivande man Brett Dean i Australiensiska ungdomsorkestern, har deras konstnärskap varit tätt sammanlänkade. ”Heather bygger upp en bild i lager, genom att måla över. Mina stycken brukade också ta form så, det var så jag lärde mig” säger autodidakten Brett Dean. ”Även linjespelet har likheter. Hon beskriver sin konst som ’figurativ expressionism’ och det stämmer även in på min musik.”

Det var Heather Betts som uppmuntrade Dean att bli fri tonsättare och musiker. Han sade upp sig från en fast tjänst som violast i Berlinfilharmonikerna och familjen återvände hem till Australien år 2000. 2015 hyllades han som en av Australiens tio viktigaste kompositörer genom tiderna. Med två konserter gästar han Berwaldhallen våren 2020 och i centrum för denna konsert står Deans cellokonsert från 2018. Radiosymfonikerna är en av de orkestrar som sambeställde konserten, där cellon får ta plats med sin varma färg i den noggrannt skiktade orkesterklangen, målad i lager på lager. Som pendang till cellon finns den mänskliga rösten.

Dean har valt att rama in sin egen musik med två andra färgstarka tonsättare: hans excentriske landsman Percy Grainger och fransmannen Maurice Ravel, motvilligt titulerad impressionist. Graingers The Warriors kom till när en brittisk dirigent bad honom skriva musik för den legendariska Ryska baletten i Paris. Beställningen blev inte av, men tonsättaren skrev ändå klart verket och gav det undertiteln ”musik för en imaginär balett”.

Till skillnad från Grainger fick Ravel faktiskt se sitt verk dansas av Ryska baletten. Daphnis och Chloé hade premiär 1912 och blev med sina erotiska undertoner och expressiva orkestersats ett av Ravels mest älskade verk. Han skapade själv två orkestersviter, eller ”symfoniska fragment”, ur baletten. Svit nr 2 omfattar hela slutet av baletten. I La vallée des cloches, Klockornas dal, möts de två tonsättarna. Grainger har arrangerat Ravels pianostycke på sitt karakteristiskt uppfinningsrika sätt, där kromatiskt slagverk och klockspel ackompanjeras av sammetslena stråkar.

Text: Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radio. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967.

Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, inklusive Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare till Östersjöfestivalen.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Han är en av få dirigenter som varje säsong bjuds in till att leda världens främsta orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concergebouworkestern och Wienfilharmonikerna, och dessutom en utbildad pilot.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2023. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns förste konstnärlige ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

Tyske cellisten Alban Gerhardt debuterade som tjugoåring med Berlinfilharmonikerna och Semyon Bychkov, vann på kort tid flera utmärkelser och utsågs till en av BBC:s New Generation Artists. I nära 30 år har han trollbundit publiken världen över med sin musikalitet och konstnärliga nyfikenhet. Tonsättare som Jörg Widmann, Unsuk Chin, Thomas Larcher och nu senast Brett Dean har skrivit verk åt honom. Efter att ha uruppfört Deans cellokonsert med Sydney Symphony Orchestra och Berlinfilharmonikerna gjorde han sin första konsert i USA med Minnesota Orchestra och Osmo Vänska, följt av ytterligare framträdanden i landet med bland andra New York Philharmonic. Säsongen omfattar även konserter med bland andra Yomiuri Nippon Symphony Orchestra, Hong Kong Sinfonietta och London Philharmonic Orchestra samt uruppförandet av en ny kammarkonsert av Julian Anderson i Paris med Orchestre National de France. Alban Gerhardt spelar på en Matteo Goffriller från 1710.

Musiken

Ungefärliga tider

Pianosviten Miroirs skrev Maurice Ravel 1904–1905 och tillägnade sina vänner och kollegor i konstnärsgruppen Les Apaches. Han hade slutits in i gemenskapen omkring två år tidigare och fick en del av sin konstnärliga uppfostran i denna kreativa författar-, musiker- och konstnärskrets, som även omfattade andra tonsättare som Manuel de Falla och Igor Stravinsky. Var och en av de fem satserna i Miroirs skrev Ravel till en av medlemmarna i Les Apaches, ett namn som inte syftade på nordamerikanska indianer utan hade en överförd, i dagens ögon ganska rasistisk betydelse, som ”bråkmakare”. Gruppen betraktade sig som utbölingar i förhållande till det konstnärliga etablissemanget.

La vallée des cloches, klockornas dal, är pianosvitens femte och sista sats. Genast får styckets namn sin förklaring: Pianot klämtar ömsom ljust, ömsom mörkt, och målar däremellan ett vidsträckt böljande landskap med ett ständigt upprepande ostinato. Det modala tonspråket med fokus på kvarter och kvinter antyder något exotiskt och främmande för våra europeiska öron. Hela det sex minuter långa stycket är dock inte en ständigt böljande resa; Ravel stannar snart upp efter att ha visat oss landskapet vi befinner oss i, men känslan av stillsamt klämtande klockor kvarstår. Det är inte våldsam eller kraftfull musik, men i sin återhållsamhet har den ändå en intagande kraft. Stycket tillägnade Ravel pianisten och tonsättaren Maurice Delage vars musik var starkt influerad av resor till Indien och Japan, vilket förklarar de flyktiga, orientaliska klangerna i musiken.

Australiske tonsättaren Percy Grainger var generationskamrat med Ravel. Förutom många egna verk gjorde han också ett stort antal transkriptioner, parafraser och arrangemang av andra tonsättares musik. Hans sättning av La vallée des cloches från 1944 är skriven för två marimbor och två vibrafoner, rörklockor och gongar, harpa, två pianon, stråkar, celesta och det sällsynta klaverinstrumentet dulcitone, en skotsk uppfinning från 1860-talet där hamrarna slår på stämgafflar i stället för på strängar. Ravels pianomusik förlorar kanhända sin enkelhet i Graingers romantiska arrangemang, men de suggestiva och inbjudande klangerna som han framkallar ur den säregna ensemblen är minst lika intagande och förtrollande som Ravels återhållsamma originalstycke.

Text: David Saulesco

2018 sambeställde Sveriges Radios Symfoniorkester och en rad andra orkestrar en cellokonsert av australiske tonsättaren och violasten Brett Dean. Bakom beställningen låg enträget arbete av Deans vän, cellisten Alban Gerhart, för att få honom att acceptera idén om att komponera en solokonsert för cello. De spelade regelbundet kammarmusik tillsammans under Deans många år i Berlin och Gerharts förmåga att ta till sig nutida musik och behandla den med samma respekt och kärlek som de klassiska verken har varit en stor inspirationskälla för tonsättaren.

”Cellokonserter är ökänt svåra att hantera. Det kan lika gärna sluta med att cellisten spelar sig svettig för att inte dränkas i orkesterns klang” säger Alban Gerhart, ”men Brett har tänkt igenom orkestreringen noggrant.”

Brett Dean undvek cellokonsertens potentiella problem genom att skapa en transparent, kammarmusikalisk klangvärld där cellon tillåts lysa igenom trots att dess tonomfång ligger mitt i den stora orkesterns frekvenser. Verket är byggt på varje orkesterinstruments unika klangfärg och relation till cellons egen klang.

Många av Brett Deans verk bygger på en dramatisk tanke och bär suggestiva titlar som The Scene of the Crime, skrivet för slagverkaren Colin Currie och vår egen världstrumpetare Håkan Hardenberger, eller violinkonserten The Lost Art of Letter Writing. Cellokonserten däremot handlar enligt Dean bara om musikens eget värde – musik för musikens skull – så namnet Cellokonsert kändes rätt i all sin enkelhet.

”Det speciella med cellokonserten är att jag använder Hammondorgel i orkestern för första gången. Det finns några partier med jazzig, funkig känsla och där passar den bra. Jag använder den ibland harmoniskt, men oftare får den bidra med ett mörkt, hetsigt sväng” berättar Brett Dean.

Australiensaren Brett Deans cellokonsert uruppfördes i augusti 2018 av Alban Gerhart och Sydneys symfoniorkester i stadens ikoniska operahus.

Text: Janna Vettergren

Percy Grainger hade en brokig karriär. Han verkade ömsom som pianist och militärmusiker, tonsättare, arrangör och dirigent, lärare, skribent och upptecknare av folkmusik. Han hade ett starkt intresse av Norden sedan hans mor läste H C Andersen och isländska sagor för honom som barn. I vuxen ålder besökte han bland annat Grieg och studerade in dennes pianokonsert i nära samarbete med tonsättaren själv. Vid första världskrigets utbrott flyttade han till USA där han kom att stanna och dessutom träffa sin svenskfödda blivande hustru.

Till stor del självlärd med starka intryck från musiken utanför konservatorerna reagerade Grainger mot den traditionella musikuppfattning han mötte under studieåren i Frankfurt. Redan vid sekelskiftet framstod han som modernist med radikala, experimentella idéer. Han tar dock inte avstånd från den traditionella symfoniorkestern och visar i stycken som Country Garden sin populära ådra. Grainger komponerade gärna för alternativa besättningar, något han själv kallade ”elastiskt arrangemang” och ibland förklarat som ett utslag av avantgardism. Lika gärna kunde det uppfattas som ett led i traditionen att framföra symfoniska verk med reducerad besättning och piano.

I The Warriors kan flera av de instrument som Grainger själv betecknat som frivilliga ersättas eller uteslutas, helt enligt hans egna instruktioner. Orkestern skall, förutom pukor, innehålla minst fem och högst tio slagverkare. Där kan även ingå en grupp mässingsblåsare utanför scenen, men då krävs extra dirigenter. De tre pianisterna bör vara extra starka; finns inga tillräckligt kraftiga pianister får stämmorna förstärkas med extra musiker!

Verket är tillägnat Frederick Delius, en nära och beundrad vän till Grainger, och började som ett projekt till Sergej Djagilevs ryska balett i Paris. Det blev dock till slut ingen balett utan ett renodlat orkesterverk, ”musik till en föreställd balett”. Det är ett klangstarkt och energiskt stycke med hamrande vital grundkaraktär, lugnare mellandelar och en dramatisk avslutning. Mängden slagverk ger ett modernt intryck, liksom rytmik och kromatik som skulle kunna vara inspirerat av Stravinskys Våroffer. Grainger var humanist och pacifist och ville här förmedla en vision av sammanhållning mellan folk från skilda världsdelar, ”en orgie i krigiska danser, processioner och festglädje”.

Text: Ann-Marie Nilsson

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloé. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloé dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis förklarar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min inkl. paus

UPPTAKT: 6 & 7 februari kl 18.00 intervjuas tonsättaren Brett Dean av Berwaldhallens programchef, Christian Thompson. Observera att intervjun hålls på engelska.