arrow

Vårkonsert

Radiokören möter den mångsidige lettiske dirigenten Kaspars Putniņš i ett blomstrande vårprogram som sprakar och gnistrar av yrvaken fågelsång, sprickande knoppar och svallande kärlek.

Konserten omfattar såväl några av David Wikanders mest älskade körstycken, Kung Liljekonvalje av dungen och Förvårskväll, som Sven-David Sandströms tonsättning av Tranströmerdikten April och tystnad. Annars är det idel franskt: Debussys lekfulla Trois Chansons de Charles d’Orléans, två sånger av Camille Saint-Saëns och dessutom två kammarstycken av Ravel, bearbetade för kör av Clytus Gottwald. Konsertens höjdpunkt: Daniel-Lesurs suggestiva och rikt målande tonsättning av Höga visan, Le Cantique des cantiques.


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Musiken

Ungefärliga tider

Le vallée des cloches är den sista satsen i Maurice Ravels pianosvit Miroirs (Speglar) från 1904/05 där var och en av satserna tillägnas medlemmar i gruppen Les Apaches som även Ravel tillhörde. En sammanslutning där medlemmarna såg sig som om ett slags musikaliska utbölingar i förhållande till det musikaliska etablissemanget och där namnet alltså inte syftade på indianer utan snarare ”bråkmakare”. Gruppens medlemsantal var en smula flytande, under en tid ingick till exempel både Stravinsky och de Falla i gruppen som träffades en gång i veckan hemma hos konstnären Paul Sordes. Les vallées des cloches är tillägnade pianisten och tonsättaren Maurice Delage som också var elev till Ravel. Klockorna i Ravels stycke kan faktiskt spåras tillbaka till klockorna i Wagners opera Parsifal, vilket är en smula förvånande eftersom Ravel kritiserade Parsifal vid ett flertal tillfällen. Klockor har ofta varit en inspirationskälla för tonsättare men om man ska beskriva dem i text kan det bli problematiskt. I den tyske tonsättaren och musikvetaren Clytus Gottvalds transkription för kör har Paul Verlaine bidragit med texten som är hämtad från dikten Nevermore där tredje versen just börjar med en uppmaning till klockorna att ringa: Sonnez, grelots; sonnez, clochettes; sonnez, cloches!

I sviten Miroirs ingår även välkända stycken som Une barque sur l’océan och Alborada del gracioso som Ravel även orkestrerade.

Trois Chansons de Charles d’Orléans (Tre sånger av Charles d’Orléans) tillhör en smal genre i Claude Debussys produktion – körmusik a cappella. Faktum är att det är det enda, frånräknat opublicerade och ej slutförda verk, han skrev för den besättningen. Dessutom skrevs den andra sången, Quand j’ai ouy le tambourin 1908, tio år efter den första och den sista. I de tre sångerna för kör fann Debussy sitt sätt att fortsätta komponera i renässansmästarna Janequins och Lassus tradition. Texterna är skrivna av den medeltida poeten och franske hertigen Charles d’Orléans (1394–1465) under hans 25-åriga, engelska fångenskap efter slaget vid  Agincourt 1415.

Debussys stycken mottogs entusiastiskt då de framfördes i Paris och London 1909; i Paris fick man till och med ta om det två sista satserna. Kritiken var emellertid sval och man anklagade tonsättaren för någons slags låtsad neoklassicism i stället för att se att Debussy elegant hade knutit band mellan medeltid och tidens harmonik. De tre sångerna hänger inte ihop tematiskt, den första är en skimrande kärlekssång, den andra en solosång ackompanjerad av en slagverksliknande kör medan i den tredje blir vintern åthutad för sin grymhet.

När Camille Saint-Saëns föddes var fortfarande Mendelssohn i livet – vid hans död var jazzeran påbörjad. Han levde genom hela romantiken men omfamnade den ändå aldrig riktigt. Saint-Saëns såg sig som förvaltare av arvet efter Mendelssohn och Schumann och blev på sitt sätt en länk från fransk klassicism till neoklassicismen. Extremt hantverksskicklig experimenterade han ibland med nya former men blåste också liv i en del gamla. I Calme des nuits är det som om Monteverdi uppstår i det nattliga landskapet, fast i Saint-Saëns kostym medan Le fleurs et les arbres (Blommorna och träden), den andra av Deux coeures (Två körstycken), visar upp en mer senromantisk körlyrik.

Författaren till texterna är anonym men teorin har framförts att den skulle vara skriven av Saint-Saëns själv. Om man betänker att han gav ut åtminstone en diktsamling under sin livstid verkar teorin inte alltför långsökt.

Våren 1913 vistades Maurice Ravel och Igor Stravinsky i Schweiziska Clarens för att revidera Modest Musorgskijs ofullbordade opera Chovansjtjinas, en beställning från den ryske balettchefen och impressarion Sergej Djagilev. Stravinsky hade hört Schönbergs Pierrot lunaire för sopran och kammarensemble vilket inspirerade honom till att skriva Trois poésies de la lyrique japonaise. Ravel i sin tur tilltalades även han av besättningen och skrev sina Trois poèmes de Stéphane Mallarmé. Symbolisten Mallarmé tillhörde Ravels favoriter och hade stort inflytande på många konstnärer vid tiden, hans kanske mest kända dikt En fauns eftermiddag inspirerade Debussy till Prélude à l’après-midi d’un faune och vid samma tid tonsatte även Debussy tre dikter av Mallarmé. Ravel lär i en intervju ha sagt att Mallarmé med sin diktning ”har befriat de de bevingade tankarna, de omedvetna drömmarna från sitt fängelse”. Soupir (Suck) är den inledande sången har transkriberats för kör av den tyske tonsättaren och musikvetaren Clytus Gottwald.

Organist i Storkyrkan i över 30 år var han, David Wikander. Och när man börjar prata om romantisk, svensk körlyrik så kommer man liksom inte förbi honom. Wikander lämnade ett avsevärt opus efter sig men det är med körstycken som Dofta, dofta, vit syren och Kung Liljekonvalje som han skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Stycken som någon beskrivit som ”en omistlig skatt i vårt kulturarv”. Förvårskväll med text av arbetarförfattaren och diktaren Ragnar Jändel hör också till en av de mest kända titlarna med sina nationalromantiska klanger som präglas av klarhet.

År 1990 drabbades den svenske diktaren Tomas Tranströmer av en stroke i vänstra hjärnhalvan. Högerhanden blev obrukbar och han förlorade förmågan att uttrycka sig med talat språk. I diktsamlingen Sorgegondolen från 1996 är många av dikterna tillkomna efter stroken, som April och tystnad där man i slutstrofen finner raderna om svårigheten att uttrycka sig, silvret som glimmar utom räckhåll. Afasin är naturligtvis problematiskt, inte minst för en skapande människa, men även döden gör sig påmind. Sven-David Sandströms tonsättning av April och tystnad är stämningen ödslig och ödesmättad även om trösterika passager glimtar till i ett stycke där även tystnaden talar.

Det går inte att tänka på David Wikander utan att nämna Kung Liljekonvalje, hans tonsättning av Gustaf Frödings dikt Kung Liljekonvalje av dungen. Skogsvindsackord, just den musikteoretiska termen är Frödings egen. Man finner den i sviten Strövtåg i hembygden från 1896 som avslutas med den bitterljuva dikten om blomsterkungen i sorg. Men är det inte just skogsvindsackord som han skapat, Wikander, i det stycke som kan betraktas som en körlyrisk ikon.

Jean-Yves Daniel-Lesur, fransmannen med det långa namnet som hade mer än födelseåret gemensamt men tonsättaren Olivier Messiaen. De båda träffades redan som tolvåringar och förblev vänner livet ut. Deras beröringspunkter var flera: de var mycket influerade av organisten tillika deras lärare Charles Tournemire, de undervisade själva, de använde båda orgeln som ett laboratorium för sin kreativitet och stod för en påtaglig andlighet. Men, som Daniel-Lesur konstaterade, medan Messiaen undan för undan tillförde element från ganska avlägsna musikaliska stilar så förblev han själv mer fäst vid den franska traditionen.

Även om Daniel-Lesur för eftervärlden betraktas som ”orgeltonsättare” är hans mest kända musik ett verk för kör: Le Cantique des cantiques, Sångernas sång. Texter från Höga visan på franska interfolierade med verser på latin och texter från Nya testamentet. Ett verk med flera av de välkända, sinnliga, bibliska texterna tonsatta för tolvstämmig kör.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min

Ingår i följande abonnemang: