Unsuk Chin har tagit musikvärlden med storm, idag tillhör hon de allra mest spelade skaparna av samtida konstmusik. Hon menar inte att hennes musik bygger på någon speciell tradition, men har framhållit sitt tidiga arbete med elektronmusik och intresset för balinesisk gamelanmusik som betydelsefullt. Bland andra tonsättare har hon nämnt Béla Bartók, Igor Stravinsky, Claude Debussy, Anton Webern och Iannis Xenakis som viktiga inspiratörer. Och så naturligtvis hennes lärare György Ligeti som hon har så mycket gemensamt med. Inte minst ett humoristiskt sinnelag som tar sig musikaliska uttryck, en viktig länk mellan sen Ligeti och tidig Chin. Fascinationen för surrealismen i Lewis Carrolls Alice i underlandet delade de båda tonsättarna också, och operan Alice in Wonderland med libretto av Chin själv och David Henry Hwang anses vara hennes hittills viktigaste verk. Säsongen 2018/19 ska enligt planerna en fortsättning uruppföras på Royal Opera i London, Through the Looking Glass. Vokalmusik ligger Chin varmt om hjärtat – jag är koreanska, koreaner tycker om att sjunga, konstaterar hon. Exempel på diktare hon tonsatt är Arthur Rimbaud, James Joyce (blandad med Homeros) och Gunnar Ekelöf.

Klarhet, ljus och transparens betraktas som Chins kännemärken, så också i hennes solokonserter för olika instrument. Klarinettkonserten från 2014 är hennes sjätte i genren, beställd gemensamt av fem olika symfoniorkestrar inklusive Göteborgs Symfoniker och New York Philharmonic, och skriven direkt för Kari Kriikku. Nog så lämpligt, konserten ställer mycket höga krav på solistens virtuositet. Men tonsättaren har liksom i de tidigare konserterna inte varit intresserad av den traditionella formen av konkurrens mellan solist och orkester. Klarinettisten är, med några få undantag, istället såsom primus inter pares en del av hela ensemblen. Ett hårt arbete i gäckande musik med lika delar storm och stillhet. Jag tycker om att se solister ta sig bortom sina möjligheters gränser, att skapa extrema situationer, har Chin förklarat. Klarinettens breda dynamiska spektrum och dess enorma smidighet har alltid fascinerat henne. En första del av konserten uruppfördes i Göteborg, därefter spelades den i komplett skick i New York. Naturligtvis av Kriikku, som fortsatta att spela den världen över, bland annat i Barcelona, London, Köln och Amsterdam.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

År 1911 hade Béla Bartók och librettisten Béla Balázs skapat operan Riddar Blåskäggs borg men ingen verkade vilja ta i detta mästerverk. Året därpå fann Bartók historien om Träprinsen av samme Balázs i ett litterärt magasin och baletten komponerades 1914–16. Att tonsättaren inspirerades så av den enkla men egendomliga sagan kan verka förvånande. Men Balázs, som nu skrev balettscenariot, talade om en lite djupare mening med berättelsen. Trädockan som ska locka prinsessan men som bara får henne att föredra dockan framför prinsen, symboliserar konstnärens kreativa arbete och dess ofta magra lön. Man föredrar poemet framför poeten, tavlan framför målaren. Artisten hamnar i skuggan av sitt verk.

Träprinsen är en saga av modell två konungabarn plus fe. Två slott, ett på varje sida av scenen. Balettensemblen representerar flora och fauna. En prinsessa leker i skogen, bakom henne ses fen med hotfulla gester. En prins kommer ut ur sitt slott, blir genast förälskad i prinsessan och söker kontakt. Men fen förtrollar skogen och floden så att de blockerar vägen. Prinsen täcker sin trästav med sin mantel och viftar med den. Prinsessan bryr sig inte. Han klipper av sig sina gyllene lockar och sätter dem på staven tillsammans med sin krona. Nu tänder prinsessan – på dockan, inte på prinsen. Han ser ju inte klok ut utan sina kungliga attribut. Fen förtrollar prinsdockan, och prinsessan dansar iväg med den. Prinsen somnar till slut av sorg, men fen visar sig nu vara osedvanligt förändringsbenägen, en sällsynthet i sagans värld där det inte brukar vara något problem att tydligt skilja på ond och god. Hon lämnar skogen, tar hand om prinsen och väcker liv i blommorna, som dansar till hans ära. Fen återskapar prinsens prakt, växterna kan plötsligt producera gyllene lockar, mantel och krona. Han får möta prinsessan igen, träprinsen är i bedrövligt skick och hon har definitivt tröttnat på den. Hon ser nu prinsen som klart mer åtråvärd än träkopian, men han har svårt att förlåta och skogen reser sig mot henne. I förtvivlan kastar hon av sig krona och mantel och klipper av sig lockarna. Prinsen sluter henne i sina armar, flora och fauna återtar ursprungsformerna och ridån faller.

Dirigenten Egisto Tango begärde trettio repetitioner inför uruppförandet på Budapestoperan 1917. Den mästerligt orkestrerade musiken, med gigantiska resurser som ibland används med kammarmusikalisk intimitet, blev Bartóks första stora publikframgång. Snart fick Tango även uruppföra Riddar Blåskäggs borg.

Text: Gunnar Lanzky-Otto