arrow

Blomstedt 90 år

Herbert Blomstedt jubilerar med ett storslaget program värdigt Radiosymfonikernas hedersdirigent med tre av 1800-talets stora tonsättare: Beethoven, Richard Strauss och Wagner.

Livestreamingen av fredagens konsert finns publicerad på berwaldhallen/play

Beethovens Symfoni nr 3 tillägnades ursprungligen Napoleon Bonaparte, men när Napoleon gick från att vara demokratins förkämpe till fransk kejsare drogs tillägnan tillbaka och symfonin fick smeknamnet Eroica. När Richard Strauss låg för döden sade han att Tod und Verklärung, den symfoniska dikt han skrev i tjugoårsåldern, lät precis så som det kändes att lämna jordelivet. Wagner själv blev aldrig nöjd med operan Tannhäuser, men den är likaväl en av världens mest spelade operor. Likaså är Uvertyren till Tannhäuser ett mycket uppskattat konsertstycke. Radiosymfonikerna spelar fyra symfoniska dikter av Strauss under säsongen –missa inte de andra.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Herbert Blomstedt har studerat på Kungl Musikhögskolan och Uppsala Universitet, Juilliard, Darmstadt och Schola Cantorum Basiliensis. 1954 debuterade han med Kungl Filharmoniska orkestern och fick därefter uppdrag som chefsdirigent för många orkestrar som Sveriges Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, San Francisco symfoniorkester, NDR symfoniorkester Hamburg och Gewandhausorkestern Leipzig. Utöver det har han arbetat som gästdirigent för flertalet orkestrar. Han är hedersdirigent för Gewandhausorkestern, NHK Japan samt San Franciscos, Danmarks Radios och Sveriges Radios symfoniorkestrar. I år fyller Herbert Blomstedt 90 år och gästdirigerar fortfarande de främsta orkestrarna världen över.

Musiken

Ungefärliga tider

I början av oktober 1802 skrev Beethoven det så kallade Heiligenstadt-testamentet präglat av djupaste pessimism. Hans tilltagande ensamhet och vacklande hälsa förde honom in i en djup depression. Han plågades inte bara av en återkommande kolik, hans hörsel försämrades alltmer. Men liksom tidigare, och även senare, tog han sig ur sin depression och botemedlet hette arbete. De följande åren blev en av hans mest produktiva perioder. Nu komponerades en lång rad verk i det större formatet, symfonierna 3–6, Trippelkonserten, den fjärde piano­konserten och violinkonserten. Dessutom arbetade han under denna tid periodvis på operan Fidelio och fullbordade dessutom de tre Rasumovskijkvartetterna och pianosonaten op 57, Appassionata. De flesta av dessa verk uppskattades omedelbart av Wien-publiken och bidrog också till Beethovens rykte utomlands.

Så snart han 1802 hade fullbordat pianovariationerna op 35 började han skissa på de tre första satserna av en symfoni i Ess­-dur. Sedan låg skisserna orörda och han återvände till dem först i mitten av 1803. Under sommaren arbetade han intensivt på verket och till hösten var det i stort sett färdigt. Under det följande året filade han då och då på symfonin som sedan uruppfördes 1805. En av orsakerna till att Eroicasymfonin snabbt blev en av Beethovens mest populära symfonier var dess nya, djärva tonspråk och dess kraftigt utvidgade omfång, både känslomässigt och spel­mässigt. I april 1805 ägde det offentliga uruppförandet rum under Beethovens egen ledning och mottagandet var klart positivt. Alltsedan den berömde dirigenten Hans Richter tog sig an verket har det haft en central plats i den symfoniska litteraturen.

Men det är inte bara det musikaliska språket som i alla tider har fångat lyssnarnas intresse, i minst lika hög grad har verkets programmatiska bakgrund bidragit härtill. Skildringen av hur Beethoven skulle ha slitit sönder titelbladet med dedikationen till Napoleon har alltid fascinerat. Beethovens elev Ferdinand Ries har berättat hur mästaren i raseri rev sönder dedikationen när han fick budet att Napoleon låtit utropa sig till kejsare. Sann eller inte, historien ger en bild av Beethovens idealitet och revolutionära patos. För honom hade Napoleon förkroppsligat den franska revolutionens ideal. Nu hade han plötsligt avslöjat sig som en simpel uppkomling, besatt av maktbegär. Från den utgångspunkten kan vi också närma oss Eroican, inte dess programmatiska innehåll utan dess emotionella eller kanske till och med ideala innehåll. Den andra satsen ska då inte ses som en sorg­marsch över en fallen hjälte eller någon konkret person utan över svikna ideal. När partituret trycktes 1820 kallades den “Sinfonia eroica, composta per festeggiare il souvenire d’un grand uomo” (Heroisk symfoni, komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man).

Med den tredje symfonin införde Beethoven något nytt. Han tar ett språng i utvecklingen, det största i hans skapande. Hela tonspråket är nytt: instrumentationen och den tematiska uppläggningen, till och med temanas utformning och inbördes relationer innebar något nytt. Verket sjuder av energi, en känsla av framåtriktad rörelse, framför allt i yttersatserna.

Text: Claes H Cnattingius

Kort om tonsättaren: Ludwig van Beethoven

Född: 17 december 1770, Bonn, Tyskland

Död: 26 mars 1827, Wien, Österrike

Verk i urval: Nio symfonier, fem pianokonserter, Violinkonsert D-dur, Fidelio, Missa Solemnis, 16 stråkkvartetter och välkända pianostycken som Für Elise, Månskenssonaten och Apassionata.

Pionjären: Beethoven var den förste att använda såväl piccolan som trombonen i en symfoniorkester. Han var också den förste att imitera en vaktel, en gök och en näktergal i en och samma romantiska symfoni, nämligen Pastoralsymfonin.

När Richard Strauss skriver de sånger för sopran och orkester som skall bli kända under namnet ”Vier letzte Lieder”, har han ett år kvar att leva. Sångerna behandlar i ett stilla, upphöjt lugn den oundvikliga döden. I den sista av dessa sånger, Im Abendrot, citerar Strauss ett av sina ungdomsverk, skrivet 60 år tidigare – tondikten Tod und Verklärung, som också det har döden som tema.

Det är med en serie storslagna symfoniska dikter som Richard Strauss fram till åren kring sekelskiftet 1900 framförallt gör sig berömd. I dessa kan han gestalta till synes vad som helst i musik. Med briljant och överdådig klang och en sensuell musikalisk extravagans är det mesta han skriver rena mästarprov i orkestreringsteknik.

Tod und Verklärung kommer till år 1889 och har till skillnad från många av de andra stora symfoniska dikterna – Don Juan, Macbeth, Till Eulenspiegel, Don Quijote – ingen litterär förlaga. Det är egentligen inte heller fråga om ett självbiografiskt verk, som exempelvis Ein Heldenleben eller Sinfonia Domestica, där Strauss gör sig själv till hjälte. Tod und Verklärung är snarare en universell skildring av döden, och dessutom den kanske mest symfoniska av hans tondikter. Allting kretsar kring en enda enhetlig idé, även om verket är indelat i fyra satser. De skildrar i tur och ordning sjuklägret där den sjuke väntar på döden, därpå själva dödskampen, sedan livet som passerar revy och till sist det slutgiltiga, förklarade tillståndet – den förlösande transfigurationen. Uruppförandet, som dirigerades av Strauss själv, ägde rum i Eisenach 21 juni 1890.

När Strauss åtta år senare skriver Ein Heldenleben, som med sin måttligt blygsamma titel skildrar den 34-årige Strauss själv, blir det med några undantag det sista i denna rad sprudlande orkesterverk i samma genre. Efter detta vänder sig Strauss för en tid från konsertsalen mot operascenen och kommer inom loppet av några år skriva operahistoria med bland annat Salome (1905) och Elektra (1909). Även i dessa verk knyter han tydligt an till de tidigare tondikterna – det är utpräglade orkesteroperor, var och en stöpta i en enda skarpladdad, genomkomponerad akt.

Richard Strauss uttalade önskan var att i Tod und Verklärung skildra ”dödsögonblicket hos en person som sökt de högsta idealen – en konstnär”.  Enligt honom själv var skildringen korrekt; när han låg på sin dödsbädd hösten 1949 sade han till sin svärdotter: ”Det är lustigt, Alice, att dö är precis som jag komponerade det i Tod und Verklärung”.

Text: Edward Klingspor

RICHARD STRAUSS
Född: 11 juni 1864 i München, Kungariket Bayern, Tyskland.
Död: 8 september 1949, Garmisch-Partenkirchen, Tyskland.
Utbildning: Privatlektioner i musikteori och orkestrering för en assistent vid Münchens hovkapell, violinstudier vid stadens kungliga musikskola samt universitetsstudier i filosofi och konsthistoria.
Verk: De tio tondikterna är hans märkligaste orkesterverk, med mästerstycken som Don Juan, Till Eulenspiegels lustige Streiche eller Also sprach Zarathustra. Operor som banbrytande Salome och Elektra eller älskade Rosenkavaljeren, samt en enorm och rik sångskatt, inklusive Vier letzte Lieder.
Om dirigering: ”Du ska inte svettas när du dirigerar, endast publiken skall bli varm” och ”dirigera Salome och Elektra som om de vore komponerade av Mendelssohn: Älvors musik”. Vänsterhanden ansåg han inte ha med dirigering att göra, den borde stanna i byxfickan.

Richard Wagners opera Tannhäuser är kanske hans mest självbiografiska. Den ger starkt uttryck för Wagners politiska engagemang och frihetslängtan. Huvudpersonen Tannhäuser är något av ett självporträtt.

När Wagner skrev Tannhäuser var han drygt 30 år och anställd som kunglig hovkapellmästare i Dresden. Det gjorde honom inte till någon lydig samhällets tjänare. Tvärtom. Han brann för tron på ett nytt samhälle, fritt från alla borgerliga konventioner och kvävande puritansk moral. Han predikade den sinnliga lustens lov och att njuta av livet här och nu, till skillnad från det strängt kristna betonandet av belöning i livet efter detta. Vägen till förändring skulle gå genom den nya konsten – i synnerhet hans egna verk.

Handlingen i Tannhäuser utspelar sig vid slottet Wartburg i Thüringen i början av 1200-talet. Tannhäuser är riddare och minnesångare som har flytt från det förkvävande konservativa hovlivet och vältrar sig i lust hos själva Venus. Men han längtar efter något mer, efter en djupare, mer bestående kärlek. Han återvänder till hovet lagom till den sångartävling, där den som på bästa sätt besjunger den rena kärleken ska få gifta sig med Elisabeth. Först ut är Wolfram, Tannhäusers vän och rival om Elisabeth. Wolfram följer lydigt reglerna och sjunger kyskt och vördnadsfullt om den höga, rena kärleken. När det är Tannhäusers tur, bryter han mot alla regler och besjunger njutning och lust.

Mitt i detta finns Elisabeth. Hon älskar Tannhäuser och blir lockad av hans sång, samtidigt som han kränker henne som kvinna med sitt fräcka uppträdande. Tävlingen urartar och Tannhäuser blir tvungen att fly. Han beger sig till Rom för att söka nåd hos påven och lämnar Elisabeth i orolig väntan. När han efter lång tid återkommer, kommer han utan att ha fått påvens välsignelse. Påven har sagt att; lika troligt som att staven i hans hand ska börja blomma, lika troligt är det att Tannhäuser ska kunna bli förlåten för sina synder. Elisabeth dör av sorg. Men när också Tannhäuser dör sker undret. Det kommer bud från Rom att påvens stav har slagit ut i blom. Tannhäuser är förlåten. Uvertyren speglar tydligt operans kärnkonflikt, den mellan det höga och rena och det sinnligt njutningsfulla. Temat från Pilgrimskören i tredje akten inleder, stram och högtidlig och följs av den frustande lustfyllda musiken från orgierna i Venusberget.

Text: Katarina Lindblad

Richard Wagner

Född: 2 maj 1813 i Leipzig.

Död: 13 februari 1883 i Venedig.

Verk: Framför allt operor, den första vid 19 års ålder därefter sammanlagt 13 st, bland dem Lohengrin, Tannhäuser och cykeln Nibelungens ring.

Gjorde allt själv: Skrev text och musik, ritade dekor, repeterade och dirigerade. Kontroversiell och banbrytande. Trasslig familjebakgrund och bristfällig utbildning hindrade inte hans gränslösa tro på sin egen betydelse.

Fredagens konsert beräknas bli ca 2 timmar 30 minuter inklusive paus
Lördagens konsert beräknas bli ca 2 timmar 5 minuter inklusive paus

Biljetter

Ingår i följande abonnemang: