arrow

Brahms Requiem

Brahms sade att han lika gärna hade kunnat kalla verket ”ett mänskligt rekviem”. Han ville skriva en dödsmässa som riktade sig direkt till människan. Titeln hänvisar med andra ord till språket och inte till publiken, vilket däremot texten gör i allra högsta grad, redan från första satsen: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

När Brahms funderade kring skapandet av ett rekviem kunde han valt samma väg som Berlioz tidigare gjort och som Verdi skulle göra senare och skrivit ett mastodontverk som krävde stora resurser. Det låg dock inte för honom att komponera i det stora formatet och till och med symfonierna är skrivna för en ganska moderat orkester. Vi fick aldrig någon opera av Brahms och han arbetade ständigt med säga så mycket som möjligt med så små uttryck och resurser som möjligt.

Ein deutsches Requiem är Brahms längsta verk och man kan finna spår av musiken så tidigt som 1861 då Brahms började komponera en sorgekantat i två satser. Idén att i stället för den vanliga mässtexten på latin tonsätta valda delar ur Luthers tyska bibelöversättning kan möjligen härröra från ett samtal med kollegan Robert Schumann. Flera år senare fick Brahms genom Schumanns änka, Clara, veta att Schumann haft för avsikt att komponera en dödsmässa med samma titel. Men det är först efter att Brahms så högt älskade mor avlider 1865 som arbetet med ett tyskt rekviem tar fart och för Brahms var det ett sorgearbete. Tonsättaren berättade i ett samtal att han mycket väl kunde kalla verket ”Ein menschliches Requiem”, ett mänskligt rekviem.

Brahms Ein deutsches Requiem skiljer sig från det traditionella rekviet. I stället för att sörja de döda riktar sig verket hög grad till de levande för att skänka tröst och själslig lindring. För honom var det viktigt att undvika seden med ett storslaget ”Dies Irae”, vredens dag. Arbetet med verket var inte alldeles enkelt och det tyska rekviet nådde sin slutgiltiga form först 1869 då det uruppfördes i Leipzig.

Vi är mycket glada att välkomna Weimarsonen Matthias Goerne tillbaka till Berwaldhallen. Goerne är en av de mest uppskattade barytonsolisterna idag och samarbetet mellan Radioorkestern, Harding och Goerne har tidigare resulterat i ett kritikerrosat Wagnerprojekt utgivet på cd av Harmonia Mundi. Lika välkommen är belgiska sopranen Sophie Karthäuser som är starkt efterfrågad på världens stora scener. Karthäuser är lika hemma i Monteverdi som i Mozart, Debussy och Brahms.

Brahms var en stor humorist och om harpans första insats skrev han till en vän: ”Jag ansträngde mig verkligen för att dölja harpans första insats i rekviet, så att det uppmärksamhetskrävande instrumentet för guds skull inte skulle sticka ut som en ren effekt.” Ein deutsches Requiem är ett med rätta älskat, innerligt, verk som spelas både ofta och överallt.

Text: Thomas Roth


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN arrow SÄNDS I P2 DEN 2 NOV, 19:03 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Sophie Karthäuser har kallats ”en född Mozartian” efter bejublade tolkningar av Pamina i Trollflöjten vid La Monnaie i Bryssel och som Susanna i Figaros bröllop vid Opéra de Lyon. Hon har också gjort ett flertal prisbelönta och uppmärksammade skivinspelningar på skivmärken som Cypres, Virgin och Harmonia Mundi. Nyligen har Karthäuser bland sjungit i Händels Radamisto, Debussys Pelléas och Mélisande och Mendelssohns Elias samt åkt på Europaturné med pianisten Eugene Asti.

Matthias Goerne är känd för uppskattade framträdanden på opera- och konsertscener världen över. Bland hans många roller är han särskilt uppmärksammad för titelrollen i Alban Bergs Wozzeck, men även andra krävande roller som Wotan, Amfortas och Wolfram i Wagners operor och Jochanaan i Strauss Salome. Han har spelat in tolv album på Harmonia Mundi med utvalda Schubert-lieder och även andra kritikerrosade skivor med sånger av Brahms och Mahler. Säsongen 2018–2019 är Goerne residensartist hos New York-filharmonikerna.

Musiken

Ungefärliga tider

Brahms Ein deutsches Requiem har med rätta tagit plats bland körlitteraturens stora och högt älskade mästerverk. För tonsättaren själv innebar detta verk hans definitiva ”mognadsprov” och genombrott – inkörsporten till hans storhetstid med de berömda symfonierna, konserterna och kammarmusikverken.

Titeln, ”en tysk dödsmässa”, hade Brahms råkat på långt tidigare i en arbetsbok som han efter Schumanns död fann bland hans kvarlåtenskap. Brahms ville förverkliga idén, troligen som en hyllning till Schumanns minne, men hans skisser blev liggande. I februari 1865 fick han ett telegram med besked om hans mors bortgång. Den svåra förlusten gav verket ny aktualitet och 1866 hade Brahms fullbordat sex satser, nu till moderns minne.

På långfredagen 1868 kom det första fullständiga framförandet av det då sexsatsiga verket i Bremens domkyrka. Framgången blev så stor att konserten måste upprepas. Därefter tillade Brahms ytterligare en sats, den numera femte med det berömda sopransolot. Den slutliga versionen uppfördes i februari 1869 i Leipzig, följt av talrika uppsättningar runt om i Europa och i Ryssland. Brahms var nu ett stort namn.

Titeln betonar verkets avvikande karaktär, inte bara språkligt. I själva verket är det frågan om ett alternativ till den traditionella katolska dödsmässan, som under århundraden tonsatts av bland andra Mozart, Cherubini, Berlioz och Verdi. Av den strikta katolska mässordningen finns här ingenting i behåll. Å andra sidan finns inte heller någon anknytning till protestantisk gudstjänst. Vad Brahms ville skapa är ett konfessionslöst religiöst verk med texturval från en mängd av Bibelns böcker, även apokryferna.

Två grundtankar genomsyrar hela verket: sorgen över dödens oundviklighet och den tröstande förvissningen om uppståndelse och ett saligt liv efter detta. Den katolska mässans skräckfyllda domedagsskildring ”Dies irae” saknas helt; den yttersta dagen skildras i stället i den sjätte satsen som en glädjefest. Om arvsynd och helvete nämns inte ett ord, naturligtvis inte heller om helgonens förböner. Inte ens Kristus nämns; det hela är en sak direkt mellan människa och Gud och det går knappast att missta sig på den varma religiositet och den inspiration som talar ur denna djupt allvarliga och innerliga musik.

Text: Gereon Brodin

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min

Ingår i följande abonnemang: