arrow

SOL GABETTA TOLKAR SCHNITTKE & SJOSTAKOVITJ

Sol Gabetta och Constantinos Carydis gästar Sveriges Radios Symfoniorkester med en hyllning till Dmitrij Sjostakovitj och Alfred Schnittke: två av 1900-talets stora tonsättare, som inte lät sig kuvas eller tystas av tidens repressiva strömningar. 1900-talets politiska konflikter är även klangbotten i Minas Borboudakis orkesterverk Z Metamorphosis.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 31 maj kl 19:03.

I november 2024 skulle Alfred Schnittke ha fyllt 90 år. Om sina studieår i Wien har Schnittke berättat att han upplevde ett slags konstnärligt uppvaknande: en samhörighet med Mozart och Schubert, Rachmaninov och Tjajkovskij, att han inte var en ”barbar utan sammanhang” utan en av länkarna i musikhistoriens långa kedja, en ”medveten bärare av min livsuppgift”. De tre korta verken av Schnittke som presenteras här är starkt koncentrerade, som smaken av mörk choklad eller av vällagrad ost. De är tillägnade personer som på olika sätt berört Schnittkes liv och verksamhet.

Klingende Buchstaben, ”klingande bokstäver”, är ett verk för solocello tillägnat cellisten Alexander Ivasjkin. Verket bygger på tonerna A–E–A–D–E – ett musikaliskt monogram baserat på namnet Alexander. Monogrammet inleder verket försiktigt, men bryter snart ut i starkare känslouttryck, tolkade här av Sol Gabetta.

Musikförläggaren Alfred Schlee var under 1900-talet en viktig kämpe för de banbrytande tonsättare som vägrade inordna sig i en stilistisk mall. Schlees 90-årsjubileum 1991 firades med en stor konsert i Wien med en rad specialskrivna födelsedagsverk, bland annat Schnittkes stycke för soloviola som här spelas av Eriikka Nylund.

I Preludium till minne av Dmitrij Sjostakovitj använder Schnittke två andra kända musikaliska monogram: B–A–C–H, efter Johann Sebastian Bach, och D–Ess–C–H, eller ”D.Sch” – Dmitrij Sjostakovitjs signatur. Verket är skrivet för två violiner, men enligt Schnittkes instruktioner skall den ena av stämmorna framföras off-stage, med mikrofonförstärkning – eller som en förinspelad tapestämma. Här är det Malin Broman som, än en gång, spelar duett med sig själv.

Att Sjostakovitj drabbades av Stalins regim är ett välkänt faktum, likaså att hans verk har politiska undertoner. Men det kan vara svårt att skilja tonsättarens tankar från våra efterkonstruktioner. I den omdiskuterade memoarboken ”Vittnesmål” står till exempel att den tionde symfonin handlar om Stalin-perioden, men det påståendet har ifrågasatts av flera olika musikforskare. Däremot vet vi att Sjostakovitj komponerade in ett kärleksbrev i musiken: Hans eget musikaliska monogram flätas i den tredje satsen ihop med ett monogram som representerar hans dåvarande elev Elmira Nazirova, som han var olyckligt förälskad i.

Liksom symfonin är cellokonserten i Ess-dur ett omfattande verk, fyra satser långt, varav en av satserna är en enda lång kadens för cellosolisten. Verket är för övrigt känt som en av cellorepertoarens största utmaningar, men också älskat för sitt starka uttryck och musikaliska rikedom. Den politiska aspekten kan skymtas i cellokonsertens sista sats, där Sjostakovitj har smugit in den georgiska folksången Suliko, som var en av Josef Stalins favoritsånger.

En uttalad politisk kärna hittar vi däremot i grekiske tonsättaren Minas Borboudakis orkesterverk Z Metamorphosis, som bygger på hans opera Z från 2017 efter den prisbelönade filmen med samma namn. Handlingen kretsar kring Grigoris Lambrakis, en läkare och universitetslärare som blev en förebild för motståndet mot den högerextrema militärjuntan som tog makten i Grekland på 1960-talet. Z Metamorphosis är ett självständigt symfoniskt verk som bygger på och utvecklar musikaliska idéer från operan. Idén till verket kom från dirigenten Constantinos Carydis, som också ledde uruppförandet i januari 2022 i Salzburg och som här presenterar det för Berwaldhallens publik.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Constantinos Carydis föddes i Aten 1974, där han så småningom kom att studera piano och musikteori vid musikkonservatoriet. Han fick sin utbildning som dirigent för Hermann Michaels vid vid Hochschule für Musik und Theater München.

Hans första operaengagemang skedde vid Staatstheater am Gärtnerplatz i München samt vid Stuttgarts statsopera, där han var chefdirigent 2004–2006. Genom åren har han engagerats vid flera större musikfestivaler, exempelvis Salzburgfestivalen, Edinburgh International Festival, Dresden Music Festival, Hellenic Festival i Aten, Enescu-festivalen i Bukarest och Settimane Musicali i Ascona.

Carydis är även engagerad av de största internationella orkestrarna, såsom Bayerns radiosymfoniorkester, Wiens filharmoniska orkester, NDR symfoniorkester, tyska symfoniorkestern Berlin, Konzerthausorchester Berlin, orkestern vid National Academy of St. Cecilia i Rom, Mahler Chamber Orchestra och Luxembourg Philharmonic Orchestra. Han gör i och med denna konsert sin debut med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Text: Andreas Konvicka

 

Den argentinsk-fransk-schweiziska Sol Gabetta är en flerfaldigt prisbelönad och internationellt uppmärksammad cellist. Hon gästar regelbundet framstående konserthus runt om i världen, och har bland annat framträtt med Berliner Philharmoniker och Sir Simon Rattle, Los Angeles Philharmonic under Gustavo Dudamel och BBC Symphony Orchestra med Sakari Oramo. Hon är även en återkommande och eftertraktad gäst vid festivaler, exempelvis som artiste étoile på Lucerne Festival, där hon framträdde med Wiener Philharmoniker och Franz Welser-Möst, Mahler Chamber Orchestra och Francois-Xavier Roth, samt London Philharmonic Orchestra med Marin Alsop. Hon har även grundat en egen festival, Festival Solsberg.

Gabetta har vunnit ett flertal priser, till exempel Crédit Suisse Young Artist Award 2004, Grammofonpriset för Årets unga artist 2010 och Würth-priset för Jeunesses Musicales. 2013 blev hon utsedd Echo Klassik Awards till Årets instrumentalist.

Hon samarbetar med flera nutida tonsättare som har skrivit musik för henne, exempelvis Michel van der Aas Up-close och Pēteris Vasks cellokonsert Presence.

Gabetta spelar på en cello av G. B. Guadagnini från 1759, och är numera bosatt i Schweiz där hon även undervisar vid Basel Academy of Music.

Text: Andreas Konvicka

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

&

Finska violasten Eriikka Nylund är sedan 2007 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Nylund är utbildad vid Sibelius-Akademien i Helsingfors, Musik-Akademie Basel och Mozarteum i Salzburg. Hon var fram till 2006 en av de ursprungliga medlemmarna i den flerfaldigt prisbelönade finska stråkkvartetten Meta4 som bland annat tilldelades första pris vid internationella Sjostakovitj-tävlingen i Moskva 2004, liksom juryns specialpris för bästa Sjostakovitj-tolkning. Hon har framträtt som solist med flera framstående orkestrar och var tidigare stämledare i Philharmonia Orchestra i London.

Musiken

Ungefärliga tider

Den grekiske friidrottaren, läkaren och politikern Grigoris Lambrakis var i sin ungdom en framgångsrik idrottsman, som bland annat tävlade i de olympiska spelen 1936. Under andra världskriget deltog han i den grekiska motståndsrörelsen. Efter kriget fortsatte Lambrakis sitt politiska engagemang vid sidan av arbetet som läkare och universitetslärare, och var särskilt involverad i fredsrörelsen.

I maj 1963 mördades han av två högerextremister under ett antikrigsmöte i Thessaloniki. Efter sin död blev Lambrakis en förebild för motståndare till den grekiska högerregeringen och till militärjuntan som tog makten 1967. Vid den här tiden började bokstaven Z klottras på fasader runt om i Grekland. ”Z”, eller ”zi” på grekiska, står i det här fallet för ”han lever” och syftade på att Lambrakis strävan efter fred och frihet levde vidare.

Lambrakis liv och öde lade grunden till romanen Z, en politisk thriller som blev till en kritikerrosad och prisbelönad film 1969. Tonsättaren Minas Borboudakis och librettisten Vangelis Hatziyannidis omarbetade 2017 romanen till en opera med samma namn på beställning av Greklands nationalopera. Året därpå komponerade Borboudakis ett instrumentalverk för större kammarensemble, Z-4383, baserat på musiken i operan och som inspirerats av en utav bokens nyckelscener.

Z Metamorphosis är ännu ett instrumentalverk inspirerat av operan, men nu med ett större anslag och skrivet för stor orkester. ”Tonmaterial, musikaliska gester och händelser i operan har omvandlats till en symfonisk sammansmältning” berättar Borboudakis själv i sin verkkommentar, och understryker att det inte är frågan om en svit. Z Metamorphosis är ett självständigt, instrumentalt verk där operans ”sjungna linjer, dialog och språkliga stil bildar en underliggande väv som ger verket dess symfoniska form”, som tonsättaren skriver.

Idén till Z Metamorphosis kom från Minas Borboudakis vän, dirigenten Constantinos Carydis, som uruppförde verket i januari 2022 med Mozarteum-orkestern i Salzburg.

David Saulesco

Detta mästerverk komponerades med närmast Mozartsk hastighet av Dmitrij Sjostakovitj under juli månad 1959. Konserten tillägnades Mstislav Rostropovitj, kallad ”Slava” av sina vänner, och uruppfördes i Leningrad samma höst. Bara någon månad senare ägde den amerikanska premiären rum, inklusive skivinspelning, med Philadelphia-orkestern och Eugene Ormandy.

I en något märklig men tidstypisk jämförelse beskrevs verket i USA som en konstnärlig motsvarighet till en lyckad sovjetisk rymdfärd. En delegation av fem ledande ryska tonsättare, med Sjostakovitj i spetsen, mötte nämligen berömda amerikanska kolleger för att avnjuta den nya konserten. Det var onekligen ett lyckat kulturutbyte som känns lite avlägset i dessa dagar.

Cellokonserten är skriven i fyra satser, men samtidigt tvådelad: Efter den första satsen spelas de följande tre i en följd. Instrumentariet är relativt sparsmakat, men ytterst effektfullt. Dubbla träblåsare, piccolaflöjt, kontrafagott, ett enda horn – som dock har en mycket viktig roll – pukor, celesta – underbart spöklik i den andra satsen – och stråkar.

Två veckor efter uruppförandet recenserade dirigenten Kirill Kondrasjin verket i en Moskvatidning. Han konstaterade att ”musik som denna står för verklig möjlighet till musikalisk förståelse, lyssnaren vill höra den om och om igen, och varje återhörande ger en upplevelse av frisk skönhet”. Det var en känga till de bland Sjostakovitjs kolleger som, av sovjetisk lydnad, hade satt begriplighet före innehåll.

Nå, det kunde finnas anledning att vara försiktig. Stalin hade varit död länge, men var inte glömd. Så sent som 1958 tvingades Doktor Zjivagos författare Boris Pasternak avstå från Nobelpriset i litteratur för att hålla myndigheterna på gott humör; likväl fick han utstå förödmjukelser och förföljelse.

Mstislav Rostropovitj har berättat hur Sjostakovitj en dag nynnade en melodi ur konsertens final som anknöt till den georgiska folkvisan Suliko. Det var en av Stalins älsklingssånger, men här användes den knappast som en hyllning till diktatorn. ”Märkte du det, Slava?” skrattade tonsättaren. Det hade Rostropovitj inte gjort – visan var noggrant kamouflerad.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Dmitrij Sjostakovitjs mest spelade symfonier var länge den första och den femte, under andra världskrigets sista år därtill den sjunde, Leningradsymfonin. På senare tid har även den tionde intagit sin rättmätiga plats som modern klassiker. Det återspeglas inte minst på skivmarknaden: bara under 1990-talet gjordes ett tiotal nya inspelningar.

Symfonin komponerades under sommaren 1953 och färdigställdes i oktober samma år. Uruppförandet gavs i december det året av Leningrads Filharmoniker under Jevgenij Mravinskijs ledning. Redan från början väckte symfonin uppmärksamhet för sin skakande karaktär, ömsom elegisk, ömsom trotsigt upprörd. De enstaka ljusare partier som förekommer är knappast mer än tillfälliga öar av återhämtning i ett hav av smärta och förtvivlan.

Symfonin förorsakade också undran. Var detta absolut musik, eller ett episkt drama med hemligheter förborgade? Att Sjostakovitj gärna belyste angelägna ämnen visste man, även om idéinnehållets detaljer uppfattades av ett fåtal. De uttalanden som kom – även från tonsättaren själv – gav bara ytlig information. Aram Chatjaturjan skrev om symfonins ”djupt känslomässiga och filosofiska innehåll”, men också om dess ”segervissa jubel”, något som tonsättaren knappast kan ha avsett.

Symfonins känslomässiga såväl som formella tyngdpunkt är förlagd till första satsen, lika lång som de två sista satserna tillsammans. Den bildar en väldig både från inledningens trevande rörelser, över mellanpartiets intensiva urladdning, till ett slut i resignation – en formlig vandring genom skärselden.

Desto mer koncentrerat är det diaboliskt framstormande scherzot; kanske inte det konkreta ”porträtt” av Stalin som Sjostakovitj lär ha antytt, men med sin karaktär av häxjakt återspeglande den fruktan och ångest han och de flesta andra tvingades leva med under denna mörka tid.

Tredje satsen är meditativ, ibland spöklik, och saknar de övrigas identitet. Det är gåtfull musik, vilken somliga dirigenter inte verkar riktigt veta vad de skall göra av. Att den för Sjostakovitj själv hade djup innebörd förstår vi av att han här förde in sitt namnchiffer – initialerna D. Sch omtolkade som tonerna D, Ess, C och H – samma som går igen i en rad andra verk.

Finalen bjuder, efter en sökande introduktion, på mer utåtriktad musik, vilken dock inte får reduceras till ytlig glans. Det bullrande slutet, där namnchiffret återkommer, har säkerligen mer med sarkasm att göra än med uppriktigt jubel och uppsluppenhet.

Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 30 min inkl paus

Lyssna på Klassiska podden om Dmitrij Sjostakovitj: