arrow

Vårkonsert

Radiokören möter den mångsidige lettiske dirigenten Kaspars Putniņš i ett blomstrande vårprogram som sprakar och gnistrar av yrvaken fågelsång, sprickande knoppar och svallande kärlek.

Konserten omfattar såväl några av David Wikanders mest älskade körstycken, Kung Liljekonvalje av dungen och Förvårskväll, som Sven-David Sandströms tonsättning av Tranströmerdikten April och tystnad. Annars är det idel franskt: Debussys lekfulla Trois Chansons de Charles d’Orléans, två sånger av Camille Saint-Saëns och dessutom två kammarstycken av Ravel, bearbetade för kör av Clytus Gottwald. Konsertens höjdpunkt: Daniel-Lesurs suggestiva och rikt målande tonsättning av Höga visan, Le Cantique des cantiques.


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Som dirigent för Lettiska Radions kör sedan 1992 har Kaspars Putniņš byggt upp en omfångsrik och bred repertoar från renässansmusik till dagsfärska, nyskapande körverk. Att uppmuntra och främja nyskriven musik för kör förblir en hjärtefråga för Putniņš som har byggt nära relationer med framstående tonsättare i Norden och Baltikum. Han gör regelbundet gästframträdanden med ensembler som BBC Singers, Berliner Rundfunkchor, Collegium Vocale Gent och RIAS Kammerchor. Sedan 2014 är han även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estonian Philharmonic Chamber Choir och var 2013 en av initiativtagarna till den europeiska ungdomskören Tenso Europe Chamber Choir. Putniņš har gjort skivinspelningar på bland annat BIS, Hyperion och Glossa av verk som Pēteris Vasks Māte saule, Rachmaninovs Vespermässa och Johannes Chrysostomos liturgi samt musik av tonsättare Gavin Bryars, Ēriks Ešenvalds och Valentin Silvestrov.

Musiken

Ungefärliga tider

La vallée des cloches är den sista satsen i Maurice Ravels pianosvit Miroirs, speglar, skriven mellan 1904 och 1905. Var och en av satserna tillägnas olika medlemmar i en konstnärsgrupp som Ravel tillhörde. Denna sats är tillägnad pianisten och tonsättaren Maurice Delage, som också var elev till Ravel. Gruppens medlemmar såg på sig själva som ett slags utbölingar i förhållande till det musikaliska etablissemanget och namnet, Les Apaches, syftade alltså inte på indianer utan snarare på ”bråkmakare”. Medlemsantalet var flytande. Under en tid ingick till exempel både Stravinskij och Manuel de Falla och gruppen träffades en gång i veckan hemma hos konstnären Paul Sordes.

Klockor har ofta varit en inspirationskälla för tonsättare, men att beskriva dem i text kan vara problematiskt. I den tyske tonsättaren och musikvetaren Clytus Gottwalds bearbetning för kör kommer texten från Paul Verlaines dikt Nevermore, där tredje versen börjar med en uppmaning till klockor av olika slag att ringa: ”Sonnez, grelots; sonnez, clochettes; sonnez, cloches!

Text: Karin Ekedahl

Trois Chansons de Charles d’Orléans (Tre sånger av Charles d’Orléans) tillhör en smal genre i Claude Debussys produktion – körmusik a cappella. Faktum är att det är det enda, frånräknat opublicerade och ej slutförda verk, han skrev för den besättningen. Dessutom skrevs den andra sången, Quand j’ai ouy le tambourin 1908, tio år efter den första och den sista. I de tre sångerna för kör fann Debussy sitt sätt att fortsätta komponera i renässansmästarna Janequins och Lassus tradition. Texterna är skrivna av den medeltida poeten och franske hertigen Charles d’Orléans (1394–1465) under hans 25-åriga, engelska fångenskap efter slaget vid  Agincourt 1415.

Debussys stycken mottogs entusiastiskt då de framfördes i Paris och London 1909; i Paris fick man till och med ta om det två sista satserna. Kritiken var emellertid sval och man anklagade tonsättaren för någons slags låtsad neoklassicism i stället för att se att Debussy elegant hade knutit band mellan medeltid och tidens harmonik. De tre sångerna hänger inte ihop tematiskt, den första är en skimrande kärlekssång, den andra en solosång ackompanjerad av en slagverksliknande kör medan i den tredje blir vintern åthutad för sin grymhet.

Text: Karin Ekedahl

Livet var stormigt för Camille Saint-Saëns under 1880-talet. En personlig seger var att han på andra försöket valdes in i det lärda sällskapet Institut de France 1881. Första gången snuvades han på platsen av ständige rivalen Jules Massenet. Senare samma år beslutade han sig för att överge sin fru efter tre olyckliga år tillsammans. Äktenskapet var problemfyllt från början och dessutom hade paret på kort tid mist båda sina barn i sjukdom och olycka. Han kämpade för att vinna erkännande som operakompositör, vilket han också lyckades med, men drabbades hårt av sin mors bortgång 1888 och led därefter i flera år av svår depression och sömnproblem.

Mot en så dyster bakgrund ter sig Calme des nuits, ett av två körstycken som gavs ut tillsammans 1882, kanhända märkligt optimistiskt. Texten, med okänt ursprung, berättar om enkla, världsliga njutningar: nattens stillhet och de oräkneliga världarna som glimrar på ett mörkt himlavalv, solens klara strålar och dagens glädjeljud som väcker förnöjsamhet. Verket skrevs med amatörensembler i åtanke men är icke desto mindre krävande och nyansrikt och musiken följer texten på ett nästan programmatiskt sätt; lugnt om natten och mer livligt på dagen.

Elegant och tilltalande musik döljer sig i ett häfte utgivet 1882 med den anspråkslösa rubriken ”Deux chœurs”, två körstycken. Camille Saint-Saëns sirliga harmonik, långa linjer och nästan programmatiska gestaltning av texten döljer ett stråk av vemod som genomsyrar båda stycken. Saint-Saëns, som beundrade Liszts symfoniska dikter, är själv känd för sin programmusik; från Djurens karneval till Danse macabre, flera operor och dessutom den äldsta kända specialskrivna filmmusiken.

Text: David Saulesco

Liksom det första körstycket i sviten är texten i Les fleurs et les arbres, som titeln avslöjar, starkt naturromantisk. Blommorna och träden, fälten och bergen, haven och fontänerna, ja alla tröstar de och lugnar oss. ”Eviga natur,” fortsätter texten, ”du ter dig än vackrare i mina smärtor!” Huruvida Saint-Saëns själv eller någon annan skrev texten är okänt, men den lär ha genljudit extra mycket i tonsättaren som vid tiden då han skrev stycket nyss hade mist sina två barn – ett i plötslig sjukdom och det andra i en tragisk olycka – och levde i ett olyckligt äktenskap. Musiken tar fasta på lisan som naturen skänker men blir ändå aldrig förbehållslöst lycklig; sorgen och smärtan lurar ändå någonstans där bakom.

Text: David Saulesco

Våren 1913 befann sig Maurice Ravel och Igor Stravinskij i Clarens i sydvästra Schweiz för att revidera Modest Musorgskijs ofullbordade opera ”Chovansjtjina” som beställts av den ryske balettchefen Sergej Djagilev. Stravinskij hade hört Schönbergs ”Pierrot lunaire” för sopran och kammarensemble, vilket inspirerade honom till att själv komponera för liknande ensemble. Ravel i sin tur tilltalades även han av besättningen och skrev sviten Trois poèmes de Stéphane Mallarmé.

Symbolisten Mallarmé tillhörde Ravels favoritpoeter och hade stort inflytande på många konstnärer vid den tiden. Hans kanske mest kända dikt, ”En fauns eftermiddag”, inspirerade Debussy till att skriva vad som blivit ett av hans mest kända stycken. Ravel lär i en intervju ha sagt att Mallarmé med sin diktning ”har befriat de de bevingade tankarna, de omedvetna drömmarna, från sitt fängelse.” Soupir, suck, är den inledande sången i Ravels svit och har bearbetats för kör av den tyske tonsättaren, dirigenten och musikvetaren Clytus Gottwald. Gottwald har sedan mitten av 1900-talet gjort ett flertal körbearbetningar av kända klassiska verk, varav Soupir var hans första.

Text: Karin Ekedahl

Organist i Storkyrkan i över 30 år var han, David Wikander. Och när man börjar prata om romantisk, svensk körlyrik så kommer man liksom inte förbi honom. Wikander lämnade ett avsevärt opus efter sig men det är med körstycken som Dofta, dofta, vit syren och Kung Liljekonvalje som han skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Stycken som någon beskrivit som ”en omistlig skatt i vårt kulturarv”. Förvårskväll med text av arbetarförfattaren och diktaren Ragnar Jändel hör också till en av de mest kända titlarna med sina nationalromantiska klanger som präglas av klarhet.

Text: Karin Ekedahl

År 1990 drabbades den svenske diktaren Tomas Tranströmer av en stroke i vänstra hjärnhalvan. Högerhanden blev obrukbar och han förlorade förmågan att uttrycka sig med talat språk. I diktsamlingen Sorgegondolen från 1996 är många av dikterna tillkomna efter stroken, som April och tystnad där man i slutstrofen finner raderna om svårigheten att uttrycka sig, silvret som glimmar utom räckhåll. Afasin är naturligtvis problematiskt, inte minst för en skapande människa, men även döden gör sig påmind. Sven-David Sandströms tonsättning av April och tystnad är stämningen ödslig och ödesmättad även om trösterika passager glimtar till i ett stycke där även tystnaden talar.

Text: Karin Ekedahl

Det går inte att tänka på David Wikander utan att nämna Kung Liljekonvalje, hans tonsättning av Gustaf Frödings dikt Kung Liljekonvalje av dungen. Skogsvindsackord, just den musikteoretiska termen är Frödings egen. Man finner den i sviten Strövtåg i hembygden från 1896 som avslutas med den bitterljuva dikten om blomsterkungen i sorg. Men är det inte just skogsvindsackord som han skapat, Wikander, i det stycke som kan betraktas som en körlyrisk ikon.

Text: Karin Ekedahl

Jean-Yves Daniel-Lesur, fransmannen med det långa namnet som hade mer än födelseåret gemensamt men tonsättaren Olivier Messiaen. De båda träffades redan som tolvåringar och förblev vänner livet ut. Deras beröringspunkter var flera: de var mycket influerade av organisten tillika deras lärare Charles Tournemire, de undervisade själva, de använde båda orgeln som ett laboratorium för sin kreativitet och stod för en påtaglig andlighet. Men, som Daniel-Lesur konstaterade, medan Messiaen undan för undan tillförde element från ganska avlägsna musikaliska stilar så förblev han själv mer fäst vid den franska traditionen.

Även om Daniel-Lesur för eftervärlden betraktas som ”orgeltonsättare” är hans mest kända musik ett verk för kör: Le Cantique des cantiques, Sångernas sång. Texter från Höga visan på franska interfolierade med verser på latin och texter från Nya testamentet. Ett verk med flera av de välkända, sinnliga, bibliska texterna tonsatta för tolvstämmig kör.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min

OBS! Vi har ingen möjlighet att ta betalt med kort utanför kyrkan. Endast kontant betalning.